A. J. – +972 Magazine

 

När jag växte upp i Gaza lärde jag mig att för att vara man var jag tvungen att tysta mina tårar, dölja mina darrningar och kväva min smärta. Men hur ska jag kunna hålla allt inne när allt omkring mig har kollapsat?

Jag blev vuxen under bombardemang, i en värld som sällan anser att människor som jag förtjänar skydd eller ens sorg. Det pågående israeliska folkmordet i Gaza har inte bara stulit våra familjemedlemmars och grannars liv, utan också systematiskt demonterat och omformat vår känsla av identitet, gemenskap och personlighet.

Från ung ålder lärde jag mig att som man skulle jag behöva skydda, försörja och förbli ståndaktig oavsett omständigheterna. Men tidigt insåg jag att den här uppgiften skulle vara helt annorlunda för mig än för många andra pojkar runt om i världen.

Jag var 9 år första gången jag överlevde en flygattack. Jag var på väg till skolan när en bomb slet igenom gatan som mina klasskamrater och jag gick på. När askan och dammet hade lagt sig sprang jag hem förbi mina klasskamrater – några av dem redan döda, andra skrek och saknade lemmar.

När jag äntligen kom hem grät alla i min familj. Jag minns tydligt att jag tittade på min darrande mamma och sa något alldeles för stort för ett barn att säga: ”Mamma, jag är en man. Ingen borde gråta över mig.” Med en säkerhet som bara ett barn är kapabel till tillade jag: ”Jag vet hur man undkommer döden.”

Sedan det ögonblicket har jag överlevt mer än 10 attacker. Men nu, vid 26 års ålder, och nästan två år in i detta folkmord, har jag insett att den stoicism och ståndaktighet som krävs av palestinska män är nästan omöjlig.

Hur kan jag vara en ”beskyddare” när stridsflygplan förstör mitt hem, svävande drönare berövar oss sömnen och tvångsförflyttning blir den enda garantin? Hur kan jag ”försörja” när Israels 18-åriga blockad har decimerat vår ekonomi, dess intensifierade belägring fortsätter att svälta oss och att närma sig en hjälplastbil innebär att riskera döden?

***

Jag förlorade min bror, Nour, i detta kaos. Han var en polis som var dedikerad till att skydda civila. Han försvann under Israels bombningar av Khan Younis. Min familj vet fortfarande inte vad som hände med honom.

I Gazas kultur är vår känsla av manlighet kopplad till ansvar för familjen. Nours frånvaro krossade inte bara våra hjärtan; den krossade hur jag såg mig själv – som den äldste brodern, guiden, beskyddaren. Men som man, ansvarig för att mata mina 10 syskon, har jag inte haft tid att ens börja bearbeta den smärtan.

En dag, när jag gick därifrån från vårt tält, frågar min yngsta syster mig var Nour är. Jag kan inte ljuga för henne igen, men jag kan inte heller förstöra det lilla hopp hon har byggt upp. Jag samlar träbitar och trasig metall och låtsas att det är för eld eller återuppbyggnad, när det jag egentligen gör är att hålla mina händer sysselsatta så att mitt hjärta inte ska spricka.

Jag begraver Nour varje kväll i mina tankar, och jag väcker honom igen varje morgon i mina minnen. Jag sitter vid havet när det inte finns någon beskjutning – vid utkanten av Gaza, där vattnet är fritt även om vi inte är det – och jag låter mig gråta utan att ge ifrån mig ett ljud.

Det är så jag bearbetar folkmordet: tyst, i hemlighet, i fragment. Jag kan inte skrika framför min mamma. Jag kan inte kollapsa framför min pappa. Jag är deras son, och i deras ögon är jag fortfarande deras sköld – även om jag inuti känner mig krossad.

Men jag är inte ensam. Den känslomässiga skada som palestinska män utstår är oöverskådlig. En rapport från FN:s befolkningsfond från 2022 om män i konfliktzoner varnade för ”dubbelt trauma” – fysisk och psykisk smärta förvärrad av sociala förväntningar som kräver tystnad, stoicism och känslomässig förtryckning.

I Gaza, där psykiatrisk vård är nästan obefintlig och stigmatiseringen fortfarande är hög, internaliserar män allt. Världshälsoorganisationens uppgifter från tiden före kriget listade endast 0,2 psykiatriker per 100 000 människor. Det lilla psykiatriska stödet vi en gång hade är begravt i spillrorna.

Och ändå, trots de ofattbara omständigheterna, fortsätter jag att bevittna ömheten hos män när de stöder sina familjers överlevnad.

”Jag höll min dotter hela natten efter att regnet rasade vårt tält”, sa Mahmoud, en pappa jag intervjuade i ett läger nära Rafah. ”Jag ska vara hennes sköld, men jag var genomblöt och hjälplös.” Hans röst brast.

Den sprickan var trots, inte svaghet. Genom att låta sin röst skaka, genom att låta någon bevittna hans smärta, förkastade han förväntningen att palestinska män alltid måste vara stoiska. Vi börjar avslöja våra sprickor för varandra.

***

Ibrahim Abu Naji, pappa till fyra pojkar, delade med sig av något som berörde mig djupt: ”Att vara man i Gaza just nu innebär att välja att förbli hungrig snarare än att delta i en kamp om mat som anländer på hjälplastbilar.”

Han syftade på scener över hela Gaza de senaste månaderna där, på grund av Israels förlamande belägring, svältande folkmassor av palestinier desperat rusar mot matlastbilar för att ta allt de kan. Israel har därefter utnyttjat dessa kaotiska scener för att rättfärdiga att stänga ner alla internationella biståndsoperationer i Gaza, innan de inrättat sin egen biståndsdistributionsmekanism som fungerar som ett verktyg för etnisk rensning.

Före den 7 oktober arbetade Abu Naji inom byggbranschen i Israel, men sedan kriget började har han förlorat alla inkomstkällor. ”Min hunger blir en form av protest”, sa han till mig. ”Jag kommer inte att hjälpa dem att förstöra den lilla värdighet vi har kvar.”

På arabiska är ordet som närmare beskriver manlighet inte den bokstavliga översättningen rujula, utan karama, eller ”värdighet”. Trots den avsiktliga avhumaniseringen av vårt folk och kastreringen av våra män, föder Gaza en ny typ av maskulinitet: inte baserad på militarism, utan på moralisk klarhet och värdighet – även i svält. Trots fortsatt bombardemang återuppbygger vi våra tält och våra liv om och om igen.

I mina intervjuer med andra fördrivna män framträdde nya mönster av manlighet. ”Att vara man handlar om att hålla mina barn lugna när de är livrädda för himlen”, sa Abu Omar, 37, till mig. En annan förklarade: ”Jag brukade tro att jag alltid var tvungen att vara stark. Men nu låter jag mig själv gråta, och jag låter min son se mig göra det.”

Genom att låta sina barn se sin smärta, rädsla och mjukhet visar fäder verklig styrka. Våra tårar är inte ett tecken på svaghet, utan en upprors handling i en värld som försöker krossa vår mänsklighet. Våra känslor och vår ovilja att bli avdomnade inför denna smärta är en form av motstånd.

Dessa ögonblick blottlägger något som sällan ses i internationell bevakning: under bilderna av militanter eller offer förstörda av spillror finns män fångade mellan folkmord och bördan av att upprätthålla en ärvd förståelse av manlighet. Globala medier plattar ofta ut palestinska män till arketyper – hot eller statistik – och berövar oss vår komplexitet och mänsklighet.

Ändå tar något annat form i ruinerna.

***

I Gaza idag framträder en annan maskulinitet – en som omfamnar sårbarhet, omsorg och ömhet. Män lagar mat i trånga härbärgen, tröstar barn, gråter öppet medan de håller fast vid sina barnbarns livlösa kroppar och berättar historier om sorg.

Vi börjar namnge våra trauman högt. Och denna förvandling är inte opolitisk; det är en trotshandling.

Trots vår smärta bär män fortfarande bördan av att ta risker, springa genom flyganfall för att få vatten eller mat, eftersom det är för farligt för kvinnor eller barn att göra det. Men nu handlar det att vara man inte bara om att vara tuff; det handlar om att vara närvarande. Att vara killen som gråter och ändå riskerar sitt liv för grundläggande nödvändigheter – som bär både vattnet och sorgen.

Det är den nya manligheten vi bygger här. En som inte bara handlar om överlevnad, utan om att förbli mänsklig. Män som gråter offentligt, som byter blöjor i tält, som delar sorg med främlingar – dessa män skapar en ny sorts maskulinitet, en som avvisar dominans och omfamnar omsorg.

Att återuppbygga våra krossade identiteter kommer att ta generationer. Men att återta vad det innebär att vara en man – mild, trasig, läkande och fortfarande stående – är en början.

Palestinska män förtjänar att ses inte som militanter eller skuggor, utan som hela människor med bräckliga hjärtan och omöjliga bördor. Att avsluta ockupationen handlar inte bara om att återlämna mark; det handlar om att återställa värdighet. Det innebär att återuppbygga hem, reparera det som har gått sönder inom oss och ompröva hur vi kan visa upp för oss själva och varandra.

 

 

Original text: The tears of Gaza’s men are an act of rebellion