Shekhar Gupta – The Print

 

Iran-Pakistan tit-for-tat-bombningarna som följdes av en otrolig motsvarighet till den broderliga pappi-jhappi (kramar och pussar). Nu, beroende på hur man ser på det, är den globala politiska islam som starkast någonsin, eller svagaste.

För största klarhet, låt oss säga på förhand att detta inte är ett argument om Islam, tron. Det här handlar om politisk Islam, där tron är statsreligionen, definierar en nation och/eller upprätthåller dess mestadels ovalda ledare vid makten och bestämmer deras strategiska svar.

De muslimska samfunden och ledarna i Indien, Bangladesh, Indonesien, Malaysia och flera andra länder är därför uteslutna. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar och andra Gulfstater, Iran, Pakistan, Turkiet och många andra i Asien och Afrika är bland dem som utgör detta dominerande universum av politisk Islam som vi talar om.

Vidare finns det många icke-statliga aktörer. Vissa av dem, som houthierna och Hizbollah, presenterar arsenaler som är större än de flesta vanliga stater.

I själva verket är båda större än de flesta europeiska länder när det gäller beväpnad arbetskraft, missiler, drönare och i fallet houthierna, stridsvagnar. Det finns också de många dödliga splittringarna av al-Qaida och IS, Pakistans mestadels sunnimuslimer (från alla skolor, salafi, Barelvi, Deobandi) Lashkars och Jaish-e det eller det, inklusive Irans senaste mål, Jaish al-Adl.

Det är denna större grupp, bestående av både stater och icke-statliga aktörer som styrs i islams namn och utövar pan-nationellt inflytande, som vi definierar som den politiska islams värld.

Denna makt har utmanat och destabiliserat världen som aldrig förr i dess historia. Där fanns oljechocken efter Yom Kippur-kriget 1973, de två Gulfkrigen, 9/11, al-Qaida, IS och de många intifaderna. Var och en var begränsad i sin geografiska spridning, strategiska räckvidd och våldsintensitet. Dagens störning är världsomspännande.

Den osannolika uppkomsten av sanktionsdrabbade Iran som regional och sekteristisk makt är en nyckelpunkt. Dess inflytande går nu långt bortom Mellanöstern, eftersom till och med ryssarna uppvaktar det desperat efter transporter av dess drönare, ammunition och billiga missiler. Hamas, Hizbollah och houthierna är dess ombud i statlig storlek.

Iran reser sig mest för att denna värld av politisk islam hade varit ledarlös och maktlös i decennier. Attackerna 9/11, al-Qaida och IS, försvagade den eftersom dessa gav Amerika ett strategiskt och moraliskt berättigande att flytta in militärt.

Under sina respektive storhetstid försökte både al-Qaida och IS att utrota detta ledarskap och misslyckades. Den arabiska våren, som till en början välkomnades och stöddes av västmakterna och det liberala etablissemanget, steg i denna fortsatta malström.

Tanken på en övergång från diktatur till vald demokrati var berusande. Men när Muslimska brödraskapet eller någon motsvarande valdes i det ena landet efter det andra, försvann den västliberala entusiasmen. Resultatet är diktaturens och det gamla normala återkomsten ”välkomna” i Egypten och nästan i Tunisien, de trasiga nationalstaterna Syrien och Libyen och flyktingfloden till Europa.

Parallellt skedde en hel del sådan destabilisering även i Afrika. Västmakten var nu så överansträngd och utmattad att Barack Obama, efter att ha dödat Gaddafi, knäckt Libyen med mera, talade om att leda bakifrån.

Allt detta skapade ett stort vakuum av statlig, strategisk och moralisk auktoritet. Iran flyttade in i det. Dess icke-statliga ombud är större än arméerna från de flesta av de andra nationerna i denna gruppering av politisk islam.

Vi är alla bekanta med den där parollen ”från floden till havet” som ger palestinierna energi och retar upp israelerna. För dagens geopolitik kommer det att behöva vara något som ”från Medelhavet till Arabiska havet genom Röda havet …” och så vidare.

Det svåra är att idag, alla de amerikanskledda västmakterna, med varierande stöd från vänner inklusive Indien, inte kan hålla sina mest kritiska sjövägar fria. Detta när deras sken är att hålla Indo-Stillahavsområdet och Sydkinesiska havet fritt. Denna ökning av olika men samordnade islamistiska utmaningar har avslöjat begränsningarna hos stormaktsmilitärer.

Andra makter reser sig också. Qatar är den framstående, för alltid ”svingstaten”, som låtsas utdela tjänster till det och det men agerar mest på egen hand.

Det är en anmärkningsvärd enhet eftersom det är den oumbärliga staten för USA, Iran, Hamas och israelerna på samma gång. Egyptens Sisi har också hittat ny barlast, vilket får amerikanska toppdiplomater att vänta (utan honom öppnas inte Rafah-överfarten från Gaza) och vinna vad han kallade ett val, utan ett gnäll från Washington.

Allt detta utgör den starkaste utmaningen för västmakten sedan slutet av det kalla kriget.

Hur bygger vi då motargumentet att denna värld av politisk islam är som svagast någonsin? Först, hur länge än dessa strider och störningar pågår, kommer de så småningom att upphöra och den ”islamistiska” gruppen kommer inte att vinna. Oavsett störande eldkraft, det har helt enkelt inte sammanhållningen att vinna.

När vi väl utesluter en vinst av Iran och dess ombud är det bara Gulfstaterna och Turkiet kvar i denna speciella islamiska värld. De är svagare än tidigare, oförmögna att välja sida med klarhet över Gaza och attackerade som amerikanska lakejer.

Erdogan har flyttat om Turkiet som en deal-maker och en deal-broker, i östra Europa mer än Asien, som ett mega-Qatar utan olja eller gas. Att han nu söker efter inflytande på den indiska subkontinenten understryker begränsningarna för hans ambitioner.

Därför är de verkliga ovinnliga krigen i detta universum mellan dess egna islamiska stater. Fyrverkeriet Iran-Pakistan är bara det senaste spektaklet.

Efter Zia hade demokratin gett Pakistan – med en liten men modern, utbildad elit – valet att bryta sig loss från sin islamisering och göra om sig själv som Indonesien, eller lära sig av Bangladesh. Den har byggt sin egen unika hybrid – men i huvudsak islamiserad – stat. Räkna den bland förlorarna i denna pågående strid om globalt inflytande.

Och slutligen, en kategori vi inte pratar tillräckligt om. De flesta av världens muslimer som lever i permanent fred tillhör nationer utanför denna grupp: Malaysia, Bangladesh, Indonesien och Indien. Islam är statsreligionen i de två första, men de undviker militant panislamism. Muslimer i dessa och andra sådana stater uppgår till nästan en miljard. Dessa muslimska samhällen är också vinnare, och utan att slåss mot någon. Maldiverna har precis blivit ett undantag i denna grupp, som väljer full islamisering.

Dessa nationers välsignelse är den relativa icke-politiseringen av deras tro. Däri ligger en större varning till alla nationer: att formningen av deras stat och nationalism kring en religion kommer att misslyckas. Det är också lärdomen från de senaste århundradena.

Det är därför det är en så otrolig ironi att – även om den inte slog ett ögonlock över Egypten, älskar man Gulfens diktatorer och hejar på den pakistanska armén när den fixar sitt val – det enda som ger Washington ont i magen är en ofullkomlig val i Bangladesh. Som för övrigt inte utropar sig till en islamisk republik trots en muslimsk majoritet på över 90 procent.

 

 

Originaltext: Gaza to Pakistan, political Islam is at its strongest and weakest. Depends how you look at it