Samah Jabr – Middle East Eye

 

När jag förbereder mig för att börja utbilda Gazas läkare och psykiatriska personal i ett initiativ från Världshälsoorganisationen som syftar till att överbrygga klyftan mellan behoven av psykiatrisk vård och tillgängliga resurser, kan jag inte låta bli att fråga: kan den palestinska enklaven helas?

Vårt mål är att stärka Gazas sönderslagna sjukvårdssystem genom att integrera psykiatrisk vård i primärvården och genom att ge icke-specialister möjlighet att känna igen och reagera på psykisk stress.

Ett vapenvila har införts efter två år av Israels folkmord. Gaza är fortfarande ett land som kippar efter andan, dess silhuett är bruten, dess jord täckt av sorg.

Cirka 70 miljarder dollar behövs enligt uppgift för att återuppbygga sjukhus, hem, skolor och annan infrastruktur som krossats av upprepade bombardemang. Men ingen ekonom kan mäta den osynliga förstörelsen: den psykologiska och moraliska upplösningen av ett samhälle som har avhumaniserats och svalts på hopp.

Är Gaza behandlingsbart? Själva frågan kräver ödmjukhet. En psykiater kan se trauma; en humanist kan se fördrivning; en arkitekt kan se spillror. Men Gazas sår är allt detta och mer.

Gaza stad har förvandlats till ett enda, massivt sår. Dess läkning kan inte begränsas till hälsosektorn, och det kan inte heller uppnås genom sterila ”återhämtningsplaner” eller ”psykosociala interventioner”.

Vad Gaza behöver är en läkningsprocess som är både materiell och moralisk – en som kräver en radikal omorganisering av samvetet, inte bara återuppbyggnadskontrakt.

 

Djupa förluster

Omkring 90 procent av Gazas bostadsbestånd har skadats eller förstörts. Sjukhus och kliniker har avsiktligt blivit måltavlor. Vägar, vatten nät, universitet, arkiv, moskéer och kyrkogårdar har jämnats med marken.

Men dessa siffror kan inte fånga de mest djupa förlusterna: ansiktena på barn som saknas från klassrum, händerna som en gång byggde och nu darrar, mödrarna som är livrädda för att ge nytt liv till en värld som dödar sina spädbarn.

Den verkliga förödelsen ligger i urholkningen av förtroende, korrosionen av värdighet och normaliseringen av det outhärdliga. Vad kan hjälpa en mamma från Rafah som varje dag förbereder en tallrik för sitt dödade barn?

Även efter vapenvilan förnyas Gazas psykiska sår och trauman varje dag av belägring, fattigdom och förödmjukelse. Att tala om ”psykiskt stöd” isolerat från rättvisa är att behandla symtom samtidigt som man ignorerar orsaken.

I Gaza börjar terapi med sanningen.

När humanitärism avskaffas allt moraliskt engagemang blir det ytterligare en dominansmaskin; ett slags bedövningsmedel som slöar medvetenheten snarare än att behandla sjukdom. Det groteska exemplet med den så kallade Gaza Humanitarian Foundation, som lockar de hungriga med livsmedelsbistånd bara för att överfalla dem, illustrerar denna perversion.

Under täckmantel av bistånd har hunger blivit ett vapen, där ”bistånd” har blivit ett bete. Sådana handlingar avslöjar den moraliska kollapsen av en internationell ordning som har förvandlat hjälp till ytterligare en grymhetsskådeplats.

Frikopplat från etik riskerar humanitärt arbete att reproducera samma koloniala logik som har ödelagt Gaza i årtionden, och avgjort vem som är värdig livet och vem som är engångs. Bistånd blir ett kontrollverktyg, som villkorar överlevnad med underkastelse. Det är kolonisering genom välgörenhet.

Att hjälpa Gaza innebär att vara traumainformerad – och detta kan inte innebära att man antar apolitiska ramverk importerade från västerländsk psykologi. Trauma i Gaza är inte resultatet av en olycka eller naturkatastrof; det är resultatet av avsiktligt, systematiskt politiskt våld, utfört ostraffat och stödd av global tystnad.

Att vara traumainformerad i detta sammanhang är att namnge och ta ställning till den part som orsakar traumat, samtidigt som man förkastar den falska symmetrin mellan offer och förövare. Det kan inte finnas någon läkning i medverkan, förvirring och förnekelse. Utan att konfrontera källan till skadan blir humanitärism ytterligare ett lager av gaslighting.

Sann traumainformerad vård måste hedra Gazas handlingskraft och motstånd. Den måste erkänna familjernas uthållighet, de underjordiska klassrummen och konsten som reser sig ur ruinerna – inte som sentimental ”motståndskraft”, utan som överlevnadshandlingar som kräver politisk medvetenhet och solidaritet.

 

Rutinterapi

Även om ansvarsskyldighet eftersträvas kan Gazas befolkning inte vänta. De behöver en omedelbar våg av hjälp – inte som välgörenhet, utan som en rättighet.

Mat, rent vatten, tak över huvudet och sjukvård är de första riktlinjerna för akut behandling för en befolkning som pressas till svält. Ändå måste hjälp gå hand i hand med att återställa livets vanliga rytmer: att öppna skolor igen, återförena familjer och återuppta vårdcentraler.

Att etablera rutiner är en terapeutisk handling. För ett barn som inte har känt till något annat än krig är det början på läkning att skriva deras namn igen på papper. För föräldrar är det att hitta en trygg plats att vårda och hoppas, själva mänsklighetens återupplivande.

Ändå kan inget av detta upprätthållas utan rättvisa. Återuppbyggnad utan uppgörelse är som att förbinda ett sår som fortfarande huggs. Efterkrigstidens ”rekonstruktioner” av Irak och Afghanistan visade oss att när återuppbyggnaden läggs ut på entreprenad till dem som tjänar på förstörelse, kvarstår dominansen under ett annat namn.

Gaza får inte bli ytterligare ett laboratorium för nyliberal återhämtning, där samma makter som förstörde det dikterar villkoren för dess återfödelse.

Historien erbjuder ett gripande prejudikat. Efter andra världskriget höll världen Nürnbergrättegångarna inte bara för att straffa, utan för att läka; inte bara för att döma förövarna, utan för att bekräfta gränserna för det mänskliga samvetet.

Nürnberg var inte bara en juridisk domstol. Det var en moralisk process; ett erkännande av att rättvisa har en helande effekt. Medan Nürnberg symboliserade det moraliska uppvaknandet i en värld förskräckt av grymheter, har förhandlingarna vid Internationella domstolen om Gaza bidragit till att klargöra om detta moraliska engagemang var äkta – eller bara reserverat för vissa offer.

 

Åskådarnas tystnad

Kommer Gaza att få sitt Nürnberg? Kommer det att finnas en domstol där sanningen talas, ansvaret utses och de dödas värdighet återställs – så att överlevande kan börja andas igen?

Fram till den uppgörelsen förblir varje återuppbyggnadsplan och kondoleanstal ofullständigt. Läkning börjar med sanningen; den mognar genom rättvisa och den kulminerar i solidaritet. Utan denna sekvens riskerar världens ”hjälp” att bli ytterligare ett instrument för förnekelse.

Efter andra världskriget återuppbyggdes Europa genom Marshallplanen eftersom dess folk ansågs vara ”civiliserade”. Men när Afrika, Asien och Latinamerika sökte liknande stöd utsattes de för Internationella valutafondens åtstramningar och strukturanpassningar – ekonomiska verktyg för modern kolonialism.

Gaza står nu inför samma risk: att hanteras, inte befrias; återuppbyggas, men ändå fången. Världen svor ”aldrig mer” efter Förintelsen och upprepade detta åtagande efter Rwanda och Srebrenica – men samma globala system som byggde dessa minnesmärken upprätthåller nu Gazas livesända förintelse. Åskådarnas tystnad har blivit en del av brottet.

Att läka Gaza är att läka världens samvete. Varje bomb som föll över Gaza var också ett angrepp på internationell rätt och vår kollektiva moral. Att behandla Gaza är inte bara läkares uppgift; det kräver lärare, arkitekter, konstnärer, ingenjörer – och framför allt den globala allmänheten. Var och en har en roll i att utropa straffrihet och i att laga den trasiga väven av mänsklig solidaritet.

Precis som Tysklands återuppbyggnad efter kriget var oskiljaktig från hågkomst och rättvisa, måste Gazas återhämtning vara sammanflätad med sanning och moralisk reparation. Palestinierna behöver solidaritet som är informerad, modig och etiskt grundad. De ber världen att förkasta neutralitetens språk, att tala tydligt om folkmord och bosättarkolonialism, och att avveckla de system som möjliggör dem.

Gaza kan helas, men inte av samma händer som sårade henne. Gaza kan bara helas av dem som engagerar sig inte bara i hennes lidande, utan i hennes sanning.

Behandling kräver återställandet av mänskligheten själv – ett globalt uppvaknande som inser att inget hjälppaket kan ersätta ansvarsskyldighet. Mitt i Gazas ruiner är frågan inte om det palestinska territoriet kan återhämta sig; det är om världen kan återfå sin moraliska syn.

 

 

Original text: Gaza can be healed, but not by the same hands that destroyed her