Ahmed Najar – TRT World

 

Det är svårt att förklara känslan av att se sitt hemland krympa till en bur. Att veta att ens familj fortfarande är därinne – inklämd i ett kvävande hörn av vad som redan var en av de mest överbefolkade platserna på jorden.

Att höra sin mors röst darra när hon säger att de inte har någonstans kvar att ta vägen. Inte norrut. Inte söderut. Inte österut. Inte ens till havet eftersom havet nu bara för med sig surrandet av krigsfartyg och ekot av explosioner. Detta är Gaza nu: ett territorium reducerat till en fälla.

 

Under de senaste månaderna har nästan två miljoner palestinier pressats in i ett fragment av land som i sig redan var ett fragment. Gaza är bara 365 kvadratkilometer stort. Det betyder att över 2,3 miljoner människor pressas in på drygt 120 kvadratkilometer. Det är en befolkningstäthet på nästan 20 000 människor per kvadratkilometer – mer än tio gånger så mycket som London, mer än någon större stad på jorden.

Skolor har blivit sovsalar, våningar som delas av främlingar, och bröd har blivit ett minne. Det finns inga tält kvar. Inget rent vatten. Ingen mat. Och ingen tystnad.

När jag ringer min familj i Gaza – de som överlevde de senaste israeliska flygattackerna – hör jag kaos: spädbarn som gråter, knastrandet av avlägsna explosioner, klirret av tomma krukor.

Min systerdotter berättar att hon nu delar våning med elva andra i en skola som aldrig var ämnad för att leva i. Min kusin, en fyrabarnspappa, sms:ade mig förra veckan: ”Vi köar i två timmar för en gammal bit bröd. Vi dricker vatten från vattenpölar. Israel svälter oss och bombar oss sedan igen.”

Det finns ingen överdrift i detta. Ingen metafor behövs. Det är vad vi menar när vi säger ”koncentrationsläger”.

Ja, jag använder de orden för vad annars kallar man det för att driva in en befolkning i ett ständigt krympande utrymme, att beröva dem mat, vatten och medicin, att bomba dem utan utväg eller respit. Detta är inte bara krig. Vad kan vi annars kalla det när en stat utformar ett system som inte bara syftar till kontroll, utan till avsiktlig, systematisk inneslutning och utrotning?

Historiskt sett tvekar folk att använda den termen av respekt för Förintelsens fasor. Men om vi ska hedra historien måste vi lära oss av den.

I Nazityskland byggdes koncentrationsläger som Sachsenhausen och Dachau för att isolera, kontrollera och slutligen förgöra grupper av människor som regimen ansåg oönskade.

Gaza är idag mer tätt packat än Dachau någonsin var. Och ändå förblir dess invånare fångade i ett utomhusfängelse vars väggar är gjorda av historia och likgiltighet.

 

Liknande strukturell logik i koncentrationslägren

Överbeläggning: Auschwitz, som mest överbelastat, tvingade in 1 200 kroppar i baracker byggda för 700. Gazas södra korridor rymmer nu nästan två miljoner människor i ett utrymme som aldrig var tänkt att klara en sådan täthet. Det är en plats av obeveklig kompression.

Skydd: I Auschwitz sov fångarna på halm – rad efter rad, axel mot axel. I Gaza sover de som hittar ett tält på marken, om de har tur. Andra vilar under plastpresenningar eller öppen himmel. Avskildhet nekas. Kvinnor ammar sina spädbarn bland främlingar. Familjer söker skydd under spillror.

Sanitet: Latrinerna i Auschwitz var primitivt men fanns. I Gaza sipprar avloppsvatten in i provisoriska skyddsrum. Sophögar gror i avsaknad av uppsamling. Vattnet är odrickbart. Barn badar i pölar, ofta samma där djur gör sina behov. Sjukdomar sprider sig, okontrollerade och obemärkta.

Medicinsk kollaps: I Auschwitz var sjukdom en del av systemet. Så även i Gaza. Över 1 400 sjukvårdspersonal har dödats. Sjukhus har bombats eller fått slut på bränsle. Barn dör av sår som ingen lämnas kvar att behandla. Massgravar blir dagliga ritualer.

 

Inte kollateral skada

Efter att ha tvingat palestinier från de norra och centrala delarna av Gaza, kanaliserade Israel dem söderut och lovade säkerhet. Men Rafah och Khan Younis blev måltavlor.

De israeliska styrkorna bombade just de områden som de hade förklarat som ”säkra zoner”. De införde en total blockad av mat, vatten, medicin och bränsle. Och efter en kort vapenvila, och sedan började de bomba igen.

Sedan dess har tusentals dödats. Tusentals fler skadats, många av dem kvinnor och barn. Lidandets omfattning är ofattbar, men det är inte oavsiktligt. Detta är inte kollateral skada. Det är en taktik.

Jag kan inte sluta tänka på min far, som överlevde Nakba 1948 och alltid sa till oss: ”De tog vårt land, men inte vår ande.” Han brukade gå i olivlundarna som barn, barfota och stolt. Nu är han 80, ligger på en tunn madrass i ett tält och ser samma lundar jämnas ut – och hans barnbarn förvandlas till flyktingar igen, den här gången ovanpå spillrorna av sina egna hem.

Vissa kallar det etnisk rensning. Andra kallar det folkmord. Jag kallar det vad min magkänsla säger mig: en utrotning av ett folk i slowmotion, med världen som tittar på från sidan. Gaza är inte bara belägrat. Gaza suddas ut.

Jag vet vikten av dessa ord. Jag skriver dem inte lättvindigt. Men jag skriver dem för att jag är trött på eufemismer. Trött på det ihåliga ”båda sidor”-språket. Trött på att låtsas att detta är en konflikt när det uppenbarligen är en massaker.

Jag skriver för att mina syskon inte längre har hem. Mina syskonbarn har inte längre skolor. Mina föräldrar har inte längre sjukhus. Mitt folk har inte längre en framtid – om vi inte börjar kalla detta för vad det är.

Detta är ett koncentrationsläger. På vår vakt.

 

 

Original text: Gaza today is no less than a Nazi concentration camp