Nassurdine Haidari och Chahidati Soilihi – Saphirnews
Ingen attack, inte ens den 11 september, kan rättfärdiga det som händer idag på Gazaremsan. Den icke proportionalitet i den israeliska militära reaktionen, dess varaktighet och dess systemiska våld placerar denna operation i en annan kategori: den som omfattas av vår tids stora moraliska skam. Ett kallt, metodiskt barbari, som inte längre bara syftar till att bestraffa, utan att utplåna.
Sedan oktober 2023 har Gaza förvandlats till ett dödsfält. Siffrorna är överväldigande: mer än 50 000 döda, majoriteten av dem kvinnor och barn, i ett territorium med endast 2,3 miljoner invånare. Som jämförelse lämnade den amerikanska invasionen av Irak (2003–2011), hur mycket kritiserad den än var, omkring 162 000 döda i ett land som var tio gånger mer befolkat. Dödligheten i Gaza är nu ungefär tre gånger högre än i Irak. Detta är inte längre en militär operation: det är en utrotning i det fria.
Denna grymhet är inte en krigs olycka, det är en strategi.
President Emmanuel Macron besökte gränsen till Gaza i april 2025 och informerades av icke-statliga organisationer och diplomater om de fasor som utspelar sig där. Minst 175 journalister har dödats i Gaza sedan oktober 2023 – en siffra som gör detta krig till det dödligaste för pressen i modern historia.
Vittnesmål från internationella icke-statliga organisationer avslöjar scener av ofattbart våld: hela stadsdelar jämnades med marken, människor brändes i förmodat säkra skyddsrum, tusentals barn stympades, kirurgiska operationer utfördes på marken, utan bedövning, på grund av brist på utrustning. Sjukhus har blivit bårhus, skolor har blivit måltavlor. Denna grymhet är inte en krigs olycka, det är en strategi.
Konventionen från 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord definierar detta brott som handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp. Amnesty International, Human Rights Watch och FN-jurister och experter varnar för att det som händer i Gaza uppfyller kriterierna för folkmord. FN:s generalsekreterare António Guterres kallar det ett ”dödsfält”. Ordet är satt.
Inget våld garanterar Israels överlevnad
Varför denna tystnad i Frankrike? Varför denna ovilja att namnge saker? En press som tystar brott blir bödlarnas penna. En intelligentsia som undviker ämnet av bekvämlighet eller rädsla deltar i avhumanisering. En generation konstnärer som förblir tysta är medskyldiga till en utradering.
Vi måste tala till det israeliska folket: ni kan inte, som samhälle, tiga eller stödja sådana grymheter. För historien kommer att döma. Historien kommer att beskriva att ni anammade begreppen ”levnadsutrymme”, ”rening” och ”pacificering med våld” – just de begrepp som rättfärdigade 1900-talets mest fruktansvärda brott.
Inget våld garanterar Israels överlevnad. Endast rättvisa, erkännande av andras rätt att existera och fred baserad på jämlikhet kommer att göra detta möjligt.
Vi är barn till Solitude, Nelson Mandela, Aimé Césaire, Fatima Karibangwe, Rosa Parks, Harriet Tubman, Ilan Papé, Malcolm X, Martin Luther King och alla de som, inför orättvisor, stod upp, ibland ensamma, ibland med bara händer. Deras arv är inte ett fruset förflutet: det är ett levande ansvar.
”Varje generation måste, i relativ ogenomskinlighet, upptäcka sitt uppdrag, fullfölja det eller förråda det.” (Jordens eländiga, Frantz Fanon)
Vårt uppdrag idag är tydligt: att sätta ord på fasan, att uttala folkmordets namn och att till varje pris försvara själva idén om mänsklighet och att erkänna Palestina.
Referenser
Nassurdine Haidari, en tidigare socialistisk vald representant från Marseille, är ordförande för Frankrikes representativa råd för svarta föreningar (CRAN). Chahidati Soilihi är andre ställföreträdare för de norra distrikten i Marseille, ansvarig för solidaritet, folklig ekologi och kampen mot utanförskap.
Frantz Omar Fanon, född 20 juli 1925 i Fort-de-France på Martinique, död 6 december 1961 i Bethesda i Maryland, var en fransk psykiater, filosof och debattör, förmodligen en av de mest erkända teoretikerna kring den västerländska imperialismen och avkoloniseringen.
