År 2017 är ett exceptionellt politiskt år. Vi trodde att vi hade sett allt i fråga om oregelbundet politiskt och
diplomatiskt beteende mellan nationer, men vi blev överväldigade med nya överraskningar. I denna artikel kommer
vi att diskutera två situationer som påverkar arabvärlden och som vid första anblicken verkar inte ha någon
koppling till varandra, men de utgör i själva verket en enda matris.

En anti-Qatar grupp… ”för Qatars folk bästa”

Den första situationen, höjden av oanständighet när en grupp länder vars regimers beteende är motsatsen till
allt som är acceptabel för en regerings politiskt beteende, implementerar en total blockad på ett annat ”broder”
land, Qatar, tillsammans med en ”icke-förhandlingsbar” och ”omedelbar implementering” ultimatum med nyckfulla
krav som hör till gångna tider.

Dessa extrema åtgärder, som även inom ramen för klassisk diplomati skulle kunna utgöra en casus belli, togs utan
någon uppenbar anledning, förutom påstående om att man misstänker Qatar för stöd till terrorismen även om de som
ligger bakom denna diplomatiska kris har ingenting att lära i detta avseende.

Dess implementering under den heliga månaden Ramadan drabbade hundratals familjer där den ena make hade andra
nationaliteter, man skickade hem hundratals qatariska studenter som hade blivit persona non grata vid det
universitet de studerade i dessa länder. Man hittade på ”religiösa” skäl för denna hårda behandling genom
officiella shejker och islamiska organ, däribland Rådet för Seniora forskare i Saudiarabien. Det galnaste av
alla dess orsak var: ”Detta görs för qatariernas bästa.”

Gazas lidelse

Den andra, mer dramatiska situationen gäller befolkningen i Gaza och är huvudämnet för denna artikel. Det som
två miljoner Gaza bor genomgår är redan en skam för den civiliserade världen, vilket visar att om de verkligen
har en etisk och moralisk pelare att luta sig på hålls den uppe att ett strå som redan är brutet. Detta
konstaterades under Ramadan, man hittade ett sätt att dra åt skruvarna ännu mer på detta folk som redan lider
mycket genom att beröva dem på elektricitet, ljus och liv, men inte av Israel, som har förvandlat enklaven till
en förbjuden zon i strid med all internationell lagstiftning och med det tysta medhjälp av det så kallade
internationella samfundet, men på order av själva palestinska myndighetens president.

Denna president vars mandat har redan gått ut, bad med all sin ”auktoritet” att Israel skulle pressa ännu
hårdare Gaza, så att genom sitt eget folk tvinga Hamas att böja sig. Efter Ramadan avskedade han cirka 6 000
tjänstemän som arbetade i Gaza och betalade inte ut deras löner, pengar som håller deras familjer vid liv. Svårt
att falla ännu längre ner i skamlös beteende.

Sedan som höjden på det groteska fick vi veta att tack vare ”filantropen” Marskalken Sissi, Rabia El-Adaouias
torg bödel i Kairo i augusti 2013, kunde egyptiska lastbil passerar genom Rafah för att hjälpa Gazaborna med
detta energiembargo som ålagts av Mahmoud Abbas. Det är viktigt att komma ihåg att blockaden av Gaza existerar
endast genom att den egyptiska Rafah stängs och därmed skärs Gaza helt från världen som komplement till den
israeliska blockaden av resten av remsan.

När det gäller Gaza är blockaden tvåsidig, Egypten är inte bara Israels medbrottsling i denna förkastliga
handling utan det avgörande elementet i dess genomförande. Dessutom, i motsats till gränsövergången i Erez där
godkända varor passerar, genom Rafah passerar ingenting, varken varor eller personer.

Hyckleri och skenhelighet

Återigen till Gulfkrisen, man kan inte kalla något annat ett rent hyckleri västvärldens välregisserade reaktion
på saudiernas och dess kumpaners diktat mot Qatar.

Det är uppenbart för alla att dessa autokratiska regimers krav i själva verket syftar till att kväva
yttrandefriheten och rätten till information, vilket framgår av deras insisterande på att stänga Al Jazeera
kanalen. Det är mycket som pekar på att det är i själva verket detta deras central fråga och att resten av
kraven endast en rökridå. Israel, för att inte överträffas och med en otrolig logik, undrar retoriskt varför de
ska tillåta Al-Jazeera fortsätta sin verksamhet när arabiska länder betraktar det som en faktor som stöder
terrorism.

Det förfallna arabisk solidaritet

Om Gulfkrisen har polariserat den arabiska världen, skulle man kunna tro att den tragedi som slår Gaza skulle
kunna förena dem. Men från dessa arabiska länder kommer ingenting annat än en fullständig tystnad mot denna
dramatiska situation. Det faktum att två miljoner palestinier tvingas att leva under en olaglig och obestämd
blockad, berör inte de politiska ledarnas samvete.

Vi ser också det arabiska förbundets medbrottsliga tystnad, ett förbund vars historiska existens skäl finns i
stor utsträckning i den palestinska frågan, en fråga runt vilken de arabiska länderna samlades efter Nasser. Det
kan inte vara annorlunda eftersom Egypten, som presiderar Arabförbundet, är den främsta bödeln i denna omänskliga
blockad. Gazabornas situation som ett resultat av den extrema minskningen av tillgången på el fick ingen att
agera. Man kan inte skylla på den israeliska fienden eller dess stora amerikanska protektor, men på Mahmoud
Abbas och hans allierade. Har vi kommit till den punkten att historien har nått en sådan nivå av likgiltighet
att miljontals människor kan straffas kollektivt i mer än ett decennium utan att någon kan reagera?

Vidare, även vid det islam-amerikanska-arabiska toppmötet, uttalades inte ett ord om situationen, inte ens som
en principfråga om den palestinska situationen, som att kräva att den israeliska ockupationen upphörde. Saudierna
betalade bokstavligen för sina politiska ambitioner ett högt pris, alla föråldrat i förhållande till de verkliga
geostrategiska insatserna i regionen och utan något verkligen resultat.

Sålunda är tärningen kastad, Ramadan 2017 erbjöds dessa två skandalösa händelser med Gulfkrisen å ena sidan och
den kritiska situationen i Gaza å andra, händelser som inte verkade ha något gemensam vid första anblicken men
som är faktiskt nära kopplad. Palestiniernas situation och omvandlingen av deras historiska kamp till en
förlorad sak beror till stor del på att de har de värsta möjliga förkämpar runt dem, autokratiska och korrupta
regimer utanför historiens rörelse för vilka den Palestinska frågan är den sista av sina bekymmer.

Anteckningar

Jamal Mimouni är professor vid Institutionen för fysik vid Mentouri-universitetet i Constantine och vice
president för den arabiska unionen för astronomi och rymdvetenskap (AUASS).