Dagarna efter terror massakern i Paris diskuterade alla betydelsen av attackerna. Många av de idéer som uttrycktes
kan tolkas som att den muslimska världen hade inlett ett krig mot väst. För sociala nätverk cirkulerade foto av en
korsfarare som höll ett svärd med en text på: ”Vi kommer att ge er jihad”. Och ljud där man först hörde en Allahu
Akbar, sedan ett skott som tystade det, och slutligen den spanska nationalsången. De som skickade det ville
förmodligen bara skämta. Men många intelligenta och välutbildade människor undrade också hur mycket av vad som hände
i den franska huvudstaden berodde på islam självt eller huruvida vi var på väg att gå in i krig med den muslimska
världen.

Förvirringen av idéer som har bildats runt omkring vad islamistisk terrorism innebär och mot vem, är total. De som dör i
kampen mot radikala jihadister är främst män, kvinnor och barn i muslimska länder. I jämförelse, dödsfallen i
västvärlden på grund av terrorism är bara ett lite bevis. År 2013 inträffade 15 000 dödsfall på grund av terrorist
attacker (exklusive militära konfrontationer mot jihadister) i Irak, Syrien, Afghanistan och Nigeria. I väst, fyra.
Det är mestadels muslimer de som är i framkanten av kampen mot den radikala islam! Inte en ”civilisationernas kamp”,
det är snarare ett inbördeskrig inom Umma, den muslimska troendes gemenskap.

De som är engagerade i denna livliga debatt utan att fokusera på kärnan, ignorerar också ett obestridligt faktum,
nästan en av fyra människor är muslim (1600 miljoner, enligt index för Global Terrorism Institutet för ekonomi och
fred).

Muslimska hjältar mot Jihad

Av alla bilder som flög genom alla sociala nätverk i dessa dagar, den mest kraftfulla var kanske den som visade en
videobild där en av de två terroristerna mördade polisen vid grindarna till den franska satiriska veckotidningen
Charlie Hebdo. ”Om du är förvirrad, denne (kunde läsas på en pil som pekade på den ansiktstäckta mördaren) är en
terrorist och detta (pilen pekade på polisen) är en muslim.”

Ahmed Merabet var 42 och var en fransman av algeriskt ursprung. Han var dessutom muslim. Polis som arbetade på
stationen som låg närmast Charlie Hebdo och dog när han försökte stoppa Kouachi bröderna efter mordet. Men Ahmed var
inte den enda muslim som mördades den dagen, Mustafa Ourrad, fransmannen av algeriskt ursprung, 60, var
korrekturläsare i tidningen och en av dem som dog i attacken. Vidare har den franska regeringen beviljat
medborgarskap efter ”handlingar av mod” till en ung 24 åriga maliska. Hon heter Lassana Bathily och hade arbetat i
fyra år i kosher stormarknaden där en annan terrorist dödade fyra personer. När hon såg angriparen komma in, rusade
Bathily för att få in sex kunder i anläggnings frys, hon släckte ljuset, bad dem att hålla tyst och försökte lugna
ner dem. Hon räddade deras liv. Vem försvarade islam i snabbköpet?

Det är inte bara att Frankrike utövar en effekt på muslimer som gör att de blir misslyckade. Det finns muslimska
hjältarna i kampen mot radikalism, de finns överallt.

Till exempel i Mingora, en liten stad i norra Pakistan. En liten 13 åriga flicka blev känd genom en blogg i BBC där
hon beskrev sitt liv under talibanregimen, och en dokumentär där hon med sin far visade hur omöjligt var det att
utbilda flickor under den radikala regimen. Några år senare, en terroristgrupp Tehrik Taliban Pakistan TTP sköt
henne med flera skott och vanställde hennes ansikte. Hon opererades och hennes liv räddades. Förra året fick han
Nobels fredspris för att kämpa för kvinnors utbildning. Hon heter Malala Yousafzai.

Muslimer i stridens frontlinje

Dessa är muslimer som kämpar mot jihad och som är en del av mediediskursen i västvärlden. Men miljontals fler,
militära och civila, slåss och dör dagligen i en bister kamp mot jihadister. ”Anonyma personer som har försvarat
oräkneliga städer i arabvärlden mot terroristerna, i Kobane (kurdiska enklav i Syrien belägrade i månader av
terroristgruppen Islamiska staten) eller Mosul (den tredje största staden i Irak, som togs av den islamiska staten)”
säger Karim Hauser, programdirektör för det Arabiska Huset. ”En tyst strid som många medier inte erkänner. En
positiv verklig jihad.”

82 % av de globala dödsfallen för terrorism i 2014 inträffade i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien, de
begicks främst av jihadistiska terroristgrupper som talibanerna, Boko Haram, den islamiska staten, Al Nusra front,
Al -Shabab och dess dotterbolag, enligt index för Global Terrorism Institutet för ekonomi och fred. Om man bortser
från militära sammandrabbningar och ser bara på attacker mot civila, den totala dödssiffran från dessa angrepp i
dessa fem länder når upp till 15 000 på ett år.

Som jämförelse har antalet dödsfall i terrorattacker i väst 2013 varit fyra, tre i Bostons attentat i USA och en
knivhuggen soldat i Woolwich, Storbritannien. Naturligtvis utan underrättelsetjänstens brottsbekämpnings
effektivitet i USA, Europa och Australien, som har stoppat dussintals attacker, skulle dödssiffran vara mycket
högre. Kanske 10 gånger, kanske 100. Ändå skulle det vara ett dropp i havet av antal muslimska offer i kriget mot
terrorismen.

Samma 7 januari, dagen för mordet på Charlie Hebdo, dog bara några timmar tidigare en bilbomb i Jemen 37 personer. I
själva verket går det knappast en dag utan att de internationella nyhetsbyråer rapporterar en massaker i något land
som drabbats hårdast av terrorism, som Jemen. ”Det finns gott om länder där det är muslimer som kämpar mot
extremism” förklarar Barah Mikail från tankesmedjan Fride, när han får frågan om vilka som är islams hjältar i
kampen mot jihadism. ”Utan att gå lång, de män i de arméer som har skickats för att bekämpa jihadisterna, sunni
trupper (islams majoritets gren) som kämpar till döden mot sunni radikaler i Jordanien, Irak, Egypten, Syrien, mm”.

Stridens fronter är många, och ganska ofta kämpar där soldater från diktatoriska regeringar eller partiella
demokratier. I Afghanistan och Pakistan dör tusentals människor i attacker från grupper runt talibanerna. I Irak är
kampen mellan den valda irakiska regeringens armé och lokalbefolkningen mot islamisk stat, en grupp av bara
tiotusentals soldater men väl finansierade som kombinerar militär taktik med god finansierad baserade kidnappningar
och propaganda 2.0.

I Jemen är kampen huvudsakligen mot al-Qaidas dotterbolag och några framsteg har gjorts tack vare stödet i form av
amerikanska militära drönare säger Lurdes Vidal från Europeiska institutet för Medelhavsområdet, som fortsätter och
berättar hur egyptierna har ett stort problem i Sinai, där de har kämpat i flera år mot jihadismen, hur i Marocko,
efter 2003 Casablancas bombningar, en hårdhänt polispolitik och kontrollarbete inom det religiösa området samt
förhandlingar med salafister i PJD har fungerat relativt väl. hur i Algeriet är al-Qaida i Maghreb en av fokus i
kampen mot jihadismen, hur Boko Haram i Nigeria eller Al-Shabab i Somalia är relativt självständiga gentemot staten
som försöker bekämpa dem trots att de kontrollerar territorier där myndigheterna inte ens kommer in.

Civilisationernas kamp? Nej, inbördeskrig

Problemet med islamisk terrorism har ofta nämnts som ett exempel på den berömda ”civilisationernas kamp” som Samuel
P. Huntington pekade på. Och ändå, skulle en mer exakt metafor vara ett inbördeskrig inom Umma, de muslimska
troendes gemenskap. ”Personligen tror jag att bilden är mer som ett inbördeskrig mellan olika fraktioner och sekter
som har missförstått islam och söker ett specifikt politiskt mål, kalifatet, och de flesta muslimer, med en fridfull
känsla” säger Hauser.

”Jag vet inte om detta är ett inbördeskrig, kanske det är för prålig” säger Vidal, ”men det finns en fraktur, eller
som de säger på arabiska, fitna”. Och radikalisering är också ganska nytt. Antalet dödsfall i terrorattack har
femdubblats under det senaste decenniet. ”Sedan 2001 har, med al-Qaidas jihadism till idag, med uppkomsten av den
islamiska staten, minskat vikten av den religiös doktrin och ökat önskan att döda” tillägger IEM:s expert. ”Förut
ingick i al-Qaidas rekryterings videor den obligatoriska halvtimmens religiösa diskurs, nu har den islamiska staten
fyra vaga paroller och mycket krigs video”.

Men hur är det med det direkta eller indirekta stöd till terrorister? Det råder ingen tvekan om at det finns, och är
mycket betydande. Men de flesta muslimer förkastar det. Enligt Pew Research Center, nästan sju av 10 (67 %) muslimer
är oroliga över islamisk extremism i deras land. Nästan sex av 10 (57 %) har en negativ syn på al-Qaida. ”I många av
de länder där undersökningen gjordes är de flesta muslimer emot dödandet i islams namn” sade centrets rapport.

”Totalt sätt har stödet till radikala islam i den muslimska världen sjunkit under det senaste decenniet. De allra
flesta muslimer är emot våld i islams namn: 89 % i Pakistan, 81 % i Indonesien och 77 % i Nigeria säger att
attackerna eller andra våldshandlingar mot civila aldrig kan rättfärdigas”. Studien utfördes med hjälp av nästan
9 000 personliga intervjuer under 2013 i 11 muslimska länder.

Det är löjligt att förneka den uppsjö av problem som plågar många muslimska länder. Många står inför enorma
utmaningar för att övervinna underutvecklingen. I vissa är regeringen öppet teokratiska eller religiös entydig som i
Iran eller Saudiarabien, det finns också staten som är mer eller mindre sekulära och en förtryckande diktatur, som
Egypten, Algeriet och, i mindre utsträckning, Marocko. Kvinnomisshandel innebär för många av dem en skamlig
sociokulturell och ekonomisk efterblivenhet.

Andra går framåt anmärkningsvärt i fråga om demokrati, Indonesien, med 200 miljoner människor, mestadels muslimer,
är på 45:e plats i Global Democracy Index. Turkiet, bland de mest avancerade, verkar på sistone har allvarliga
bakslag i separationen mellan religion och staten. Men detta är en annan debatt. Vad säkerheten beträffar, är den
gemensamma nämnaren för många muslimska länder förekomsten av våldsamma islamistiska rörelser vilka är det största
hotet mot dess livskraft som stat.

Med tanke på de hemska bilder av attackerna i väst, halshuggningar, urskillningslösa dödandet eller barn vars
föräldrar lär dem att mörda, är det svårt att inte styras av äckel och generalisera. Det är som att försöka prata
utan att skrika mitt i en mega rock konsert. Budskapet späds i bruset. Men med siffrorna i handen, kan en sak sägas
utan tvekan, problemet med islamistisk terrorism drabbar, framföralt, muslimerna som till största delen motsätter
sig våldet i Muhammeds namn. Västvärlden, i detta, är ingenting annat än en skådespelare vid sidan om. Dess roll är
vid sidan muslimer som kämpar mot jihadismen.