För en islam i fas med europeiskhet

Malika Madi – Saphirnews

I november 2020 tillkännagav Europarådets ordförande, Charles Michel, att han var för inrättandet av ett europeiskt institut för
utbildning av imamer, uttalandet kom efter Wien-attackerna och redan då började strömma in negativa och ”kloka” reaktioner mot ett sådant
initiativ. Man skrek om att det var en skandal med en sådan europeisk strategi som skulle gå längre än dess grundläggande befogenheter.
Europeiska unionen ses i själva verket som en institution som måste upprätthålla neutralitet där många medlemsländer är engagerade i
frågan om Islam och metoderna för de muslimska samhällen som bor inom dem.

Det har blivit brådskande, grundläggande och nödvändigt att Europa, och med en enda röst (en stark en med hänsyn till de stora samtida
utmaningarna), tar på sig och försvarar detta initiativ som är mycket viktigt för de nya generationerna av europeiska muslimer. Även om de
bara är en minoritet kommer europeiska muslimska medborgare inte att försvinna på ett magiskt sätt genom att blunda och hoppas mycket.
Religiösa sedvänjor upphör inte för att debatterna blir virulenta på sociala nätverk (eftersom vi är berövade kaféer och barer) och i
demokratiska salonger.

I linje med europeiska värden

När detta bevis är integrerat, låt oss mäta, vi europédemokrater och stolta över vårt arv från upplysningen, möjligheten att skapa ett
institut som bildar imamer inom Europeiska unionen. Vad handlar det om?

Rapporten från den belgiska parlamentarikerkommissionen om attackerna den 22 mars 2016 samt rapporten från Europaparlamentets
specialkommitté för terrorism (TERR) betonade effekterna av spridningen på lång sikt av polariserande tal som hölls av imamer och
predikanter utbildade i länder som Saudiarabien, Turkiet, Iran, Egypten eller Marocko. Islam, som det lärs ut och praktiseras i dessa
länder, är inte i linje med EU: s värderingar på ett antal punkter, såsom jämställdhet mellan kön, jämställdhet för individer oavsett
deras tro, lika värdighet för alla människor oavsett deras filosofiska övertygelse eller deras brist på övertygelse, rätten till att
lämna religionen, rätten till hädelse, mm.

Vi måste kunna erbjuda våra unga män och kvinnor, som är frestade av en karriär som imam, högkvalitativa universitetsutbildningen i
Europa, särskilt av muslimer och muslimska lärare, men inte uteslutande. Detta skulle befria dem från att gå i exil i flera år i de
ovannämnda länderna eller i andra för att följa bristande utbildning.

Positivt erkännande av att muslimer nu är en del av EU:s ”andliga landskap”

Charles Michel sa på sitt Twitter-konto: ”För att bekämpa hatets ideologi måste vi så snart som möjligt skapa ett europeiskt institut för
att utbilda imamer. Jag beklagar, men initiativet från en sådan institution bör inte drivas av önskan att kämpa mot någon ideologi, inte
ens hatets, utan för att sända ut en stark signal om det positiva erkännandet att muslimer nu är en del av det ”andliga landskap” i
Europeiska unionen och att detta innebär att man tilldelar resurser för att utveckla och slutligen dra nytta av kvalitetsutbildning om
Islam, både för muslimer och icke-muslimer.

Om politiker agerar eller talar när den allmänna opinionen upplever ett emotionellt trauma som en massaker eller en attack, är det bra att
erkänna att ett initiativ som skapandet av ett institut av sådan betydelse måste göras med ett kallt huvud och med största möjliga lugn
för att den ska bli framgångsrik.

Europa består av en otrolig mångfald av muslimska medborgarsamhällen. Det är också en återspegling av den inre mångfalden hos muslimer
runt om i världen. På grund av landsflykt verkligheter täcker inget europeiskt land spektrumet av dessa mångfalder, till skillnad från
Europeiska unionen, som också kan inrätta rörelsefrihetsprogram för professorer och studenter, inklusive framtida imamer.

Så låt oss stoppa spänningarna, kompromisslösa tal, ”jag är emot” att vara emot medan vi i årtionden har klagat över att i våra europeiska
moskéer har vi imamer vars samhällsprisma byggs i Saudiarabien istället för i våra städer där könsdiversitet, yttrande och dess friheter,
sekularism, neutralitet och konstitutionella rättigheter inte är ord som saknar legitim och djupgående mening. Att ändra mentaliteter och
uppfattningar för att lägga dem på vår modell görs (tyvärr) varken med brådska eller utan en reflektion som härrör från en tankegenomgång
som garanterar den framgång som detta institut en dag kan skryta med.

Anteckningar:

Malika Madi är en belgisk författare.