Jeremy Salt – The Palestine Chronicle
I den senaste maktutövningen försöker Zionist Federation of Australia (ZFA) tysta Mary Kostakidis. Hon står tillsammans med många tusen andra australiensare mot folkmordet i Gaza. ZFA står med staten som begår detta folkmord.
Den här frågan lyfter upp perversionen av rättvisa och moral i Australien genom regerings- och medias stöd till staten Israel.
Det är staten Israel som bör sanktioneras på alla nivåer. Istället, som fallet är i Storbritannien och USA, är det motståndarna till denna stat som spåras upp och straffas för att de vågar säga ifrån.
Den sydafrikanska apartheidregimen togs bort från FN och utsattes för internationell handel och politisk isolering för sina brott. Israels brott under åtta decennier är mycket värre men det är fortfarande skyddat.
Palestina förblir vad det varit sedan 1948, det palestinska folkets stulna individuella och kollektiva egendom. Ramen för en stat som påtvingas dem ändrar inte de grundläggande fakta om vem som faktiskt ägde marken och byggde byarna, städerna och städerna, inklusive Jerusalem.
Palestinska muslimer och kristna var deras arkitekter och byggare, inte judar och absolut inte sionisterna. Vad de har är vad de stal förutom den lilla andel mark (5-6 procent) som de faktiskt köpte.
Israel är en usurpatorstat men det är den australiensiska regeringens och medias stöd, dess offer som är ”terroristerna” och Hamas som måste förbjudas och inte regimen som har behållit sitt grepp om Palestina genom brutalt våld och terror någonsin sedan 1948.
Det är Mary Kostakidis som måste läggas ner och inte de australiensiska anhängarna till en stat som nu allmänt anses begå folkmord i Gaza. Den förevändning som ZFA tog tag i var hänvisningen i ett meddelande i sociala medier från Kostakidis till ett uttalande av Hassan Nasrallah, som riktade sig till judiska israeler, att ”här har ni ingen framtid, från floden till havet, landet Palestina är för det palestinska folket och endast det palestinska folket.”
Eftersom Palestina stals finns det ingen anledning till varför någon palestinier inte skulle dela Nasrallahs åsikt. Dessutom kallar den israeliska potten bara vattenkokaren för svart, eftersom Israel säger att det inte kan finnas någon palestinsk stat mellan floden och havet och Israel (inte palestinierna) är inte villiga att dela landet.
Sedan den 7 oktober har kraven i Israel att avlägsna det palestinska folket helt och hållet från Gaza och till och med Västbanken bara blivit starkare. Quid pro quo på båda sidor: du vill inte ha oss och vi vill inte ha dig.
Det är vettigt men ZFA såg en möjlighet att ge sig på en välkänd och djupt respekterad anhängare av palestinska rättigheter genom att klaga till människorättskommissionen att Mary Kostakidis hade begått ett brott enligt lagen om rasdiskriminering.
Hennes främsta anklagare är en australiensisk-israeli, Alon Cassuto, som berättade för Australian Jewish News den 28 mars i år – sex månader in i folkmordet i Gaza – att sionismen är ”en av de vackraste och mest genomgripande rörelserna för självbestämmande. världen någonsin har känt.”
Krossande motstånd
Den israeliska koloniala bosättarstatens överlevnad har alltid inte varit beroende av tillämpningen av lagar och föreskrifterna om moral och rättvisa utan dess förmåga att krossa palestinierna och motstånd från någon av de stater som omger Palestina, inklusive Syrien, Libanon, Irak, och Egypten.
Våldet har pågått oavbrutet i nästan 80 år. Inte veckovis eller månadsvis utan dagligen. Det är våldet inte bara från Israel utan även från USA och regeringarna som påtvingade Palestina Israel i första hand och som har beväpnat folkmordet i Gaza. På 1960-talet tog USA över från Storbritannien och Frankrike som Israels främsta rustnings man samtidigt som de ställde inte några frågor om hur dessa vapen används.
Om Israel vill ”klippa gräsmattan” då och då i Gaza så är det tydligen Israels sak. USA blundade också officiellt för Israels utveckling av kärnvapen i slutet av 1960-talet när de kunde ha använt sin förhandlingsstyrka – de stridsvagnar och flygplan Israel ville – för att stoppa den.
Förutom vapnen ger alla dessa regeringar det politiska stöd som krävs för att skydda Israel från att straffas för konsekvenserna av dess handlingar. Detta är inte bara folkmordet i Gaza utan hur det har varit i alla dessa 80 år. Israel straffas aldrig. Inte konstigt att den tror att den kan komma undan med vad som helst, nu står ett folkmord framför världens ögon.
Det finns ingen anledning till varför några ockuperade människor inte skulle bekämpa detta så länge de har andedräkt i kroppen. Detta är vad ett ockuperat folk alltid gör och vad palestinierna har gjort i ett sekel. Deras motstånd borde inte vara svårt att förstå, men det är bara Israels ”rätt att försvara sig” som media och den stora majoriteten av Australiens politiker väljer att förstå: det är tydligen palestinierna som är problemet, och inte deras israeliska överherrar.
Det skulle vara svårt att överskatta okunnigheten, övergreppen, fegheten, rasismen och den djupa omoraliska som kännetecknar Australiens politiska och mediala svar på folkmordet i Gaza.
Scott Morrison, den tidigare premiärministern, återvände till rubrikerna genom att anklaga FN för antisemitism – en vanlig israelisk anklagelse – och hävda att Hamas är mer intresserade av att bygga raketer än sjukhus.
Dessa kränkande påståenden har ingen grund i fakta. De kunde ha kommit direkt från den israeliska regeringens mediekontor. Ändå kan till och med en man så ojämn, självbelåten och okunnig som Scott Morrison förmodligen skilja fakta från fiktion och rätt från fel. Som en pentakostalisk kristen är det verkligen det intryck han ger, så hur är det moraliskt möjligt för honom att inte fördöma Israels förstörelse av mängder av sjukhus och dess mord på patienter och medicinsk personal, läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal, tillsammans med dess massakrer på tiotusentals palestinska män, kvinnor och barn?
Det är inte bara Morrison. Väldigt få australiska politiker har haft modet att uttala sig till stöd för palestinierna. Naturligtvis är detta ett val som inte dikteras av moral utan av yrkes- och partiintressen. Politikerna har samma tillgång till media som vi andra och de vet vad som pågår eller så kan de lätt ta reda på det.
I avskildhet, som moraliska människor, kan de omöjligt stödja vad Israel gör, men öppet vågar de inte säga ifrån. De fortsätter att springa skamlöst med flocken och förlorar ingen möjlighet att uttrycka sitt stöd för Israel trots de dagliga bevisen på de grova brott som det begår.
Nivån på israeliskt våld stiger och sjunker, men extremt våld är ett normativt beteende från statens sida, inte en avvikelse. Rasismen som förkroppsligas i sionismen som ideologi visas inte bara i den israeliska statens avskyvärda gärningar utan i förövarnas tillåtande språk. Ingen som betraktar palestinierna som lika förtjänta av liv skulle kunna tala om dem som sionistiska politiker, rabbiner och generaler har gjort under decennierna, som insekter eller människodjur, för att buras, kontrolleras eller förstöras.
Sedan den 7 oktober har detta hat, förakt och hån mot palestinierna – och en djupt rotad rädsla för dem – spruckit genom sömmarna i det israeliska samhället, som om det inte längre finns något behov av att dölja vilken ansenlig andel av folket – kanske majoritet – eventuellt vill. Vilket är vad den sionistiska rörelsen har velat från början: ett Palestina utan palestinier.
Sionisterna känner sig nu säkra på att vara nära vägs ände. De är nästan där. De har hela Palestina i sitt grepp. Deras palestinska fiender är ingen match för sina väpnade styrkor och om deras avlägsna fiender vågar attackera har de USA på sin sida. Långt ifrån att stoppa dem från att begå folkmord, ”västerländska” regeringar möjliggör det genom vapentransporter och politiskt skydd.
Gaza har till stor del förstörts, dess folk utspridda många gånger till bitar av land som inte kan försörja människoliv. Många har dödats, många kommer att dödas och många kommer att dö som de direkta bieffekterna av vad deras plågoande gör.
Israels utrikesminister kräver nu en ”tillfällig” evakuering av Västbanken. Det finns bara en riktning i vilken de skulle kunna ”evakueras”, in i Jordanien, och ansluta sig till de palestinska 70 procenten av den jordanska befolkningen som redan för länge sedan ”evakuerats” Sedan den 7 oktober har hundratals palestinier på Västbanken redan mördats av soldater och bosättare. nu förstärkt av en storskalig land- och luftoffensiv riktad mot Jenin och andra centra för palestinskt motstånd.
Trots allt detta köper färre människor över hela västvärlden de sionistiska påhittade historier från tidigare och nuvarande historia än någonsin. Som åldersgrupp visar undersökningar att mycket fler unga människor stöder palestinierna än de som stöder staten Israel. Detta är dåliga nyheter för Israel som bara kommer att bli värre.
Om attacken mot Mary Kostakidis har en positiv effekt är det sättet som ZFA har utmärkt sig som en organisation som främjar en giftig ideologi och försvarar en regering som anses troligen skyldig till folkmord av internationella jurister, en regering vars premiärminister och försvarsminister står inför åtal i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för att ha begått krigsförbrytelser.
Genom att försöka vända rasdiskrimineringslagen mot Mary Kostakidis väcker ZFA frågan om hur det kommer sig att andra rasistiska ideologier är förbjudna i Australien men inte sionismen.
Parallellen är inte bara mellan sionismen och apartheid Sydafrika. Det historiska släktskapet med nazismen har visats i forskning av Francis Nicosia, Lenni Brenner och andra. Medan Ha’avara-avtalet (korsning) mellan nazister och sionister på 1930-talet var fördelaktigt för båda sidor, eftersom det befriade Tyskland från judar och skickade judar dit sionisterna ville att de skulle gå, Palestina, fanns det också ett inslag av ömsesidig beundran däremellan.
När han besökte Palestina, berömde Adolf Eichmann de sionistiska kolonisterna medan på den sionistiska sidan, Stern Gangs närmande till nazisterna baserades på en upplevd identitet av intressen mellan två dynamiska nationella rörelser.
I Italien betraktade Benito Mussolini, som talade till sionisterna, Vladimir Jabotinsky som ”din” fascist. Dessa episoder kan inte avfärdas som tillfälliga eftersom de bildar en kedja som länkar det förflutna till nuet: Stern Gang, Irgun, Jabotinsky och ”revisionism” till det fascistiska Herut-partiet, Menahim Begin, Yitzhak Shamir och Netanyahus, far och son.
Samtidigt hade nazismen och sionismen – oavsett de interna skillnaderna mellan sionistiska fraktioner – samma grundläggande mål, ett rasmässigt renat land för nazisterna och ett religiöst renat för sionisterna.
Precis som bara arierna kunde vara de autentiska medborgarna i Hitlers Tyskland, så kunde bara judarna vara fullvärdiga medborgare i den stat som sionisterna hade för avsikt att bygga i Palestina. Om de var ”kulturella” judar eller fromma judar spelade ingen roll så länge de var judar till födseln.
Dessa mål skulle uppnås på samma sätt, ”lagar” som privilegierar arierna/sionisterna och berövar alla andra likvärdiga eller naturliga rättigheter och brutalt våld när det var nödvändigt, vilket alltid var fallet.
Ideologier som diskriminerar mellan människor på grundval av hudfärg, etnicitet eller religion har ingen plats i en värld som kallas civiliserad, men på något sätt har sionismen fått ett frikort, som om ”befrielsen” av det ”judiska folket” skulle kunna byggas på autentiskt förtryck av palestinierna.
Därmed är det naturligtvis Mary Kostakidis som måste straffas för att ha motarbetat barbariet och den teknobarbariska staten som ursäktas för att bara försvara sig när den sliter isär småbarns kroppar, förstör sjukhus, beskjuter hjälpkonvojer och begår krigsförbrytelser utan slut och utan ånger.
Perversiteten i denna situation förstärks många gånger om av kontrasten mellan ropet mot att tillåta ”Hamas-anhängare” – flyktingar från Gaza – in i Australien samtidigt som de tillåter israeler att komma och gå och australiensiska judar att åka utomlands för att döda palestinier i territorier som anses vara ockuperade även av den australiensiska regeringen.
Australiens sionistiska lobbyer är en del av ett globalt nätverk som försöker dominera regeringens politik i Mellanöstern och tysta oliktänkande. ”Att stå vid Israel” på grundval av falska ”delade värderingar” har länge varit axiomatiskt för australiensiska och andra ”västerländska” regeringar.
Detta har nu nått stadiet av civilisationsmässig självbränning. Dessa regeringar står bakom Israel även när det berövar dem deras moraliska anspråk och förstör de lagar som de säger sig leva efter.
Originaltext: Gaza Genocide and the West – The Assassination of Morality
