Yvonne Ridley – Middle East Monitor
Det finns en tsunami av blodrött bläck som forsar fram ur de vantroliga pennorna från arga högerextrema försvarare av den sionistiska staten Israel, som upprörs av chocken över de oöverträffade rättsliga åtgärder som Internationella brottmålsdomstolen vidtagit mot Israels ledare: arresteringsorder utfärdade mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsministern som han sparkade tidigare denna månad, Yoav Gallant.
En sådan reaktion var lika förutsägbar som Netanyahus påstående om ”antisemitism” – liksom flödet av men du då-teknik – medan var och en försökte överträffa den andra i sina ansträngningar att rättfärdiga Israels folkmord på palestinierna i Gaza. En desperat försvarare av allt som är israeliskt har till och med fördjupat sitt fördärv genom att ropa ut nationer med ”högre dödstal”.
Visserligen, när det kommer till folkmord, finns det ett land i en egen liga: USA. Under de senaste århundradena har europeiska bosättare utplånat ursprungsbefolkningar utan så mycket som genom sin närvaro. Men detta är en dålig ursäkt för att låta Israel agera ostraffat.
Vi får inte glömma att bland de försvinnande nationerna finns de en gång stolta indianerna i Nord- och Sydamerika, och Australiens aboriginer, utplånade i miljoner av Europas girighet efter land och resurser. Det är ett faktum att närhelst det sker ett folkmord är europeiska imperialister och koloniala bosättare sällan långt borta, och detsamma gäller i det ockuperade Palestina. Antalet inblandade i sådana folkmord uppväger vida massakern i industriell skala på palestinier sedan Nakba. Men förväntar sig anhängarna av den sionistiska staten verkligen att vi ska sitta med och säga och inte göra något förrän Israel har dödat tillräckligt många palestinier för att gå med i den stora ligan av folkmordsgalningar?
Det här är inte ett spel med siffror.
Förväntar sig dessutom de sionistiska folkmordsapologeterna på allvar att palestinierna ska vara sittande ankor istället för att kämpa för själva existensen inför en brutal militär ockupation av deras land? Motstånd mot ockupation är deras rättighet enligt internationell rätt.
Antalet slaktade under Förintelsen var sex miljoner, mestadels judar. Tack och lov stoppades det nazistiska utrotningsprogrammet, tack och lov, eftersom europeiska, amerikanska och sovjetiska styrkor gick samman för att stoppa fascisterna i deras spår. Vad skulle dessa modiga män och kvinnor tycka om dagens skörd av högerextremister som drar i trådarna i Europa och USA för att försvara den nyfascistiska sionistiska staten, undrar jag?
För att den nuvarande skörden av högerextremister inte ska glömma, bildades Internationella domstolen (ICJ) efter andra världskriget som ett direkt resultat av de nazistiska krigsförbrytelserna och folkmordet som begicks i Europa mot judar och andra minoritetsgrupper. ICC följde 2002 för att ställa individer, snarare än stater, till svars.
FN-stadgan undertecknades den 26 juni 1945 och organisationen kom till några månader senare den 24 oktober. Det bildades för att skydda miljontals vanliga medborgare och arbeta för att förhindra framtida världskrig. Det ursprungliga medlemstalet har utökats från 51 nationer 1945 till 193 idag. FN har hängt osäkert sedan den 7 oktober 2023, med sina egna anställda som Israel har siktat på. Minst 233 anställda vid FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) har dödats av Israel sedan den 7 oktober förra året. Byrån har nu förbjudits att arbeta i ockupationsstaten, som vägrar att erkänna dess personals FN-pass, och många UNRWA-byggnader och skolor har förstörts av israeliska bomber.
Att en global kraft för det goda kan så offentligt slängas och hånas av sionister säger mycket om var ”västerländsk civilisation” står idag. I mer än 400 dagar har världen tittat på, slitit mellan chock och avsky över vad Israel har gjort mot palestinierna i självförsvarets namn. Folkmordet i Gaza har varit (och är fortfarande) fyllt av verkligt chockerande mord, våldtäkter i fängelse, tortyr och svält när den sionistiska statens omänsklighet har sänts i realtid på sociala medier.
Vem kan glömma lilla Hind Rajab, sexåringen som försvann i Gaza City i januari?
Hennes ömtåliga kropp hittades i familjens bil tillsammans med hennes moster, farbror och tre unga kusiner, samt två ambulanspersonal som hade försökt rädda henne, alla hade dödats av besättningen på en israelisk stridsvagn bara några meter bort. Lyssna på de hjärtskärande ljudinspelningarna av samtalet från Hind till Gazas räddningstjänst som låter dem veta att hon var den enda kvar vid liv i bilen, gömd från israeliska styrkor bland sina släktingars kroppar. Israeliska soldater i en stridsvagn dödade henne skoningslöst, ett sexårigt barn.
Två månader senare hörde vi Hadeel Al-Dahdouhs vittnesbörd, en 24-årig tvåbarnsmamma, som misshandlades, torterades och begravdes levande av israeliska ockupationsstyrkor.
Sen precis när vi trodde att vi inte kunde bli chockade mer, hörde vi i juli att 24-årige Muhammed Bhar, som hade Downs syndrom, hittades död av sin familj en vecka efter att israeliska soldater satte en militär attackhund på honom i hans hem. Han var rädd och lämnades att dö.
Under de senaste 400+ dagarna har vi blivit utsatta för israeliska soldaters brott som de kände sig bemyndigade att filma och dela på Facebook och Instagram. De perversa klädda i deras palestinska kvinnliga offers underkläder och nattkläder, skrattar och skämtar för alla att se, kommer, om Gud vill, att ångra sina brott. Andra filmade sig själva när de plundrade sina offers hem. Alla dessa väldokumenterade krigsförbrytelser kommer, om det överhuvudtaget finns någon rättvisa i den här världen, att komma tillbaka för att förfölja dessa soldater, av vilka några bor i Europa och har identifierats.
Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten har begåtts med uppenbar straffrihet, beordrats och möjliggjorts från toppen av ockupationsregimen, därav arresteringsorderna, en tydlig signal från ICC om att den inte litar på att Israels korrupta rättssystem är tillräckligt robust att ställa brottslingarna till svars. När det kommer till folkmord måste ”aldrig mer” betyda just det. Fällandet på alla nivåer av den israeliska hierarkin i Haag kommer att vara en hyllning till varje enskild person runt om i världen som har marscherat för rättvisa för Palestina, för alla universitetsstudenter som upprättat fredsläger, och för aktivister som de som arbetar med Palestine Action som riskerade sin egen frihet att försöka stoppa kriget.
Världens ledare kommer att ignorera sådana rörelser med fara för deras egen framtid. Det kan ha tagit ett tag för den globala norden att vakna upp till vad den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter som fastställdes den 10 december 1948 egentligen betyder, men Israel – om det överlever i sin nuvarande form – kommer att lära sig en läxa om att ingen nation, stat eller människor, står över lagen, och inte heller de så kallade supermakterna.
Det kommer kanske att aldrig vara rätt i en civiliserad värld men rättvisa måste vara för alla, inklusive den globala södern.
Det betyder att lagen inte kan tillämpas enligt något slags groteskt sifferspel. Folkmordet i Srebrenica i juli 1995 såg att serbiska styrkor slaktade 8 000 bosniakmuslimska män och pojkar. Även om det är omöjligt att försöka kvantifiera 80 år av smärta och lidande som det palestinska folket utstått, råder det ingen tvekan om att antalet civila dödade av Israel i Gaza är mer än tio gånger så många som det bosniska folkmordet, med tiotusentals fler skadade och saknade, förmodade döda. Och ändå kan mediekommentatorer och talande huvuden som Piers Morgan fortfarande inte erkänna att ett folkmord äger rum framför våra ögon i Gaza. Han och sådana som han tror att de vet bättre än FN-experter, advokater och folkmordsforskare.
Detta är något han kommer att få leva med så länge författare som jag kan påminna honom. Det skulle tjäna Morgan och hans gelikar väl att komma ihåg hur USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright kom till sans när hon intervjuades av programledaren i Democracy Now!, Amy Goodman, om hennes fruktansvärda kommentar att ”priset var värt det” när 500 000 irakiska barn dog till följd av amerikanska sanktioner.
Den bortgångne Albright sa till Goodman 2004: ”Jag har sagt 5 000 gånger att jag ångrar det. Det var ett dumt uttalande. Jag borde aldrig ha sagt det. Och om alla andra som någonsin har gjort ett uttalande som de ångrar skulle ställa upp, skulle det stå många människor. Jag har sagt det många, många gånger och jag önskar att folk skulle rapportera att jag har sagt det. Jag skrev i min bok att det var ett dumt uttalande.” Över till dig, Piers.
Storbritanniens Guardian publicerade en ledare denna vecka som påpekade att internationell lag inte bara bör gälla för svagare nationer. ”Brotten i centrum för dessa arresteringsorder är bland de allvarligaste kränkningarna av internationell humanitär rätt, inklusive svält som ett krigsvapen och avsiktliga attacker mot civila. När sådana handlingar är systematiska och statsstyrda kräver de ansvar. ICC:s strävan efter rättvisa testar det internationella samfundets beslutsamhet att upprätthålla dessa normer inför politiskt motstånd.”
ICC:s arresteringsorder är en seger för folkmakten och den växande antikrigsrörelsen, men det är också en enorm seger för de heroiska palestinierna som har kämpat så tappert för att avslöja brotten som begåtts mot dem för en iakttagande värld som nästan har varit totalt blind för sionistisk grymhet. Om det inte vore för palestinierna skulle vi aldrig ha vetat exakt hur ond den sionistiska staten Israel och dess anhängare verkligen är.
Originaltext: Genocide is not a grotesque game by numbers; it is the worst of crimes
