I kretsar som utvecklar kritiskt tänkande om överdrifterna i våra nuvarande samhällen, är en av de orsaker som ofta åberopas individualism.
Individualismen skulle vara ansvarig för bristen på solidaritet, medkänsla, generositet som är ett kännetecken för våra moderna samhällen,
alla helt inriktade på personlig tillfredsställelse. Tillsammans med denna fördömelse idealiserar vi traditionella samhällen eller
andligheter som hade, eller skulle ha, hållit vid liv denna känsla av att dela och av annat som saknas idag. Vi kommer i den här artikeln att
försöka klargöra denna föreställning om individualism för att se i vilken utsträckning den effektivt kan betraktas som en av källorna till
våra samhällens missförhållanden.

Individualismen härrör från idén att den mänskliga personen är en autonom helhet

Individualismen kontrasteras ofta med altruism eller en ”känsla av det kollektiva”. Att vara individualistisk, ur denna synvinkel, är att
”bara tänka på sig själv”, att bara beakta sitt intresse och sitt behov, utan hänsyn till andra och till det gemensamma bästa. Uppfattningen
om individualism är dock relativt ny i det västerländska tänkandets historia. Kom ihåg att denna föreställning härrör från ett religiöst
koncept som betecknar Kristus, vars två naturer, gudomlig och mänsklig (enligt katolsk dogm) beskrevs som ”odelad”: inte delbar.

Det var inte förrän Renässansen och påståendet att ”Människan är universums mått”, sedan René Descartes ”Cogito ergo sum” (”Jag tänker,
därför finns jag”) som föreställningen om individen som ett autonomt subjekt har påtvingat sig gradvis västvärlden. Den industriella eran, de
olika tekniska ”revolutionerna” och det ekonomiska systemet som etablerade individuell vinst som det primära målet, fullbordade denna
historia.

Individualismen är därför, innan den kännetecknas av egocentriskt beteende, resultatet av den moderna idén att individen är en autonom
helhet. Denna idé, som är en tro, finner stöd i egot. I själva verket kännetecknas egot av en ”fallande” dynamik, eftersom det är föremål för
sensationsförmågan, allt vänt mot saker och ting. Dessa förnimmelseförmågor (hörsel, syn, smak, känsel, lukt, till vilken måste läggas en
sjätte förnimmelseförmåga, inre vad gäller den, nämligen sinnet) orienterar i själva verket varelsen till det materiella livet.
Individualismen är därför inget annat än tron att individualitet är en oberoende verklighet, avskuren från all Andlig.

Med andra ord är det fullt möjligt att inte hålla fast vid idén om personens autonomi (vilket är fallet för den troende) och ändå att visa
själviskt beteende, individualism är en tro och själviskhet, en egotendens, en passion.

Individualismen finner inget botemedel för sitt misstag förutom i den obestämda förnyelsen av det som är källan till dess fel

Varelsens absoluta individualitet är en omöjlighet. Ingen varelse kommer någonsin att kunna få tillgång till den principiella enheten, som är
en egenskap hos Gud. All skapelse är verkligen ”bunden” till dess princip. Den cesur som individualismen förespråkar är därför illusorisk.
Det är lätt att visa dessa bevis. Sensationsförmågan, som vi talade om ovan, utgår i själva verket från den väsentliga bestämning av saker
(alla saker är per definition hörbara, synliga, tänkbara eller begreppsbara…), och denna väsentliga bestämning av saker utgår från
Intellektets överordnade, som själv utgår från Gud.

Dessa känselförmågor är därför ”fästa” till Gud och samtidigt engagerade av (och i) de lägre verkligheterna. De är därför aldrig helt eller
ens tillfälligt avskurna från sitt ursprung. Egot som förnekar detta samband, denna öppning mot Gud, verkar, de facto, en stängning på sig
själv, stängning som präglar strängt taget individualismen. Sinnet kan i själva verket genomgå speciella influenser som döljer denna
koppling, förstärker denna illusion av en individualitets autonomi och genererar, alltså, denna tro på individualismen.

Men i den mån denna individs autonomi är illusorisk, personen som bär denna övertygelse (och idag är det ett helt system som förmedlar denna
övertygelse) dras in i en obestämd ”centrifugal” dynamik. Länken med det andliga är verkligen alltid ”aktiv”, de som tror på sin autonomi
vet, innerst inne, på ett diffust, omedvetet sätt, att de har fel. Hans tillflykt är då att söka stärka sin tro genom att utveckla ett sätt
att leva vars funktionen kommer att vara att bekräfta honom i denna tro (det är roten till all ideologi).

Det är där vi måste hitta skälen till en vetenskap som idag bara är intresserad av praktiska och tekniska intressen, och det i namnet av ett
ganska relativt framsteg. Den moderna människan använder faktiskt all sin intelligens, all sin tid, för att övertyga sig själv om att hon är
oberoende, autonom, allsmäktig… går till och med så långt att hon vill konkretisera fantasin om evigt liv. Hon vill vara den som behärskar
sin miljö, skapar nya material som ska användas för tillämpningar som ska ge henne allt mer självstyre, förvandlar världen utan att oroa sig
för konsekvenserna för att underkasta den ”till sin storlek”. Individualismen gräver en avgrund under människans fötter…

Vad har vi att vinna på ett praktiskt plan av detta klargörande som leder till en distinktion mellan individualism och egoism?

Först och främst måste man komma ihåg att det religioner kallar synder framför allt är passioner vars dynamik är spridd och nedåtgående. Som
sådana är de gemensamma för alla människor, med olika intensiteten, syften och uttryck. Detsamma gäller för dygderna: altruism, generositet,
mod, skönhetskänsla, rättvisa, sanningsenlighet, tålamod, blygsamhet, etc. Dygderna (se begreppet murua på arabiska) liksom passionerna
(hawa) är aspekter av den mänskliga naturen.

I ett ideologiskt sammanhang som förespråkar tanken att individen är en helhet sluten i sig själv, autonom, kommer själviskheten att
förstärkas till den grad att den till och med förvandlas till en kvalitet, förelägganden som ”var dig själv”, ”tänk på dig själv”, ”lev ditt
liv” osv. är av denna ordning. Själviskheten i ett individualistiskt sammanhang tenderar att bli sin egen karikatyr, den blir radikaliserad,
kan man säga, och pryder sig med glitter av en pseudo-inre kunskap. Det kan dessutom bara generera våld, och mycket större våld än
själviskhetens i ett traditionellt sammanhang, som uppfattas som en synd av hela samhället. Själviskheten i ett individualistiskt sammanhang,
som är en diffus ideologi, blir en mer eller mindre allmän norm och sträcker sig därför till hela samhället och producerar dess våg av våld,
avvisning, berövande, förstörelse…

Dygderna å sin sida undergrävs i ett sådant sammanhang. De är i själva verket uttrycket för den mänskliga personens stigande tendens (uttryck
och väg), de öppnar därför per definition upp individen till annat, det andra, naturen, det gudomliga. I ett individualistiskt sammanhang
slutar det alltid med att dygderna fryses i diskursordningen, principframställningar. Dygder hamnar i retorik, i moraliska föreskrifter utan
annan rot än subjektiviteten hos dem som hävdar dem. Det är den sentimentala moralens regeringstid som bara, mycket ofta, de som har
möjligheten (i fråga om makt, politik, ekonomi, symbolik) kan göra anspråk på. De svaga i ett sådant sammanhang, när all hänvisning till Gud
har utplånats, kan bara göra anspråk på en överlevnadsmoral som den starka lätt kan kritisera.

Vad är botemedlet mot individualism?

Med tanke på den definition vi har gett av individualismen som en vägran till Transcendens, är botemedlet inte: mer ”känsla för det
kollektiva”, mer ”känsla av gemenskap” eller mer universalitet. Grupper, samhällen, mänskligheten kan också, från den synvinkel vi förstår
det, påverkas av individualism: illusion av autonomi, slutenhet inom gruppen, känsla av allmakt, överlägsenhet, förnekande av Transcendens,
det andliga…

Inte heller är botemedlet för individualismen, i motsats till en sentimental synvinkel, att dela med sig, generositet, förnekande… Vi
föreställer oss faktiskt inte, som vi angav ovan, individualismen ur moralisk synvinkel, även om det är självklart att dessa dygder är
lovvärda och måste utövas. De har i själva verket som första förtjänst, vad vi här beträffar, att sätta individen i relation, i samband och
därmed genom kontakten med den andre bringa skillnaden mellan ”konsumtionen” på den annat (natur, varelser…), en början på ett svar på den
diffusa ångest som skapas av illusionen om autonomi, frihet och allmakt. Relationen till den andre är i själva verket ett möjligt sätt, under
vissa förutsättningar, att återknyta kontakten med Guds medvetande.

Botemedlet mot individualismen, och följaktligen för det civilisationsvåld som följer av den, kan därför bara vara påminnelsen om vår
koppling till Andligheten, eftersom det som gör det möjligt att frigöra sig från individualismen är det Universella, i termens metafysiska
mening.

För att uppnå denna befrielse krävs en resa, som sliter bort personen från vardagens tyngd, mentaliteter, fasta och begränsande
föreställningar.

Det första steget på denna väg, det mest elementära, är att inse ändligheten i detta liv och ifrågasättandet av vad som kommer att följa det.
Detta erkännande och detta ifrågasättande är en första öppning.

I sin bok Islamizing Modernity skriver Imam Abdessalam Yassine: ”Elementär grad av andligt uppvaknande, oro för framtiden efter döden är ett
steg i rätt riktning.” För det måste man se sin ändlighet i ansiktet, och inte i det mångsidiga och pretentiösa egots lärkspegel: ”Människan
böjd över ditt mikroskop, säger Abdessalam Yassine, du skapar ingenting! Vakna! (…) Din hjärna, detta underbara instrument, är det du som
gav den konsekvens och liv, intelligens och fantasi? Ett tryck på ditt hjärninstrument och du är i grönsakernas land!” Det som kommer att
stärka detta stadium och ge det den nödvändiga förankringen är alltså öppenhet för andra. Denna öppenhet ger verkligen en glimt av vårt
beroende, av vår otillräcklighet, men också av vår funktion, eftersom vi också är användbara för varandra…

Relationen är ett kraftfullt medel för självkännedom, precis som kärleken, som är dess djupa mening. * Individualismen, en av konsekvenserna
av vars inre isolering, även när vi befinner oss bland släktingar. I själva verket skär vi oss i grunden från den andra och får oss, istället
för kärlek, att spela komedin om mänskliga relationer, i en patetisk och fåfäng teater. Det är inte obetydligt att det är i vårt samhälle,
och denna modernitet, som individualismen och döljande av döden existerar gemensamt, döljandet av dess mening, av dess funktion. Abdessalam
Yassine skriver: ”Den moderna människan håller fast vid hoppet om att förlänga sitt liv och njuta av ett bättre liv genom materiella
framsteg, bättre hälsa och undviker försiktigt den väsentliga frågan. Han lurar sin ångest genom att ha kul att glömma och undvika att möta
bevisen på sin egen död. ”

Det finns en tragisk, nästan ofrånkomlig koppling mellan individualism, förkastande av döden, förnekande av det som följer på den och vägran
till Transcendens. Vi måste bryta denna relation om vi vill befria oss från våra mentala, intellektuella, psykologiska och andliga inhägnader
och förverkliga i oss det mänskliga i all dess fullständighet.

Anteckningar:

* Det finns en naturlig koppling mellan kärleken till den andre och döden. Att älska är faktiskt också att lära sig att förlora dem vi
älskar, att se dem försvinna… Att lära sig om kärlek är aldrig utan att lära sig om döden.