Afshan Khan – Middle East Monitor
För några månader sedan födde jag ett barn genom ett akut kejsarsnitt. Blotta tanken på att min kropp skärs i en operationssal skrämde mig. Under ett kejsarsnitt skärs sju separata lager av en kvinnas buk. När effekterna av bedövningen försvann, var allt jag kunde tänka på den otroliga mod hos en kvinna att överväga att skaffa ett barn till efter att ha uthärdat en sådan olidlig smärta. Jag kände inte för att vara i min egen kropp på flera månader.
Efter kejsarsnitten ordinerar läkare multivitaminer, smärtstillande medel och andra mediciner för att förhindra infektion. Smärtlindring är avgörande, inte bara för att minska smärtan förstås, utan också för att mamman måste amma sin bebis och hon måste vara vaken och pigg. Trots sådana mediciner drabbades jag av två typer av infektioner som ledde till frekventa sjukhusbesök. Kort sagt, det var en upprörande upplevelse och jag missade glädjen att vara nybliven mamma, något som jag länge hade drömt om. Nu när jag hör nyheterna om kvinnor i Gaza som genomgår kejsarsnitt utan narkos, darrar mitt hjärta och själ.
Palestinska kvinnor i Gaza uthärdar inte bara medicinska svårigheter, utan de står också inför svält och brist på ordentliga, varma kläder under vad som är en hård vinter i enklaven. Vi kan inte föreställa oss den fysiska och psykiska smärtan som de går igenom. Den kritiska frågan är: vem är ansvarig för detta och vem gör något för att stoppa folkmordet? Viktigast av allt, tror jag, var är de feminister som säger sig stå på alla kvinnors sida som utsätts för diskriminering? Termen ”diskriminering” fångar knappt omfattningen av vad kvinnor i Gaza och resten av Palestina måste utstå som ett direkt resultat av den israeliska ockupationen och belägringen.
Förra månaden var det meningen att jag skulle presentera ett papper om feminism, och det gjorde mig upprörd att tänka att de frågor som feminister förespråkar verkar meningslösa när de inte behandlar eller betraktar alla kvinnor som lika. Varför saknas de verkliga, existentiella frågorna i deras berättelse? Det pågående brutala folkmordet i Gaza, som pågick i över hundra dagar (som föregås av 75 år av ”långsamt folkmord”), avslöjar tystnaden hos feminister, inklusive de i ”genusvetenskapliga” avdelningar och självutnämnda kvinnorättsaktivister. Det är upprörande att de förblir tysta inför sådana här grymheter.
Det är dock nedslående att många så kallade feminister gör oväsen om frågor som ”huvudduken” men är tysta när det kommer till israeliskt kolonialt förtryck som utsätts för palestinier. Denna selektiva aktivism avslöjar en partiskhet mot muslimska kvinnor, som vidmakthåller en berättelse som ser dem som förtryckta enbart av ”sina egna män”, muslimska män.
Vi har sett självutnämnda feminister applådera kvinnor som bränner huvuddukar i Iran men de är tysta när muslimska kvinnor möter förtryck från brutala icke-muslimska krafter. Berättelsen som konstruerats av dessa feminister tyder på att palestinska kvinnor förtrycks enbart av palestinska män; de ignorerar de dagliga förödmjukelser som världens mest omoraliska armé, IDF (Israels så kallade ”försvars”styrkor) utsätter dem för.
Tack vare att journalisterna riskerar sina liv för att täcka verkligheten på plats kan vi se och visa världen vad palestinska män står för: familjevärderingar, kärlek, omsorg, ödmjukhet och motståndskraft.
Jag stötte på en video på Instagram med en kvinna som berättar hur hon och andra kvinnor och små flickor behandlades av de israeliska styrkorna. Soldaterna klädde av dem och tvingade dem att lämna över sina värdesaker, inklusive deras mobiltelefoner och pengar. De kallades nedsättande som ”djur”, samma sorts språk som användes av Israels försvarsminister i oktober. Sådana övergrepp är vanliga från israeler på gatan och sociala medier.
Enligt FN har Israel dödat två mammor varje timme och sju kvinnor varannan timme i Gaza under de senaste månaderna. Hjärtskärande videor på sociala medier avslöjar de fruktansvärda förhållanden som kvinnor utsätts för, antingen i provisoriska härbärgen eller i spillrorna av hem som förstörts av israeliska bomber. Några av dem lever med vetskapen om att nära och käras kroppar ligger krossade under spillrorna bara några meter bort.
Även om statistiken visar hur allvarlig situationen är, är det viktigt att komma ihåg att palestinierna inte bara är siffror, att de är riktiga människor som du och jag, män, barn och kvinnor, som alla lider av otaliga fasor. Vi måste se bortom siffrorna och tänka på de kvinnor som inte är en del av de dagliga uppdateringarna, och tänka på dem som våra systrar, och verkligen mena det. Låt oss också komma ihåg att många av dem har förlorat sina söner, döttrar, fäder, mödrar, män och kanske alla i deras närmaste och utökade familjer under fruktansvärda omständigheter.
Det är meningslöst att förvänta sig att västerländska feminister, som har varit – ironiskt nog – paternalistiska i sin ton och inte har plats för olika röster, ska tala för Gazas kvinnor. Vad som dock verkligen är en besvikelse är att icke-västerländska feminister som har kämpat för att få sina egna röster hörda inte har uttalat sig mot folkmordet som sker i Gaza i realtid på sociala medier. Var är de mångkulturella, postkoloniala och tredje världens feminister? Hur mycket smärta och förnedring måste de palestinska kvinnorna i Gaza behöva utstå innan de så kallade ”feministerna” vaknar upp och utmanar den koloniala ockupationen?
Originaltext: Feminists are silent in the face of the suffering of Palestinian women
