Noor Alyacoubi – The Palestine Chronicle

 

I varje telefonsamtal jag har med min mamma – när vi pratar om vårt välmående – nämner hon alltid hur mycket min pappa saknar Gaza. Han längtar efter allt: hemmet, luften, gatorna, men framför allt hans arbete.

Min far har ägt en liten gammaldags tygbutik på Omar Al-Mokhtar Street i hjärtat av Gaza City i decennier. Butiken är enkel och ej utsmyckad, men ändå fylld med livfulla tygrullar som skapar en varm och mysig atmosfär. Det är en plats där tiden verkade sakta ner, där varje dag präglades av prasslet av tyg.

Sedan tjugoårsåldern har den här butiken varit min fars fristad – en plats där han fann lugn, omgiven av tyg och rytmen i sitt arbete. Trots sin formella utbildning vid Kairos universitet, där han tog examen från Handelsfakulteten på sjuttiotalet, valde min far en annan väg. Han tackade nej till många frestande möjligheter utomlands – lukrativa jobberbjudanden och studieprogram – att följa i sin fars fotspår inom tyghandeln. Han var fast besluten att stanna i Gaza, att bygga ett liv där, även om världen utanför erbjöd honom bredare vyer.

Så länge jag kan minnas tog min far aldrig en dag ledigt – inte ens på helgdagar eller speciella tillfällen. ”Det är viktigare än något annat”, sa han till mig och mina syskon när vi bad honom att ta en paus. ”Det är vår försörjning – vår huvudsakliga inkomstkälla.”

Vi brukade tänka att om han tog en ledig dag så skulle han äntligen vila och slappna av, men när jag blev äldre insåg jag att hans arbete var mer än bara ett jobb. Det handlade inte bara om pengarna. Det var hans tillflykt, hans flykt från världen utanför, en plats där han kunde förlora sig själv i arbetet som gav honom tröst och tillfredsställelse.

Under åren arbetade han outtröttligt för att expandera verksamheten, vilket så småningom gjorde den till en av de mest välkända och varaktiga tygbutikerna i Gaza.

Människor som kände min far som ägare till Alyacoubi tygbutik skulle tala mycket om både butiken och dess ägare, och prisade inte bara hans kvalitetsprodukter utan också hans ärliga, ödmjuka karaktär. ”Din far är som en andra far för mig”, sa en skräddare en gång till mig. Hans engagemang handlade inte bara om ekonomisk vinning, han ville bygga upp ett rykte i Gaza City. Han ville att hans namn skulle vara synonymt med förtroende och förträfflighet, och han lyckades med det.

Även efter att ha förlorat vårt hem i ett israeliskt flyganfall i mars 2024, räknar min far fortfarande dagarna tills han kan återvända till Gaza. ”Jag sörjer att vara borta från min butik mer än jag sörjer förlusten av vårt hem,” sa han en gång till mig under ett telefonsamtal.

Huset var naturligtvis kärt för honom, men butiken var hans livsverk. Det var en återspegling av vem han var, av åren han hade tillbringat där, av människorna som hade gått genom dess dörrar och samhället han hade byggt runt den.

Den här butiken ärvdes från min farfar för många decennier sedan, och min fars band med den är djupt. Det är inte bara ett affärsställe, det är en hörnsten i våra liv. Det var där han hällde sin energi, sin tid och sitt hjärta för att försörja oss. Jag och mina syskon har alltid känt oss anslutna till butiken också.

Det handlade inte bara om pengarna det gav – det handlade om livet det tillät oss att ha. Uppoffringarna han gjorde i den butiken gav oss allt vi behövde för att lyckas. Det var där rynkorna i hans ansikte fördjupades, där hans uppoffringar formade det liv vi nu lever. Det är därför vi fick en bra utbildning, möjligheten att sträva efter excellens och chansen att skapa bättre liv för oss själva. Den butiken är vårt arv, vår grund. Det är vårt namn, vårt rykte i Gaza City.

Min far brukade vara en energisk morgonpigg som njöt av sin morgonrutin – att äta frukost, dricka sitt kaffe och gå direkt till jobbet. Han tillbringade åtta timmar om dagen i sin butik, även på helgerna, och upprätthöll den rutinen utan att misslyckas, utan att klaga.

Men sedan han fördrevs till Egypten har hans dagar vänts upp och ner. Han stannar uppe hela natten, stirrar frustrerad i taket, och sover sedan sent. ”Varför ska jag vakna tidigt?” säger han när jag frågar. ”Jag är inte i Gaza.”

Det är hjärtskärande att se hur frånvaron av hans butik, platsen där han hade hällt decennier av sitt liv, har förändrat honom. Den känsla av syfte han en gång hade, rytmen i hans dagliga liv, har krossats. Nu kämpar han med en känsla av planlöshet, och den enkla glädjen att vakna tidigt, att ha en rutin, har försvunnit.

Förödelsen av att vara i ett främmande land, långt ifrån allt han en gång ägde, oviss om eller när han någonsin kommer att återvända till det han byggt, bär på honom djupt.

”Han har förändrats så mycket. Han verkar belastad, alltid på dåligt humör”, berättade min moster efter att ha besökt min pappa i Egypten för bara några dagar sedan. Mannen som brukade lysa upp ett rum med sin energi och optimism verkar nu tyngd av en sorg som är för tung att bära.

När förhandlingarna om eldupphör inleddes i november 2024 ringde han mig med en hoppfull ton. ”Vi ska tillbringa Ramadan i Gaza, Noor!” sa han, full av optimism om möjligheten att återvända hem. Hans iver var påtaglig, och för ett kort ögonblick verkade det som en dröm som äntligen kunde gå i uppfyllelse.

Man kom överens om en vapenvila och frågan om att återvända fördrivna människor till norra Gaza verkade löst. Men Rafah-överfarten förblev ett stort hinder, ett som fortfarande skymtar stort och håller drömmen om att återvända precis utom räckhåll.

När israeliska och amerikanska hot dök upp och hotade att blockera fördrivna människors återvändande och stänga av möjligheten att återvända till Gaza, har min fars hopp förvandlats till desperation. Mardrömmen att han kanske aldrig skulle få återvända till Gaza förtär honom. Rädslan för att förlora allt han en gång arbetat så hårt för att bygga har blivit hans ständiga följeslagare.

Trots allt han har förlorat är hans fäste vid sin butik och sitt hemland orubblig. ”Jag vill komma tillbaka. Jag vill återvända”, upprepar han, varje ord tungt av längtan och desperation. Han håller fast vid hoppet att han en dag kommer att kliva tillbaka in i den där butiken, in i det liv han kände.

Sedan oktober 2023 har min fars tygaffär varit stängd. Ägaren saknar sin butik och butiken saknar sin ägare. Varje dag tycks de tomma hyllorna och de tomma tygrullarna återspegla hans frånvaro. På något sätt känns det som om både mannen och butiken väntar på ögonblicket då de kan återförenas – när dörren till butiken öppnas igen, och livets brummande kan fortsätta på platsen där allt började.

 

 

Original text: A Legacy on Hold – The Fabric of My Father’s Life in Gaza