Dr Ramzy Baroud – Middle East Monitor
Den avgående israeliska ambassadören till FN, Gilad Erdan, har uppenbarligen haft en obehaglig upplevelse på världens största internationella institution. I en intervju publicerad i den israeliska tidningen Maariv den 20 augusti sa det missnöjda sändebudet att ”FN-byggnaden borde stängas och utplånas från jordens yta.” Oavsett om Erdan insåg det eller inte, är hans aggressiva uttalande ett erkännande att hans fyraåriga karriär som Israels högsta FN-diplomat var ett misslyckande.
I intervjun uttryckte Erdan sin önskan att bli chef för Likud, den nuvarande israeliska premiärministern Benjamin Netanyahus högerparti. Hans ordval kunde ha varit hans sätt att vädja till höger- och högerextrema valkretsar som livnär sig på sådan aggressiv retorik.
Men det finns mer i Erdans hat mot FN än bara frustrationen hos en besviken diplomat. Israel har haft en lång och orolig historia med FN och dess associerade institutioner. Enligt Israels politiska diskurs och offerberättelse är FN en ”antisemitisk” organisation, en etikett som ofta åberopas när Israel mött ens den minsta kritik.
Israels förhållande till FN är särskilt märkligt eftersom ockupationsstaten skapades genom en FN-resolution.
Den resolutionen i sig var ett direkt resultat av FN:s politiska intriger och påtryckningar från väst. Den 29 november 1947 antog FN resolution 181, som kräver att det historiska Palestina delas upp i en judisk stat och en arabisk stat. Den tilldelade det mesta av landet, 56 procent, till den judiska befolkningen, sedan en minoritet, och resten till det palestinska arabiska ursprungsbefolkningen. Kort därefter inledde den judiska sionistledningen en militär kampanj som såg den begynnande staten ockupera större delen av Palestina och etniskt rena större delen av sin befolkning.
Israel antogs som fullvärdig FN-medlem den 11 maj 1949, medan palestinier som är infödda i landet förblir statslösa. Även om Israels anslutning till det internationella organet var villkorat av att resolutionerna 181 och 194 godkändes – som täcker Jerusalems status som ett internationellt organ, och rätten att återvända för palestinska flyktingar – har Israels kränkningar av dessa och andra resolutioner inte straffats tack vare starkt stöd från Washington och andra västmakter.
I juni 1967 erövrades resten av det historiska Palestina. Återigen rensades hundratusentals palestinier etniskt och ända sedan dess har palestinierna som stannat kvar i sitt land som antingen ”arabiska israeler” eller flyktingar levt under ett drakoniskt system av militär ockupation, apartheid, belägring och ett konstant krigstillstånd.
Det pågående israeliska folkmordet på Gazaremsan är kulmen på alla orättvisor som tillfogats det palestinska folket under de senaste åtta decennierna och mer. Kriget startade inte den 7 oktober 2023 och kommer inte heller att sluta när en vapenvila slutligen förklaras.
Bortsett från Balfour deklarationen från november 1917, där Storbritannien lovade stöd för ett ”judiskt nationalhem” i det historiska Palestina, kan FN:s resolution 181, som möjliggjorde etableringen av Israel, utan tvekan betraktas som uppkomsten av pågående palestinskt lidande.
Under hela denna blodiga, orättvisa historia har FN varken straffat Israel för dess kränkningar av FN-resolutioner och andra pelare i internationell rätt, eller gett palestinierna deras sedan länge förfallna rättvisa. Den har misslyckats med att genomföra eller genomdriva någon av sina resolutioner som erkänner olagligheten i den israeliska ockupationen av Palestina.
Ändå fortsätter palestinier att ta till FN, eftersom det är deras enda internationella plattform som ständigt kan påminna Israel och världen om att Tel Aviv är en ockupationsmakt och att internationella och humanitära lagar måste gälla för palestinier som ett ockuperat folk. Sådana påminnelser gjordes ofta i det förflutna, vid FN:s generalförsamling och till och med i säkerhetsrådet, alltid till Israels och dess västerländska välgörare, särskilt USA, förtret.
Den senaste solida rättsliga ställningen formulerades genom ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen (ICJ) den 19 juli. Efter vittnesmål och ingripanden från minst 52 länder och otaliga experter, beslutade ICJ att Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken, inklusive östra Jerusalem, är olaglig, tillsammans med den tillhörande bosättningsregimen, annektering och användning av naturresurser.
Även om FN inte har gjort någon skillnad i att tvinga Israel att avsluta sin ockupation, avveckla illegala bosättningar eller respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter, är den internationella institutionen fortfarande en källa till frustration för ockupationsstaten.
Ända sedan dess etablering på ruinerna av palestinska hem har Israel arbetat för att förändra statusen för palestinska och palestinska flyktingar, och ständigt utmanat själva termen ”ockupation”. Den har gjort sitt yttersta för att skriva om historien, olagligt annektera palestinsk och arabisk mark och bygga illegala bosättningar för att etablera permanenta ”fakta på marken”.
Under 2017 såg det ut som om Israel lyckades i sin strävan att avbryta den palestinska saken helt och hållet när Washington erkände Israels bedrägliga anspråk på ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Golanhöjderna. Det internationella samfundet följde dock inte efter, vilket framgår av ICJ:s senaste rättsliga avgörande. När det gäller FN förblir Israel en ockupationsmakt, bundet till internationella lagar och normer.
För palestinier förblir dock sådana fakta saknade av praktisk betydelse, medan för Israel är FN:s ståndpunkt ett stort hinder inför dess uppenbara koloniala bosättareprojekt. Och det är därför Erdan vill att FN ”utplånas från jordens yta”. Även om den arga israeliska diplomaten får sin önskan kommer ingenting att ändra denna historiska sanning: Israel är och kommer att förbli en kolonial regim av bosättare, och Palestina och dess folk kommer att fortsätta att göra motstånd, tills rättvisan äntligen skipas.
Originaltext: Erdan’s war on the UN: The brutal wish of a failed Israeli diplomat
