Redaktion
Hurdan är en normal muslimsk familj? Är det en familj med sociala problem eller är det en lycklig och harmonisk familj?
Schablonbilden av en muslimsk familj
Den vanligaste schablonbilden av en muslimsk familj i dagens Sverige är bilden av en isolerad och deprimerad invandrarfamilj. Fadern i denna familj är arbetslös och frustrerad, han har förlorat sin identitet eftersom han, istället för att få arbeta och försörja sig och sin familj genom att få fortsätta i sitt yrke från hemlandet i bästa fall får sitta på skolbänken som om han vore ett grundskolebarn på nytt.
Modern är en trött gestalt i tofflor och förkläde. Hon bakar baklavas och pitabröd, och är totalt beroende av man och barn även vid de enklaste – och enda – kontakterna med yttre omvärlden, så som Konsum och barnavårdscentralen och kan oftast inte ens delta i den obligatoriska svenskundervisningen. Både hon och maken saknar det naturliga kontaktnätet som de hade i hemlandet. Kanske funderar någon av dem på skilsmässa, men blir kvar ändå i rädsla för att den bara skulle bidra till ytterligare isolering särskilt för hennes del.
De mindre barnen skulle behöva stimulans och kontakter med andra barn och vuxna både för sin språkliga och sociala utveckling. De barn som redan nått skolåldern saknar färdigheter för en bra skolstart, och skolresultaten ser ut därefter. Visserligen får de i vissa fall stödundervisning, medan klasskamraterna har sina ordinarie lektioner. Detta med motivering att de ändå inte kan hänga med i undervisningen, men på det sättet isoleras och halkar dessa barn efter ännu mera.
Föräldrarna har dåliga, eller inga möjligheter att hjälpa barnen med deras skolgång, ty i själva verket är det barnen som får hjälpa föräldrarna med hemläxorna från SFI. Detta leder naturligtvis till total obalans i familjen, och problemen växer år för år ikapp och förbi barnen. Till slut hamnar dessa ungdomar på brottslighetens hala stigar. Vid detta lag är familjens kontakter med myndigheterna visserligen nästan lika många som problemen, men de försvåras av den kulturella skillnaden, och den ena eller andra partens okunskap av den andres villkor, förhållanden och tankesätt.
Finns det då andra bilder, mera sanna än denna ovan beskrivna, som vi kan frammana när vi tänker på en typisk muslimsk familj? Kan det vara en familj som är harmonisk och välmående? Med en pysslig hemmamamma och en fader med fast arbete eller kanske eget företag där hustrun, och senare även de större barnen av och an hjälper till? Eller kan denna familj t o m vara fullt harmonisk vare sig föräldrarna arbetar eller ej, därför att de helt enkelt försöker göra det bästa av situationen. De försöker skapa sociala kontakter med andra muslimer, och faktiskt även med icke muslimer. De försöker lära sig språket, just för att kunna skapa dessa kontakter, som sedan i sin tur ger dem en känsla av samhörighet och tillhörighet i samhället. Men framför att försöker de upprätthålla goda kontakter och öppenhet inom familjen, som ett första nödvändigt steg för både ett lyckat familje- och samhällsliv.
Eller är en typisk muslimsk familj präglad av både inre och yttre aktiviteter? En familj som är alltid i rörelse, antingen i sin inre eller yttre sfär. Alla familjemedlemmar deltar i samhällslivet. Barnen börjar på daghem eller förskola redan som små, båda föräldrar arbetar och är aktiva även efter arbetet genom studiecirklar eller föreningsliv, som tillsammans med släkt och vänner fyller fritiden. Är denna verkligen den eftersträvansvärda idealfamiljen? Finns det risk för att man kan bli ”för aktiv” så att tidsbristen i själva verket leder till försämrad livskvalité för hela familjen? Kommer det att finnas allt fler sådana muslimska familjer?
Eller muslimska familjer kanske klara bättre än andra av att balansera mellan aktivitet o avkoppling. Vi ska ju fem gånger om dagen stanna upp i våra aktiviteter, för en andlig vilopaus i bönen och vi har en fastemånad för att rå om både vår fysiska och psykiska hälsa. Man kan gott och väl säga att det islamiska livsmönstret hjälper en muslim att planera sin tid även för vila och gemenskap.
Eller kanske är det oftast så att en muslim och därmed även hennes/hans familj under perioder i livet upplever både lugna och aktiva perioder, precis som alla andra! Vi kan säkert konstatera att vår vardag som troende muslimer kan vara både grå och färgglad men aldrig helt svart, vi har ju vår tro att ty oss till och lysa upp vår vardag med! Dessutom är det uppenbart att Islam har något botemedel mot alla eventuella bekymmer som de muslimska familjerna kan råka ut för i sina ytterst skiftande livsbetingelser.
Men vilken av dessa bilder är mest sann och hur vill vi muslimer egentligen att vår familj ska vara?
En normal muslimsk familj – en idealbild
”Islam fäster stor vikt vid familjen, den är en institution lika gammal som människans historia. Utifrån familjen har människorasen utvecklats och inte tvärtom. Äktenskapet, säger Koranen, bör genomlysas av lugn, kärlek och barmhärtighet. Koranen talar också om äktenskapet som ”profeternas väg” och profeten Mohammed, frid vare med honom, har sagt: ”Äktenskapet är en del av min sunna (väg). Den som avviker från min väg är inte en av oss.”
En av de mest lovvärda handlingarna i Islam är att ta väl hand om barnen. Redan från början är det viktigt att barnen vistas i en islamisk omgivning så att det blir naturligt för dem med Islam och att de kan se hur Islam fungerar i vardagslivet.” (Islam vår tro s. 63-65)
Koranen och profetens sunna liksom ett större antal böcker skrivna av både tidiga och moderna muslimska tänkare är alla fullspäckade av normer, goda råd, varningsord och tröst som handlar just om familjen, samhällets grundsten. Dessa väl menade sanningsord har gett muslimer i alla tider en idealbild om hur de ska koordinera sina liv kring Islam och hyr de ska möta olika situationer som kan uppstå.
Koranen, när den tolkas i koordination med de aktuella omständigheterna kan ge mycket goda resultat i samhället. Den är tidlös och allmängiltig, det enda den behöver för att ge frukt i ett samhälle – eller i en familj – är ett vaket sinne och god förståelse för den aktuella situationen – och för kringliggande omständigheter.
Men även vi muslimer kan ha lite olika uppfattningar om vad en idealbild av en muslimsk familj är, naturligtvis efter våra egna personliga egenskaper och förväntningar. Jag talade med några av mina muslimska bröder och systrar om deras idealbilder av en muslimsk familj. Deras bilder varierade mellan en vision av ett harmoniskt välskött hem med en mor som är hemma, åtminstone tills barnen börjar skolan, och där fadern försörjer familjen och barnen uppfostras till utbildade och goda medborgare och troende muslimer till en vision av dito hem med en mor och far, som visserligen tänker på sina barn i första hand, men som också båda arbetar för att ta samhällsansvar. Det behövs ju muslimska kvinnor på samhällets alla sektorer.
En av kvinnorna menade att det var mycket viktigt att barnen får lära sig att fungera och klar sig i sitt samhälle, att de får en god grundtrygghet i sina hem samtidigt som de lär sig och deltar i hela samhällets interaktioner, så tidigt som möjligt. En av männen menade att hans idealfamilj var full av kärlek till varandra samt hänsyn och tid både för maken/makan och för barnen, han vill hellre se en fattig och varmhjärtad familj än en välbärgad familj där barnen får allt materiellt gott men ingen tid och själslig omsorg. Överhuvudtaget var männen mera oroade över kvinnornas ställning än kvinnornas själva. En annan kvinna menade att hon blev muslim just på grund av Islams familjesyn. Hon menade att hon alltid har sett familjen som den grundläggande element i både samhället och en människans liv och att om familjen inte fungerar, fungerar ingenting i en människans tillvaro.
Samma slutmål – olika metoder
Alla vill det bästa för sin familj och sina barn men det råder olika uppfattningar om vad som är bäst för dem. Eftersom muslimerna är allt annat än en homogen grupp är även deras delmål som de har satt för detta liv olika. En muslimsk affärsman vill sitt barn annat (eller har andra medel för att hjälpa sitt barn med) än en muslimsk tänkare eller en mindre bemedlad, arbetslös muslim. Men de flesta har som slutmål en generation av väluppfostrade och kunniga muslimer med förståelse om Islam och dess betydelse både för människans liv här på jorden och i det kommande livet.
Det är de yttre omständigheterna som kombinerade med våra personliga egenskaper, föranleder skillnaderna både vad gäller mål och metoder när vi planerar för våra barn och familjer. Vi bör här lägga märke till att det är metoderna som kan skapa vissa problem, man kanske vill så väl, men vet inte hur man ska nå sina uppsatta mål.
Ett recept är att man för det första ska välja sin make/maka noggrant och naturligtvis helt fritt och från sina egna förutsättningar och önskemål, för det andra måste man satsa på sitt äktenskap och ta ansvar för sin roll och sina gärningar gentemot sin familj. För det tredje bör man komma ihåg att man har ett ansvar framför Gud, som en muslim. Hur väl man lyckas med sitt familjeliv är beroende av hur duktig man är på att använda sig av detta recept.
Den muslimska familjen i vardagen
De muslimska familjerna är allt annat ä homogena. Familjerna består ju av individer och även om en individ i familjen är from och troende, behöver inte de andra familjemedlemmarna vara lika troende. (Kanske är de inte ens muslimer!). Vi bör också komma ihåg att ingen människa är fullkomlig. Hur skulle då en familj vara fullkomlig! Däremot får en muslimsk familj ganska mycket gratis i och med Islams (om den verkligen försöker följa sin tro) fasta och trygga regler, samt moraluppfattningar som skyddar alla familjemedlemmars rättigheter, en realistisk syn på livet och världen omkring och känslan av meningsfullhet i allt man gör. Men långt ifrån alla människor och familjer kan verkligen anses nå upp till sina islamiska idealbilder.
Dessutom har en del muslimer inte ens satt upp en hängiven islamisk livsföring som sitt mål, men de kanske känner sig tillfreds i sitt familjeliv ändå! Däremot verkar det vara klarlagt att en troende muslimsk familj bättre klarar av kriser och att dessa kriser kan göra de muslimska familjerna mera hängivna till Islam. Naturligtvis beror detta på att man har både tydliga ramar för att hantera krissituationer och att man aldrig känner sig helt övergiven eller utan hjälp. Man har en större makt att vända sig till och beklaga sig hos, be om hjälp och få tröst av.
Vare sig man är ensam, är två makar eller en hel familj som tillsammans hjälps åt att komma över en kris, vad det nu än må vara, genom att tillsammans vända sig till sin Skapare, kan en olycka till slut vändas till lycka, och vad man trodde sig vara av ondo vissa sig vara för det bästa. Sist men inte minst har vi också fått vårt förnuft att använda för att ta oss ur svårigheter och lösa våra vardagsproblem.
Ibland kan en muslim, eller t o m hela familjer behöva hjälp av andra muslimer, eller av samhället. Ibland kan en muslimsk familj befinna sig i den situationen som vi beskrev i början på denna artikel, men då är det inte så därför att de är muslimer utan för att de har hamnat i yttre omständigheter som de inte rår över, åtminstone inte för stunden. De behöver en hjälpande hand för att inte bli kvar i denna onda cirkel. Ibland kan denna hjälp vara ett vanligt samtal, ibland viss avlastning med barnen, ibland behöver man kanske göra stora förändringar i familjen för att koma ifrån problemen.
Det finns både bra och dåliga lösningar
Det man absolut inte får göra, är att tvinga familjen i förändringar, eller tvinga dem att leva som om de inte vore muslimer. Tyvärr händer detta ganska ofta. Myndigheterna tar ofta för givet att deras syn på etik och moral är den (enda) rätta, och de försöker allt för ofta få invandrare att förvärva en svensk mentalitet i en handvändning, vilket naturligtvis är helt befängt och mera tecken på arrogans än intelligens. Dessutom kan en ovarsam hantering av familjefrågor leda till ännu större, kanske irreparabla skador. Däremot måste vi muslimer själva inse, och känna till både våra skyldigheter och rättigheter i samhället. Vi måste också inse vad en minoritetsställning innebär och vilka acceptabla medel vi har för att hävda vår rätt.
Vi kan också påminna oss om talesättet att ”det händer även i de bästa familjerna”, och jämföra det med berättelsen om en av profetens kompanjoner som gick till en annan välansedd kompanjon i avsikt att beklaga sig över sina bekymmer med sin hustru. När han sedan kom till denne, fann han dennes hustru i kragen på honom… Då fick den mannen som sökt hjälp gå hem med oförrättat ärende, men väl glad över att hans hustru inte brukade vara lika ohyfsad!
Uttrycket ”klandra mig inte innan du har gått en mil i mina skor”, kan även den vara användbar inställning i både familje- och samhällslivet. Livet handlar ju till stor del om relationer och interaktioner människor emellan, och många begynnande kriser skulle kunna undvikas genom att sätta sig in i en annan människas situation. Gud, hyllning och ära till Honom, säger i Koranen: ”De troende är ingenting annat än bröder, försona därför två (tvistande) bröder och ha ständigt Gud för ögonen och frukta Honom, för att ni må erfara (Hans) Barmhärtighet!”
Det ingår i den mänskliga naturen att beklaga sig när det är något man är missnöjd med, och tiga när man är nöjd. Skilsmässostatistiken bevisar att det är få som talar om för andra hur bra de har det, inte ens för sina närmaste, som verkligen skulle uppskatta om man sade till dem att man tycker om dem, uppskattar dem och att man är glad över att man har dem nära sig. Inte är det många som tackar sin Skapare för sin familj heller! Vi muslimer borde göra det, dagligen, eller ännu oftare! Och lära oss att vara tacksamma för allt det goda vi redan har fått av vår Skapare. Det må hända att många då skulle glömma den nidbild som de fått om oss.
För inte är alla muslimska familjer lyckliga, men inte är de alla olyckliga heller. Samhället skulle också må bra av att se fler nöjda och lyckliga familjer. Vi har ju faktiskt, i och med Islam, fått nycklarna till lycka i både detta och det tillkommande livet.
Salaam, Juli-Augusti 1996, Sida 8 – 12
