Hue Trinh Nguyen – Saphirnews

 

Muslimsk teologi anser att djuret är försett med känslor, ett samvete och en själ. Detta har konsekvenser för hur man måste behandla det, från uppfödningen till slakt, förklarar Tareq Oubrou, rektor för Bordeaux moské, i samband med Eid al-Adha.

 

Betraktar islam djuret som ett andligt väsen?

Tareq Oubrou: När vi säger en andlig varelse menar vi ett levande som är begåvat av en själ, och till och med språk och tanke. Koranen, samtidigt som den betonar den unika plats som människan upptar i Skapelsens ordning, påpekar att den naturliga enheten omfattar alla djurarter, inklusive våra. Den talar tydlig om världens mångfald och hierarki, men missar inte att påminna oss om likheterna: Det finns inte ett enda av markens djur, inte en fågel som bärs av sina vingar, som inte bildar samhällen liksom ni själva; ingenting har Vi förbisett i Vårt beslut. (6:38)

Det nöjer sig inte med att fastställa de sociobiologiska likheterna mellan den mänskliga arten och andra djurarter, men det går så långt som att erkänna att djuren är andliga varelser: SER DU inte att allt och alla i himlarna och på jorden prisar Gud – ja, till och med fåglarna när de sträcker ut vingarna till flykt? Var och en känner sin bön och sin lovsång. Och Gud vet vad de gör. (24:41)

 

Saknar inte djuren medvetande och tanke, som Descartes förutsåg det?

Tareq Oubrou: Ja. Det är från ett visst antal islamstexter som muslimska teologer har utvecklat en vision om djuret som en varelse som kan uppleva känslor, förståelse och intelligens, upp till en viss gräns. Enligt dem kan djur utföra handlingar riktade mot ett mål precis som vi gör, och teologiskt sätt är de i överensstämmelse med den naturliga ordningen.

Dessutom säger profeten i en hadith att de kan vara orättvisa och därmed känna friheten, och att Gud kommer att bestämma mellan dem vid Domedagen.

 

Ger detta djuren rättigheter?

Tareq Oubrou: Denna muslimska teologiska syn på djuret har etiska och juridiska konsekvenser. Utrotningen av djurarter är en religiöst omoralisk handling. Det är emellertid tänkbart att utöva legitimt våld mot djuret i självförsvar eller för mat.

Men handlingar som skadar djurets liv utan att motiveras av någon av dessa två skäl är i princip förbjudna av många hadith, liksom all omotiverade lidande eller tortyr mot djuren. Många texter förbjuder också att ordna tävlingar där djur angriper varandra och liknande show. Djurens tystnad borde få oss att ägna mer uppmärksamhet åt dem.

 

Men varför ”offrar”? man ett djur

Tareq Oubrou: Dödandet av ett djur för att få mat bör inte vara en vanlig handling. Djuret måste ”offras” för att köttet ska konsumeras, det är en princip för den muslimska traditionen. Ordet ”offer” har en tung teologisk mening.

Förklaringen går tillbaka till dogmen av Kristi korsfästelse, som avslutade Gamla testamentets offerperiod. Det materiella försonande offret upphävdes för att hitta ett annat, det för sakramentet, korsets andliga historiska offer och den sista måltiden som upprepas i varje ”mässans heliga offer”.

Denna övergivande av offret hade en inverkan på djurets status i den västerländska historien. För Elisabeth de Fontenay, filosofen om den judiska traditionen och om djurens sak, ”uppgivandet av den uppoffrande praxis som har etablerats i den kristna västvärlden ledde så småningom till antagandet utan tro eller Naturens lag. Djurlidande har inte längre någon betydelse eftersom det inte har räknats in i återlösningen (själen för själen) och att djuren är mindre och mindre levande och därmed ett djur”.

Med Islams tillkomst och återupprättandet av offrens begrepp, vare sig för en andlig eller sekulär anledning (för att erhålla mat), får djurens död en mening, det som ursprungligen invigdes av Abrahams handling.

 

Om offret är så andligt, borde inte muslimer begränsa slakten till enbart riter?

Tareq Oubrou: Enligt islamens texter kan ett djurs offer ha flera olika dimensioner. Det finns det kanoniska offert, det årliga offrandet för att fira Abrahams gest i samband med uppoffringens fest, Eid al-Adha. Denna övning, al-udhiyya, motsvarar en av de viktigaste stunderna av pilgrimsfärden till Mecka.

Ett annat offer är det som görs vid ett barns födelse, kallat an-nasika eller al-aqiqa. Man återupplivar också den gudomliga gesten som gjorde det möjligt för Abraham att hålla sin son vid liv genom att ersätta honom för ett djur. Dessa två former av offer, mycket praktiserad av muslimer, är inte kanoniskt obligatoriska, men endast rekommenderade.

Det enda obligatoriska rituella offret är det som utförs av pilgrimen i Mecka och som måste reproducera Abrahams gest.

 

Men vad sägs om rituell slakt när det gäller slakt av halalkött?

Tareq Oubrou: Utöver al-udhiyya och al-aqiqa offret är slakten av ett djur inte en rit, men en annan sorts slakt, etisk. Därav offras djuret av sanitära eller säkerhetsskäl, när dess existens utgör en fara för människan.

Genom att slakta ett djur för orsaker som kan verka sekulära (mat) är det alltid en form av ”ersättning” eftersom djuret i döden erbjuder sin själ och därmed möjliggör människans fortsatta liv. Denna form av slakt av djur, som felaktigt kallas ”ritual slakt”, kallar vi för ”etisk slakt”.

 

Vad sägs om djurets lidande?

Tareq Oubrou: Vi måste skilja två begrepp: smärta, som refererar till det neurofysiologiska tillståndet och lidandet, som refererar till den psykologiska. I teologiskt språk hänvisar den första till köttet, den andra till själen. Båda är nära kopplade.

En profetisk hadith kommenterar slakten: ”När du ska slakta ett djur, gör det bra! Och slaktaren ska skärpa sin kniv väl och förkortar djurets lidande.” Med hänvisning till denna hadith krävde vissa jurister (med hänvisning till etik) att djuret som ska offras ska hållas bort från andra för att undvika att orsaka stress hos dem och för att undvika att de ser slaktverktyg (knivar).

Faktum är att djuren i den muslimska teologiska traditionen är fullt medvetna om döden, utrustad med en känslighet, en själ och därmed ett visst medvetande. Utöver den smärta som djuret kan uppleva, eftersom det är utrustat med ett nervsystem, kan det också drabba dess själ och medvetande.

 

Betyder detta att bedövning vid slakt skulle vara tillrådligt?

Tareq Oubrou: Alla tekniker och processer som syftar till att minska djurets smärta och lidande måste inte bara accepteras av den muslimska slaktetiken, utan även eftertraktas. Eftersom denna avsikt helt motsvarar islams läror. Debatten om bedövning döljer faktiskt ideologiska grundar.

Jag uppmanar alla muslimer att tillämpa begreppet ”minimalistisk ortodoxpraxis”, som innebär att anpassa sig till verkligheterna i ett multikulturellt, multikonfessionellt och sekulariserat samhälle. Man föreslår en minimal etisk grund som alla kan komma överens om: det slaktade djuret måste blöda och bedövningen får varken vara dödlig eller brutal.

 

Slutligen, är det inte genom att begränsa vår konsumtion av kött som vi förbättrar vårt förhållande till djuret?

Tareq Oubrou: Utifrån en kost och hälsoperspektiv är slaktande av djur ett strikt ”legitimt våld”, detsamma gör vissa andra djur utövar för att se till att de överlever. Till och med vegetarianer och veganer, som har växter som sin kost, eliminerar insekter, regnmaskar och mikroorganismer.

När det gäller mat, vi alla ser ut som djur, förutom att de bara dödar för att äta eller försvara sig. I den meningen är de ett moraliskt exempel för oss.

 

Anteckningar

Rituellt offer:

I islam finns det tre sätt att utföra den kanoniska pilgrimsfärden (tammattu’e, al-qirane, al-ifrad). En av dem, kallad al-ifrad, kräver inte rituellt offer. Således kan en muslim aldrig behöva offra ett djurliv i ritualens rituella bemärkelse.

I de andra två former av pilgrimsfärder kan det obligatoriska offret ersättas, för den som inte har det materiella möjlighet att erbjuda ett offer kan det ersättas med en tio dagars fasta, tre dagar på plats i Mecka, sju dagar när man kommer hem.

Det finns alltså tre typer av rituella offer i ordets strikta bemärkelse, varav endast en är obligatorisk.