Dröm, tro, flyg. I mina femtiofem år har det varit mitt livs motto. Dröm, tro, flyg. Dessa tre ord har en resonans, en sanning, renhet.
Som författare av böcker för unga läsare gav jag dessa tre ord till en av mina karaktärer, och dessa tre ord blev hans mantra. Min
karaktär var sexton år gammal. Jag är äldre. Mottot fungerar för båda. Min karaktär hade dessa ord tatuerade på sin hud, jag har det
tatuerat på själen. Dröm, tro, flyg.

Det första steget för att uppnå ett mål är att drömma. Du måste se, du måste drömma, du måste tro. Tron och glöd gör sitt
nödvändiga arbete och detta arbete ger dig vingar. Vinden under dessa vingar är drömmen, tron, behovet av uppnå ett mål.

Vi har fått ett liv. Några av oss har ett enkelt, lätt liv, andra ett hårt. Vissa skrattar mycket, andra gråter. Vissa är modiga, vissa är inte
det. Vissa lever många år, andra bara ett fåtal. I mina femtiofem år har jag sett många vänner lämnar detta land, och jag lärde mig att
vi måste ta vara av inte bara vår tid, men också våra drömmar. Vi måste ta vara av våra drömmar, hålla fast vid dem och aldrig
glömma vad vi hoppas att åstadkomma i den här världen.

Vi måste bygga först och tänka sen. Vi måste tro med hela vårt hjärta, all vårt sinne, med hela vår varelse. Var och en av oss är
begåvad med den nödvändiga magin för att få saker att hända. Vi har möjlighet att stå emot, vi är starka och vi har makten inom oss.
Om vi drömmer och tror på detta, kan vi faktiskt flyga.

Jag vill börja skriva med det jag kan minnas. Mitt första minne av grundskolan är biblioteket, när jag tog fram från hyllan en rosa bok
av Mary Poppins. Mary Poppins kunde flyga, och detta övertygade mg om att jag kunde också.

Men det gick många ändå innan jag fick mina vingar. Det fanns inga svårigheter eller smärta, lidande eller kamp. Bara dagar av hårt
arbete, och nätter av oro. Det fanns mörka nätter när jag inte kunde se stjärnorna och dagar när jag försökte att tro att livet skulle bli
lättare med tiden.

En författare vid namn Edouard Bourdet sade 1927, ”När en man kan observera sig själv lidande och senare kan beskriva vad som
händer, då innebär det av han är född till litteraturen.” Många år senare talade hans ord talar till denna författares själ.

1989 var ett svårt år. Jag var 31 år gammal och mitt motto på den tiden kunde ha varit ”Stå ut!” Min bil kördes i juli av en rattfyllerist,
som lämnade mig skadad och övergiven vid vägkanten med den havererade bilen, och en krossad tro på mänskligheten. Han
hamnade i fängelse och jag åkte hem för att återhämta mig.

Två månader senare min styvsons biologiska mor lämnade honom på vår dörr. Han var sex år gammal och hans enda ägodelar i den
här världen fanns i en sopsäck. Han vaknade gråtande varje natt. Jag kunde inte förstå hur en moders hjärta kunde bli så kallt när
jag såg på min sex år gammal son från ett tidigare äktenskap.

Två månader efter att min styvson kom till oss, blev jag gravid oväntat. Jag var fortfarande utan bil och behandlades för ihållande
nack- och ryggskador till följd av olyckan. Vi levde i fattigdom. Min styvson var sårad och förvirrad. Och jag stod ut, och stod ut, och
stod ut.

Halvvägs genom min graviditet fick jag en smittsam hudsjukdom, en form av mässling. Det fanns ett utbrott i grundskolan i vårt
område, och det medicinska samfundet var osäker på effekterna av sjukdomen hos gravida kvinnor. Jag genomgick en
ultraljudsundersökning nivå två, och läkarna sa att jag kunde vara ”försiktigt optimistisk” om mitt barns hälsa. Dock fick jag göra en
ultraljud test varje vecka. Om fostret blev smittad eller visade tecken på anemi, skulle jag behöva genomgå livmoders blodtransfusion.
De sade att riskerna var missfall och fosterdöd. Åh, snälla, snälla! Stå ut!

Dagen innan vår bebis friskförklarades, kom min make John hem från jobbet gråtande. Det var augusti 1990 och lågkonjunkturen
orsakad av Gulfkriget ledde till hans permanent uppsägning i byggverksamheten där han hade arbetat hela sitt liv. Det var första och
enda gången jag såg honom gråta. Hans hjärta var krossat.

Vår son föddes, en fullt frisk och vacker bebis. Vi gladde oss, trots att John var arbetslös och vi bodde i en trång husvagn med tre
barn: hans, min och vår.

Jag skrev i en tidning och en tidskrift, men hade försökt förgäves att komma in i den konkurrensutsatta världen av barnböcker.
”Kanske borde jag få ett riktigt jobb”, sa jag. ”Ge upp denna galna dröm om att skriva böcker.”

”Fortsätt” sade John. ”Ge inte upp!” Ge inte upp! Andra tre ord att klamra sig fast vid. Så jag gjorde det inte. Jag gav inte upp. Jag
stannade hemma och skrev samtidigt som tog hand av våra barn och jag höll fast hårt i mina förhoppningar. Jag bad om styrkan att
fortsätta skriva trots hinder och de osäkra möjligheter. Ge inte upp! Stå ut! Ge inte upp!

Flera veckor efter födelsen av vår son Zach såg John en annons i en lokaltidning: ”Gammal lada. Gratis för den som vill ha den.”

John tog ladan, bit för bit hittade han en marknad för materialet. Han sålde alla bord och balkar, fönster, dörrar och steg. Nu skulle
ladan leva ytterligare hundra år i hundratals olika platser. Det var början av Johns egen verksamhet, men vi hade fortfarande inte
mycket pengar. En författare och en återvinnare av gammal material som egenföretagare, plus tre barn, bildar en ekvation som inte
alltid betalar sina räkningar i tid. Ge inte upp! Stå ut!

Zach var två månader gammal när jag började skriva en roman för barn under tonåren. Jag hade en gammal och bullrig skrivmaskin,
med hjälp av köksbordet som ett skrivbord. När Zach sov djupt och nöjd, startade jag skrivmaskinen lång bort från honom. Genom vår
husvagns fönster kunde jag se de gröna bergen i Pennsylvania Welsh. Detta berg skulle bli bokens bakgrund. Huvudpersonen,
Maizie, var en flicka som hade övergivits av sin mor. Hon var sårad. Maizie var ivrig, men livet var svårt. Jag visste att jag använde
bitar av mig själv. Ändå hade Maizie hopp. Någon dag, på något sätt, skulle allt förbättras. Ge inte upp! Stå ut!

Boken om Maizie publicerades fem år senare, 1995. Samtidigt började jag skriva en bilderbok som byggde på Johns arbete med
nedmontering och återvinning av gamla lador. Boken, ”Ladornas räddare”, publicerades 1999 och erkändes av American Library
Association Booklist Journal som bästsäljare och bästa bildbok 1999. Det hyllades också hyllad som en enastående bok av Engelska
Lärares Nationella Råd och nominerades till Bill Martin Jr. Picture Book Award i Kansas och Keystone State Reading Award.
Tidningen ”People” gjorde en bokrecension på sina sidor.

Sedan dess har jag skrivit ett tjugotal böcker. Jag gick tillbaka till universitetet vid femtio år gammal och fick en MFA
(Mikrofinansierings stöd) i skrivning. Jag reste till Italien för att fortsätta med mina böcker. Jag undervisade i kryssningar och i ett
medeltida slott på en kulle i Toscana. År 2012 hedrades jag i England med ett pris för noveller och för första gången åkte jag till
Storbritannien och var gäst vid University of Oxfords sovsalar. Dröm, tro, flyg.

Vid någon punkt mellan fyrtionio och femtio, sökte jag till University of Vermont och accepterades, och det var då jag bytte mottot för
mitt liv. Jag tror fortfarande på ”Stå ut!” Och ”Ge inte upp!” Men dessa ord har inte längre den makt, tro och magi som mitt nya motto
har.

Jag var tvungen att få ett stipendium för att gå i skolan, och det var skrämmande. Jag upprepade mitt motto när vandrade genom
högar av papper, blanketter och pappersarbete. ”Dröm, tro, flyg. Du är Linda Oatman High och du vill skriva. Dröm, tro, flyg. Du har
bara ett liv. Nu är det dags att drömma, tro, flyga.”

Det fanns en tid när vår yngste son gick igenom svåra tider under tonåren. Vi övervann det, och fortfarande, 23 år gammal, försöker
han hitta sin väg i livet. Medan han drömmer, tror… och en dag kommer han att flyga.

Mina barn är vuxna och jag blir äldre, jag är femtiofem år gammal. Jag älskar mitt liv. Ibland är det svårt, ibland roligt, men alltid mitt
liv, och vi har bara ett.

Jag är nu en mormor, och jag hoppas att ingjuta de saker jag har lärt mig i mina barnbarn. Jag hoppas att de finner den styrka, mod
och tro som krävs för att drömma. Jag ber Gud att de ska tro.

Och jag vet, jag vet, i min själ vet jag… att de kommer att flyga.