Tustari, al-Hallaj, Junayd al-Hakim al-Tirmidhi från Nishapur, Attar, Sulami, Ibn Arabi, Rumi, Tierno Bokar och många
andra sufikunniga i Afrika, Andalusien, Iran, Afghanistan, Indien finns bland de första stora kunniga av människans
själ, århundraden före upptäckten av psykoanalysen genom Sigmund Freud. Detta psykologins immateriella arv ignoreras
tyvärr ofta av muslimerna själva.

Alla dem rekommenderade sina samtida att arbeta med att finslipa sina nafs, själen och trogen följa själva profetens
rekommendation. De fortsatte med att säga att det var viktigare att utveckla själen än att rutinmässigt respektera
ritualerna.

”Den som känner sig själv, eller känner sin själ, känner sin Herre.” Detta uttryck som Ibn Arabi tillskriver Islams
profet, och ingen ignorerar i Islam, har tyvärr inte överlevt tiden, särskilt efter den västerländska psykologins
utveckling under 1900-talet, okunnigheten och till och med avståndstagandet från psykologin.

Många människor tror att psykologin är ”för dårar”, eller att ”vi behöver inte berätta vårt liv för främmande personer
som är bara intresserade av våra pengar.” På så sätt försvann detta tankesätt som påbörjades under 800-talet av kunniga
muslimer som törstade efter perfektion.

Och ändå varnar Koranen vid många tillfällen människan mot själens så kallade sexuella despotiska tendenser. Människans
själ vet vart den kommer ifrån och vet vart den ska återvända, så länge den kan inkarnera sig i en kropp med full
självmedvetenhet. Hon är som en häst där människa är ryttaren och vars tyglar hon håller. Det är människan som styr det
genom sitt intellekt och inte själen som styr människan. Detta är Guds utmaning. Hon måste lära känna sin själ bättre
för att kunna behärska och utveckla den.

Varför? Även om västvärldens psykologi inte har uppfunnit denna disciplin, den får ett erkännande för att ha utvecklat
den när det gäller att förstå hur människan fungerar. Barnet, under dess utveckling, drivs av impulser att överleva och
om de inte åtföljs av en vårdande och stödjande miljö blir det en tyrannisk herre. Känslan av allmakt, svartsjuka,
övertagandet av andras egendom, frosseri, girighet, brist på begränsningar avseende respekt för andra, ilska, mm kan
leda till att människan går vilse om hon inte lär sig att behärska sig från sin barndom.

I islamisk psykologi som i västvärldens psykologi uppmanas människan att lära sig att bli av med dåliga vanor, vanor
som saknar djupare mening, fördomar som förvärvats utan personlig reflektion, ”redo-att-tänka” inställning för att
återfå sin inre frihet, eget ansvar som en del av sig själv.

Man måste ”avidentifiera sig”, bli av med de falska identiteter som gör att ens själ lider istället för bli
förverkligad. Detta villkor är det enda som gör det möjligt för individen att hitta sitt ”ursprungliga hemland”,
kärlekslandet, det gudomliga riket och nyckeln till acceptans av den andre, det islam kallar ”din al-fitra”.

Det är detta avstånd till ”fitra”, orsaken och resultatet av ”kärleksproblem”, som gör människan olycklig, dålig inom
sig… och ibland farlig för andra. Neurosen är kärleks sår som dyker upp i relationen mellan föräldrarna och barnen,
i förhållandet mellan man och kvinna, mellan bröder och systrar, och så vidare. Det är därför viktigt att lära känna
varandra, det bidrar till fred mellan oss alla. Som Koranen säger, Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de
ändrar sitt sinnelag. (13:11)