Termen paradox definieras som ett till synes korrekt resonemang från vilket man drar en falsk och motsägelsefull
slutsats. Vid en konferens om klimatförändringar använde Dr Jorge Codignotto termen paradox för att beskriva
inkonsekvenserna hos dem som ansvarar för att genomdriva miljölagar. De kanske låter starka men denna term är det som
bäst beskriver verkligheten för det som händer med miljöfrågor på lokal, provinsiell, nationell och global nivå.

Den miljömässiga paradigm

Sedan Stockholmskonferensen, som hölls i Sverige mellan 5 till 16 juni 1972 under FN:s regi (på grund av denna
händelse inrättade FN den 5 juni som World Environment Day) började man behandla miljöfrågorna på en global nivå, som
en viktig del av människans utveckling, särskilt sedan Brundtland rapporten i 1987 under namnet ”Our Common Future”
från FN:s Världskommission för miljö och utveckling.

Detta bevisade att den vägen som det globala samhället hade tagit degraderade och förorenade miljön å ena sidan och
lämnade fler människor i fattigdom och utsatthet å det andra. Det bestämde också att miljöskydd inte var längre en
nationell eller regional uppgift utan ett globalt problem. Hela planeten måste arbeta för att vända dagens nedbrytning
och föroreningar. Detta införlivades i alla FN:s program och tjänade som huvudaxel vid världstoppmötet i Rio de
Janeiro 1992.

Från denna punkt blev miljöfrågorna det nya paradigmet som ledde till fördrag, konventioner, deklarationer,
konferenser, kommissioner, folkrätt, nationella, regionala och kommunala lagar och myndigheter många organisationer
och olika utbud för kontroll och tillämpningen av de sanktionerade reglerna och till och med inkluderad i många
grundlag.

Miljön som paradox

Frågan är vad som hände med allt detta, eftersom när man läser rapporteringar och nyheter i våra medier ser vi att
varje dag finns mer föroreningar, försämringar, förlust av biologisk mångfald, ökenspridning, brutna miljöåtaganden,
förorenade områden, sopor, förorenade vattenresurser, mer fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, hunger och miljöflyktingar.

Det största problemet för hela världen är påverkan på vattenresurserna. Vattnet är direkt relaterade till mat och
hälsa, och brist på vatten, i både kvantitet och kvalitet, orsakar uppkomsten eller permanentar närvaron av sjukdomar
som drabbar miljontals människor, särskilt barn och mödrar. En befolknings livskvalitet är direkt relaterad till fri
tillgång till rent, friskt vatten. (Magazine nr 20 Röster i Phoenix Faculty of Economics UBA).

Den viktigaste direkta påverkan sker på hälsan. Det handlar om vattenburna sjukdomar som orsakas av att dricka eller
komma i kontakt med, eller genom att äta grönsaker som bevattnas med avloppsvatten eller förorenat med andra ämne
såsom nitrater, kadmium, kvicksilver, bly, arsenik, fluor, jod och tungmetaller.

Ekologisk kapacitet

I ECLAC:s tidning från april 2013 finns det en artikel från Professor Adolfo Figueroa om ”Ekonomisk tillväxt och
miljö” där han anger: ”Sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljö, är ett av de mest intressanta problemen i den
moderna ekonomin. Produktionen av varor är beroende av miljön genom två kanaler, som en källa av resurser och råvaror
och som en reservoar för avfall och föroreningar som tillsammans förstör miljön. Jorden inför begränsningar för
exploatering och absorption av ekosystemet genom tröskeln för kontaminering, som är då det ekologiska systemets
kapacitet för att ta hand om det mänskliga samhället. Allt kan produceras eller ersättas, förutom den ekologiska
kapaciteten. Vi är inte i stånd att skapa en annan ekologisk miljö för att upprätthålla vår existens.”

Edward Wilson, Harvard biolog (1998, sid. 282), summerade detta när han sa: ”För att alla ska kunna nå USA:s
levnadsstandard med befintlig teknik, skulle det krävas ytterligare två jordplaneter.”

Allt detta förstärks av naturkatastrofer och de artificiella orsakade av människan, t.ex. klimatförändringar från
global uppvärmning och växthusgaser som orsakar extrema händelser som översvämningar, torka, orkaner och tsunamis som
påverkar stor tätorter och speciellt livsmedelsproduktionen, liksom infrastruktur med förluster värda miljarder
dollar.

Verkligheten lämna sina spår som Adolfo Figueroa (april, 2013) sade: ”tillväxten och distributions ekonomiska
processer sker under förhållanden med miljömässig ömtålighet” och orättvisor. Detta sades redan av John D. Peron i
sina tal vid CGT den 30 juli 1973. ”De vill ha våra resurser, till varje pris” och i sitt meddelande till världens
folk och regeringar från Madrid den 21 februari 1972. ”Vi måste skydda våra naturresurser med näbbar och klor från de
internationella monopolers glupskhet, som försöker mata en absurd typ av industrialisering och utveckling med dem.”

Fyrtio år har gått och användningen av naturresurserna utan miljökontroll är en konstant, trots många uttalande som
vill lura oss att tro att de arbetar för deras försvar. Det paradigm som tillämpas idag är att använda allt och
prioritera investeringar. Illusionen om jobb och royalties som ökade korruption, uppköpande av beslutsfattare,
kampanjer för att misskreditera folklig agerande, förnekandet av föroreningar och brist på kontroll, allt detta
appliceras idag.

Krisen som möjlighet

Miljön i vår region är nästan en fråga om överlevnad på grund av de negativa effekterna på hälsan. Vi har alla
verktyg för att förbättra om vi verkställer de politiska beslut som många gånger har tillkännagivits, ”Vatten är
liv”, ”vi alla måste ska vara miljövänner”, ”om det finns förorening måste det rapporteras” och även det av att
”vatten är värt mer än guld.”

Lösningen finns i våra händer, om varje part fullgör sina skyldigheter. Samhället måste bli medvetet om att
förändringen gäller oss alla, för att kontrollera, lindra och minska skulderna och de förorenade områden. Ansvariga
myndigheter bör applicera gällande lagar och bestämmelser med effektiva kontroller, tillämpning av teknik och inte
med tysta förhandlingar, och söka finansiering i nationella och världsorganisationer för att göra investeringar som
möjliggör strukturell förändring och inte konjunkturell.