Det nyliberala Europa förbereder sig för krig och sjunker i sin egen smuts

Juan Torres López – Rebelion

 

Europeiska ledare talar om krig. Eller snarare av dess oundviklighet. De säger till oss att Europeiska Unionen måste förbereda sig utan någon möjlig ursäkt för att möta krigskonflikten och att våra ekonomier och budgetar måste prioritera militära utgifter. Även i vissa länder förbereder de mobiliseringen av tusentals unga människor.

Jag kommer vid ett annat tillfälle att kommentera hur märkligt det är att denna övertygelse är ganska främmande för vad medborgarna uppfattar och dessutom strider mot önskan att sätta stopp för det krigsspöke som inspirerade de stora gestalterna som främjade uppbyggnaden av Europa. Nu vill jag bara lyfta fram den cyniska motsägelse som alla dessa ledare hamnar i.

I årtionden (inte bara efter krisen) har de infört en åtstramningspolitik som har lett till en växande aktivitetsförlust, mycket låg ekonomisk tillväxt och progressiv avindustrialisering av unionen som helhet och till och med stormakter som Tyskland. Det bästa beviset på detta är att den senares industri stod för 30,2 % av dess BNP 1991 och 36,8 % om byggandet inkluderades. I slutet av 2023 var dessa procentsatser 18 % respektive 24,2 %.

Den grundläggande orsaken till allt detta har varit den progressiva nedgången i investeringar. Enligt uppgifter från Världsbanken stod den på 70-talet för cirka 30 % av BNP i europeiska länder. I slutet av 2022 var den 25 % för hela unionen, men stormakterna registrerar en mycket lägre vikt, 16 % i Tyskland och 17,3 % i Frankrike.

Bakom allt detta ligger reglerna för budgetstabilitet som införts som ett tredubbelt resultat av inkompetens, ideologiska fördomar och slaveri till de europeiska ledarnas finansiella kapital.

Till och med Internationella valutafonden har visat att i 17 OECD-ekonomier och sedan 1985 var offentliga investeringar motorn som lockade privata investeringar, och därmed ökade produktionen (både på kort och lång sikt) och minskade arbetslösheten. Just den motor som ständigt har saktat ner i Europeiska unionen genom att utsätta den, tvärtemot den mest grundläggande ekonomiska logiken, för samma budgetrestriktioner som löpande utgifter.

Ekonomierna i alla unionens länder har utan undantag betalat för denna strategi som bara har gynnat finanskapitalet av en mycket enkel anledning att förstå: den lever på den skuld som måste tillgripas när den ekonomiska aktiviteten utvecklas med låga resultat. och därför med bristande inkomst.

Nu måste europeiska ledare betala räkningen för sina tidigare misstag och servituten.

Beteendet i den ryska ekonomin, som så många trodde var död på några månader på grund av kriget och sanktionerna efter invasionen av Ukraina, har varit ett bomullsprov: endast länder med en kraftfull industriell bas, med ekonomier fokuserade på materialproduktion av varor och produktiva tjänster, kan möta våra dagars krig med viss säkerhet, utan att aktivitet och inkomster sjunker och kollapsar.

Ansträngningen att förvandla Europeiska unionen till en militärmakt med kapacitet att konfrontera sina förmodade fiender är en chimär skapad av de europeiska ledarna, just för att de själva dömde den till avindustrialisering och strukturell försvagning genom att införa de absurda reglerna för budgetstabilitet.

Jag tvivlar inte på att de nu kommer att vända på sina principer för att öka militärutgifterna, men paradoxen kommer att vara att inte ens då kommer den europeiska försvar kapaciteten att öka, åtminstone på kort och medellång sikt. Tvärtom, militariseringen av unionen kommer att öka vårt beroende av USA och kommer att tvinga oss att göra mycket skadliga avsägelser i produktiva och sociala utgifter, vilket kommer att ha mycket höga kostnader för majoriteten av befolkningen som (se upp för detta!) kommer bara att kunna hålla ut om samtidigt högerextrema, främlingsfientliga och militaristiska idéer stärks.

 

 

Originaltext: Preparándose para la guerra, la Europa neoliberal se hunde en su propio lodo