Mats Svensson – The Palestine Chronicle

 

Här, i centrum, är det tyst.

I stormens öga ser jag ingenting, hör ingenting.

Allt händer någon annanstans – där borta. Inte här. Och jag är inte en del av det.

Fri.

Jag var bara där. Jag såg. jag kände.

Hon grät långsamt. Jag grät långsamt.

Hon blev kvar.

Jag åkte iväg.

Ett ögonblick tänkte jag att det inte kunde bli värre. Och för henne kunde de inte. Hon hade förlorat allt. Jag hade inget förlorat. Men nu förvärrades allt – för oss alla.

I stormens öga rusade allt mot mig: Boko Haram, ISIS, Libyen, Guantanamo, Egypten, Namibia, Vietnam.

Och vi mindes Auschwitz, galenskapen som aldrig tog slut, bara ändrade form och fick nya uttryck.

I stormens öga försvann hon – kvinnan som hade förlorat allt: sitt hus, sin man, sina barn, sin skola, sin klinik. Alltid var det värre någon annanstans. Hon blev kvar, och nu vet jag ingenting om henne.

Jag fick hennes historia, hennes ansikte i svartvitt, ett halvt grönt äpple.

Jag fick hennes drömmar, drömmar stora för henne men ingenting för mig. Hon längtade efter att allt skulle ta slut, att livet skulle bli normalt. Inga ballonger över huvudet som registrerar varje rörelse, varje sten som hennes son kastade. Inga drönare. Drönarna skrämde henne varje gång hennes barn klev ut på gatorna för att besöka en vän.

Nu har hon inget hus för sin son.

Den jämnades med marken, reducerades till en hög med krossade väggar.

Allt som återstår är minnet – minnet av hennes familj vid liv. En familj fylld av skratt, födelsedagar, examen och bröllop.

Hoppet var förlorat.

Där, när jag var där, var det normala onormalt. Alltid rädd, med att leva med den dagliga rädslan.

Det blev normalt att bo i ett lotteri, kastade runt fortare och snabbare.

Hon ville stanna i centrum, där det var tyst. Men hon kastades mot väggarna.

För en kort stund stannade allt. Allt blev tyst. Du försökte gömma dig, sökte skydd bakom någon annan.

Du kan bli utvald slumpmässigt.

En israelisk befälhavare drog ut hennes lott. På en bråkdel av en sekund tog allt slut, som om det aldrig hade hänt.

När hennes hus var borta såg befälhavaren ledsen ut. Skämdes kanske.

Han trodde att han inte hade något val. Han ville snabbt gå, ta sig över gränsen, tillbaka till sin familj. Han ville krama sin dotter, ta en kall öl, glömma — men han kunde inte sova. När han gjorde det vaknade han orolig. Han hoppades att hans dotter aldrig skulle få reda på det. Han vaknade igen av ljudet av huset som kollapsade. Det lät hemskt.

I ledningscentralen glömde han snart vad han hade sett.

Det var ett litet inferno på en datorskärm. Förut hade det varit en liten tjej som lekte. Han höjde handen mot sin vän – tummen upp. I samma sekund glömdes det bort. Han spelade ett virtuellt spel. Drönaren flög vidare. Den unge soldaten såg pojkarna på stranden. De lekte. De spelar inte längre. I går förlorade han ett datorspel till några vänner i Kanada. Idag vinner han varje gång. Att döda på en skärm är enkelt. Han missar aldrig — tummen upp.

Jag blev aldrig en del av det.

Jag stannade alltid tillräckligt länge. Det var som att gå på bio. Jag kom nära spänningen, ovissheten. Jag fascinerades av handlingen, scenografin.

Alla spelade sin roll. Allt var förutbestämt. Alla drag lottades i förväg. Jag undrade ofta vem som hade skrivit manuset till denna eviga show.

Han återvänder från kongressen.

Talet är klart. Hans stöd i Israel växer. Han är säker. Hans makt är säker. Nästa scen är redan under planering. Frågan är bara när det blir som mest effektivt.

2009 fortsatte kriget i över 21 dagar. 2014 varade det i 51 dagar. Nästa gång kommer alla siffror att fördubblas. Hundra dagar, 5 000 dödade. Alla fördömer.

Världen är förfärad över det monstruösa brottet. Och nu har Gaza förstörts.

41 000 mördade. Vi räknar fortfarande dagarna. Barn och kvinnor dör en efter en.

Det kostar Israel väldigt lite att döda, förstöra, ockupera, kolonisera, bygga murar, fördjupa apartheid. Någon annan betalar. Och vi ser räkningen: IN GOD WE TRUST.

 

 

Originaltext: It is Quiet –  Who Pays for Israeli Apartheid in Palestine?

 

– Mats Svensson, en före detta svensk diplomat som arbetar i SIDA, byrån för internationellt utvecklingssamarbete, har följt den pågående ockupationen av Palestina sedan 2003. Han är författare till ”Brott, offer och vittnen – Apartheid i Palestina”. (Real African Publishers) och hans senaste ”Apartheid is a Crime – Portraits of Israeli Occupation,” (Cunepress, 2020). Mats bidrog med denna artikel till Palestinchronicle.com.