Carlos Aitor Yuste Arija – NoticiasdeGipuzkoa.com

Vad kan få median att identifiera en mördare med jihad?

Att mörda en far med två barn på fem och fyra år är inte ”jihad”. Att mörda en 7-årig flicka är inte ”jihad”. Att mörda tre franska fallskärmsjägare är inte heller ”jihad”. Det är inte ”jihad”. Det är inte bara att det inte är men den har aldrig varit.

Begreppet ”jihad” har för muslimerna en helt annan innebörd, långtifrån och till och med motsatsen till den kalla, barbariska och hjärtlösa mord på en far och hans barn. ”Jihad” betyder ”ansträngning”, dvs en personlig förbättring. Det är en individuell handling, privat och frivillig, vars syfte är att förbättra sig själv, att minska sina fel och öka sina egna dygder, och genom denna ansträngning, bli en bättre människa, bättre muslim. Det är kort sagt en förbättrings väg som får en muslim att komma närmare profeten Muhammeds läror och exempel.

Den har även i praktiken, vilket innebär ett offer, en givande sida mot det samhället muslimen hör till, ”umma”, det muslimska samfundet. Om ”umma” är hotad, bör han/hon offra sig för det, kämpa för det, detta är en handling av ”jihad”. Denna uppfattning om att offra sig för gemenskapen finns i alla religioner och ideologier och uppmuntras av alla dem. Men med den något anmärkningsvärda skillnaden i muslimernas fall som handlar om att försvara det angripna samhälle och inte om att angripa grannsamhället.

Om detta är så, är det inte förvånande att ingen av de arabiska och muslimska media har märkt morden i Toulouse som ett ”jihad” brott. Helt enkelt för att de inte har varit ”jihad” handlingar. Det har varit mord, utan tvekan, terrorism, ja, men inte ”jihad”.

Bara för Al-Qaida och dess anhängare, en liten minoritet av muslimer något vi bör komma ihåg, är morden ”jihad” handlingar utförda av en ”Mujahedin”, en Allahs krigare. Detta beror på att i Al-Qaidas diskurs är deras krig ett försvarskrig mot en abstrakt fiende som består av kristna, judar, ateister, kommunister och, glöm inte bort, alla muslimer som motsätter sig deras brottsliga dogmer, det vill säga de allra flesta i Umman. Eller egentligen, de som lider mest av deras attacker och kriminella tryck.

Trots allt detta och med en anmärkningsvärd envishet, insisterar nästan alla västerländska medier på att kalla ”jihadist” Toulouse mördare. Varför? Pressen har experter på området mot vilka min blygsamma kunskap som historikern blir löjeväckande. Korrespondenter som är van med att leva bland muslimer samt tillgång till professorer och andra akademiker och ändå, dag ut och dag in, envisas med att kalla ”jihadism” det som inte är något annat än terrorism.

Samma media skulle inte våga kalla Behring Anders Breivik, Utøya och Oslos mördare för den ”norska patrioten” eller ”riddaren av den ariska rasen”. Är det inte detta vad Breivik skulle vilja bli kallad för? Var det inte så att han täckte Norge med döda i sitt sjuka ideal om land och ras namn? Men han kallas ”extremist” som om det faktum att vara en terrorist skulle inte innebär extremism.

Vi skulle kunna tror att allt är frukten av okunnighet, bristande intresse, men som sagt, har den västerländska pressen en lång lista med kunniga om islam. Så vad får media att identifiera en mördare med ”jihad”?

Utan tvekan, och även om de tjänar al-Qaidas syfte med denna otäcka identifiering, är det omöjligt att tro att de försöker tillfredsställa detta terroristnätverks intresse. Istället är det mycket mer rimligt att tro att genom att identifiera terrorismen med islam, ”jihad” med al-Qaida och mördare med muslim, det de gör är att skapa en bild där alla muslimer är mördare och inte offer för religiös fundamentalism. Och så även om indirekt tillfredsställer man Al Qaidas propagandistiska syften, men det som görs i första hand är att förstärka den inte mindre kriminella tesen av de som motiverar väpnad respons, ett annat lika oheligt krig i korthet för att förgöra al-Qaidas hot, med generaliseringar om islam utan att gå in detaljer i fråga om det handlar om förövare eller offer. En mycket oroande slutsats, men som ensamt kan förklara medias envishet med att kalla en mördare för islams krigare, trots att de vet att han är juste det, en mördare. En enkel och föraktliga mördare, faktiskt.