Emmaia Gelman, Truthout
Pro-israeliska grupper och högerextrema lagstiftare skapar ny panik över antisemitism för att attackera mål som de länge har haft i kikaren – inklusive universitet, progressiva judar och till och med invandringsförespråkare – och för att avleda uppmärksamheten från Israels anti-palestinska folkmord. Anti-Defamation League (ADL) ger bränsle till denna repressiva frenesi, i form av desinformation om amerikansk antisemitism, israelisk kolonialism och ADL:s egna organisatoriska mål. Det är dags för media och beslutsfattare att sluta använda ADL.
Medan ADL ofta uppfattas som en medborgarrättsförespråkare eller anti-hatorganisation, har en stor uppsättning rasrättsorganisationer, som #DropTheADL-koalitionen, klargjort att det inte är det. ADL:s rekord av anti-arab, anti-muslim och anti-svart rasism sträcker sig tillbaka till 1950-talet, då den såg motstånd mot kolonialism och vit överhöghet som ett kalla krigets hot mot USA.
Dess ansträngningar att marginalisera och tysta vänsterjudar går ännu längre tillbaka. Det bildades 1913, delvis för att förhindra vänsterinriktade ryska judiska invandrare från att smutskasta det borgerliga ryktet för de tyska judarna som hade bosatt sig mycket tidigare. ADL:s antivänsteråtaganden har gjort den till en användbar allierad för högern, även om den påstår sig motsätta sig rasism. Senast lånade Trump-lojalisten och valförnekare rep. Elise Stefanik (R-New York) två av ADL:s avfärdade påståenden: att sången ”från floden till havet, Palestina måste vara fritt” är en uppmaning till ”folkmord på judar”, och att judiska studenter är osäkra på universitetsområdena på grund av studenter och lärare som motsätter sig israelisk apartheid. Vid en kongressutfrågning använde Stefanik dessa påståenden för att föreslå att presidenterna för Harvard, MIT och UPenn – som var och en har undertryckt campusorganisering för palestinska rättigheter – misslyckas med att skydda mot (obefintliga) uppmaningar att skada judar.
ADL är periodvis uppslukad av skandaler som visar dess etiska konkurs. Den kanske mest chockerande var 1993 års ”spionskandal” där FBI fann att ADL hade spionerat på, infiltrerat och skaffat illegala polishandlingar på tusentals vänster-, anti-apartheid- och arabiska organisationer. En annan kom bara förra månaden, när ADL:s VD, Jonathan Greenblatt, gratulerade antisemiten och den vita nationalistiska sympatisören Elon Musk för hans ”ledarskap i kampen mot hat”. Det borde ha markerat slutet på ADL:s roll som källa för nyheter och forskning om extremism.
ADL:s stöd för Musk var bara det senaste i en rad diskvalificerande handlingar. Den har fått en ny, alarmerande roll som leverantör av avvisade påståenden om antisemitism och terrorism. ADL har länge bestämt sig för att ”tolka Israel” för USA:s beslutsfattare utan att ingripa. Men nu, när ADL kämpar mot en lavin av bevis för israeliska krigsförbrytelser – och en växande amerikansk antikrigsrörelse ledd av till stor del unga palestinska och judiska amerikaner – visar den en överraskande ignorerande av sitt rykte som en trovärdig källa. Det borde göra beslutsfattare som lyssnar på ADL väldigt nervösa.
ADL:s tur till krigstidsdesinformation har ett startdatum. Den 9 oktober signalerade Greenblatts petiga fråga en i direkt sändning till MSNBC, ”vem skriver manus, Hamas?” hans avsikt att blockera insynen på Israels långvariga militära ockupation och apartheid. Den 15 oktober återvände Greenblatt med ett misskrediterat högerorienterat sociala medier-påstående om en global ”dag för jihad”, baserat på felöversatt arabiska och en hälsosam dos islamofobi. Han upprepade ett ogrundat, uppflammande påstående avsett att avhumanisera palestinier och rättfärdiga israeliska krigsförbrytelser i Gaza. Därifrån kom Greenblatt till den upprörande slutsatsen att den israeliska bombningen av civila i Gaza faktiskt är pro-palestinsk och att ”antisionism är ett folkmord.”
ADL har fortsatt att eskalera attackerna mot verkligheten. Den hävdade att en vapenvila protest av dussintals rabbiner var en ”extremvänsterradikal” händelse. Den krävde att högskolor undersöker hundratals Studenter för Rättvisa i Palestina-grupper, som ofta består av mestadels judiska, palestinska och svarta studenter, och antyder grundlöst att de bryter mot USA:s antiterrorlagar och fel karakteriserar deras ståndpunkter. Vid en utfrågning i kongressen den 15 november efterlyste Greenblatt åtgärder från Internal Revenue Service mot studentgrupper och högskolor baserat på samma ogrundade påståenden. När vittnen upprepade en mängd avvisade påståenden om allt från attacker mot pro-israeliska marscher till den falska ”jihaddagen”, verkade Greenblatt omfamna dem.
Med hjälp av ordboksdefinitioner släppte ADL en video som försökte omdefiniera kolonialismen av bosättare så att termen inte gäller Israel – inte heller USA, Australien eller Sydafrika. Dess lätt motbevisbara, icke historiska påståenden är tydligt avsedda att missinformera människor och förneka palestinierna historiska sammanhang. Denna ansträngning har äldre rötter – ett ADL-strategidokument från 2017 noterar den amerikanska allmänhetens växande uppmärksamhet på kolonialism och uppmanar till ”omformning” för att bekämpa den – men dess djärvhet är ny.
Denna riskabla strategi, där ADL brinner genom sin ställning som en trovärdig källa, antyder att den tar tillfället i akt för kriget för att driva igenom långvariga politiska mål utan större oro för framtiden. Även om ADL länge har varit den enda organisationen som presenterar USA-omfattande statistik om antisemitiska incidenter, är inte ens det tillräckligt för att göra det oumbärligt. En växande generation av judiska organisatörer och forskare organiserar alternativ infrastruktur och driver tillbaka tanken på att ta itu med antisemitism separat från bredare frågor om ras och ekonomisk rättvisa.
ADL:s syften är inte allmänt förstådda, just för att de så ofta bara ses som en medborgarrättsgrupp. Men att titta på ADL:s större verk visar att det är en konservativ politisk institution med konservativa huvudmål. Omedelbart eftersträvar ADL en repressiv lag-och-ordningskultur, för att avveckla progressiv politisk organisering och att cementera USA- och Israel-allierade geopolitiska dominans i Mellanöstern.
ADL har ett tvivelaktigt rykte som en medborgarrättsorganisation sedan decennier av attackerat svarta, arabiska, hbtq-grupper och progressiva judiska grupper. Men det har varit konsekvent: det attackerade Nelson Mandela och den globala kampanjen mot sydafrikansk apartheid som ett hot mot Israel och USA – ungefär som det nu attackerar rörelsen för vapenvila i Gaza.
På senare tid har journalister börjat undersöka och utmana ADL:s omtalade statistik om hat. ADL lyckas inte ens på sin egen arena. Den har privat sagt i flera år att dess ansträngningar att rekrytera judiskt stöd till Israel misslyckas. Den led verklig skada på sitt rykte genom Jewish Voice for Peaces kampanj för att avsluta ADL:s ”dödliga utbytesprogram” som förde amerikanska polistjänstemän till Israel för att handla repressiva taktiker. I ett nyligen läckt samtal beklagar Greenblatt organisationens misslyckande med att vinna yngre generationers stöd för Israel oavsett deras anknytning till vänster- eller högerpolitik. ADL har tappat över dessa misslyckanden genom att tvivelaktigt kalla sig en ledande medborgarrätts- och judisk förespråkare. Men dess övergång till desinformation borde slutligen ifrågasätta behandlingen av ADL som en okunnig källa om rasism, extremism och judisk politik.
ADL:s giftiga strävan efter anti-palestinskt folkmord och USA:s förtryck kommer att ge eko i generationer. Valkartan har redan förskjutits katastrofalt av beslutsfattares antagande av krigsvänliga positioner svagt förklädda i anti-hatretorik. President Joe Biden och andra som har rationaliserat dödandet av 20 000 palestinier med hjälp av ADL:s groteska påståenden, har redan stämts av rättighetsgrupper och palestinier i USA och Gaza för medverkan till krigsförbrytelser. ADL kan inte befria dem från ansvar i USA-stödda israeliska våldshandlingar. Det är dags att bryta med ADL.
Originaltext: It’s Time to Break With the ADL as a Source for News and Research on Extremism
