Irina Widin
Vi vet alla att Allah, hyllning och ära tull Honom, har skapat all materia till att följa fysiska lagar och naturens växlingar i årstiderna att följa naturlagarna. Allt vi ser följer gudagivna mönster, från den lilla myran och dess instinkter till stjärnors och planeters banor, ljusstyrka och förmåga att reflektera ljus.
Det är uppenbart och självklart för oss att om vi människor på något sätt manipulerar och förändrar dessa fenomen, kommer vi på ett eller annat sätt att få obalans som resulterar i fel funktion och i värsta fall kaos. Et av de tydligaste bevisen för det är den nedsmutsning av miljön vi håller på med. Ta t. ex verkningarna efter Tjernobyl olyckan: över 10 år senare knattrar blåbären i Norrland ”radioaktiv”.
Ingen förnekar lagen om orsak och verkan i dessa sammanhang, när vi talar om fysiska, materiella ting som är mätbara i grader, ton, meter per sekund osv. Det är tydligt och självklart att felaktig skötsel ger upphov till negativ verkan – kaos (på arabiska ”fitna”). Vi har lätt att förstå och ta till oss att en fabriksolycka kanske p.g.a. en felgängad skruv. Dock verkar det som om vi människor har svårare att ta till oss och förstå att det livsmönster Allah har gett oss att leva efter. Begreppet att leva i harmoni är svårare att greppa. Att en handling eller t.o.m. en attityd kan vara lika psykologiskt förödande för ett samhälle som den felgängade skruven för ett kärnkraftverk verkar det vara alltför få människor som ägnar tankarna åt.
Lagen om orsak och verkan är appliceringsbar också på relationer och attityder. Jag anser att vi borde tänka på det i mycket större utsträckning än vi gör eftersom obalans ställer till förödelse – kaos – fitna var den än dyker upp i den islamiska skapelsen.
Jag hävdar att vi har ett stort problem som ställer till just förödelse, en förödelse långt större än vi normalt är medvetna om och som utmynnar i en syn på Guds skapelse som är skev och inte i överensstämmelse med dess mening. Det problemet är dissonansen mellan idealet ”den muslimske mannen” och den verkliga roll som ett traditionellt/kulturellt mönster skapat.
Alla har vi vuxit upp i en kultur med traditioner som är mer eller mindre islamiska, oavsett om vi är svenskar eller kommer ur en kultur i ett land som består av muslimer till största del. För mig som konverterat har det alltid varit självklart att ifrågasätta mitt kulturella arv för att rensa bort sådant som inte är möjligt att integrera i ett islamiskt livsmönster, det är en del av den viktigaste strävan efter att leva efter islam, Jihad. Det kommer insh’Allah också att vara självklart att göra detta så länge jag lever eftersom jag, nästan gratis, fått medvetenheten om att kultur/tradition påverkar vårt tänkande, våra attityder och vårt handlande.
Allah har skapat människan i två kön, vi är jämlika och tillvissa delar olika men i stort sett är det mesta som Allah säger i Koranen riktat till människan, vilket då inbegriper dessa tu s.k. kön. Vi kan inte i detalj beskriva exakt hur en man skall handla och var i alla situationer lika lite som vi kan göra det när det gäller en kvinna. I första hand är vi människor och som sådana har vi fått olika egenskaper, som kön och som individer. Däremot kan vi tala om vad Allah genom Koran och profetens sunna har gett oss för ledtrådar till de förhållningssätt och attityder som är förknippade med mannen. Den första och viktigaste funktionen som mannen har är rollen som människa, som delas med det andra könet, kvinna.
Den andra funktion innebär att han har blivit ålagd ett föreståndarskap där han har det yttersta ansvaret för att familjen – samhället – har mat, kläder, skydd och tak över huvudet för natten.
Ett föreståndarskap kan bara lyckas om det sköts utifrån den ödmjuka förvissningen att det är fråga om ett lagarbete där alla inblandade behövs och att ansvaret som föreståndare framförallt går ut på att se till att alla finner den plats de är mest lämpade för. Det går inte ut på att omyndigförklara och regera dogmatisk eftersom ett sådant sätt endast skapar korruption.
Människor har av Allah fått ett individuellt ansvar att tänka och handla och om den skyldigheten/rättigheten fråntas någon, skapas fitna. Det är ibland mycket svårt att upptäcka och sätta fingret på exakt vad i t. ex en organisationsform som suger musten ur den goda, dynamiska handlingsmänniskan och förvandlar henne till en marionett eller en bitter upprorsmakare. Mäns och kvinnors olikheter gör att män lättare inlemmar sig i tett hierarkiskt organisationsmönster med fasta strukturer och om organisationen är bra kommer hierarkin att vara någonting positivt och dynamiskt som förändras med behov och kompetens och med samhällets, ummas, bästa för ögonen. Om inte organisationsmönstret är bra, kommer det att bli någonting negativt, statiskt med eftersträvandet av makt (för specifik grupp eller personlig) som mål.
I en familj och kanske särskilt då i en relation till den andra halvan av mänskligheten är det ofta lättare att upptäcka ”systemfelet”. Jag hävdar att detta ”systemfel” härrör ur den traditionella/kulturella skolningen som vi människor går igenom när vi växer upp.
Under mina första år som muslim trodde jag att det räckte med att en man var vad vi kallar praktiserande för att garantera islamiska värderingar. Med tiden har jag fått revidera min uppfattning. Ju fler bröder och systrar jag träffat i organisationer och kanske framförallt i samband med äktenskapliga problem, desto större insikt har jag fått om att det är ett mycket fåtal bröder som faktiskt är fria från ett traditionellt/kulturellt attitydmönster i sin inställning till ”mänskligheten”. Även bland de bröder som synes kämpa hårt för att göra sig fria från ”icke islamiska” handlingar finns en tendens att mer eller mindre hävda statiska traditionella ståndpunkter när det kommer till relationen man-kvinna och jag menar att detta får icke önskvärda konsekvenser och skapar obalans i det mesta. Familjen skall vara myllan där vi uppfostrar framtidens troende muslimer, mumin, men risken finns att vi släpper i väg generation efter generation med hycklare, munafiq, om vi inte börjar se och tala om vart dessa värderingar leder oss.
I många kulturer är mannen familjens överhuvud/förmyndare och familjens värde mätts genom hur han ”lyckas”. Förutom det rent materiella är det hans ansvar att hålla ordning på familjens/släktens kvinnor och att se till att de har sin tekniska oskuld kvar när de gifter sig. För mannen är det i motsats ofta viktigt att inte ha kvar sin oskuld eftersom han förväntas lära sin kvinna hur man gör. Som muslim bör man dock veta att en man och en kvinna har samma krav på sig att vara avhållsam om man inte är gift. Allah har stipulerat samma straff för man och kvinna. Det borde inte råda någon som helst tvekan om detta.
Jag hörde ett ganska nygift, praktiserande par, där kvinnan vuxit upp i Sverige och mannen bott här en stor del av sitt vuxna liv på allvar säga och mena att det var viktigt att han hade haft åtminstone några sexuella relationer för äktenskapet för att vara mer erfaren och att hon måste vara oskuld och kunna bevisa detta genom att blöda på bröllopsnatten. Om så inte skulle ha skett, skulle mannen tagit med sin kvinna till en gynekolog för att konstatera huruvida hon faktiskt varit oskuld eller inte. Mannen sade sen att om det inte var så att hon var oskuld, skulle han väntat någon vecka och sedan inför folk sagt att de inte passade ihop förutom till familjen till vilken han skulle ha berättat som det var. Med detta tyckte han att han anpassat sig till en mer mänsklig attityd gentemot kvinnfolket.
Men var finns den islamiska attityden då, frågar jag? Borde det inte vara den som är den viktiga? Det här handlar inte om oskuld utan om missbruk av Allahs skapelse. För det första så måste vi hysa tillit till varandra och ett äktenskap som börjar med misstro, vad kan det bli för äktenskap av det? Här förutsätter man att det inte går att lita på en kvinna.
För det andra så är det hennes ansvar att vakta sin dygd och hans ansvar att vakta sin egen och några kontroller behövs inte, Allah vet vad som förevarit och det borde räcka. Men det här är väl inget problem bland de unga muslimerna idag! tänker många. Jo säger jag, problemet är lika stort idag som det var igår. Detta par var 20 respektive 23 år. Det finns de som har tillägnat sig en islamisk attityd och som har förstått ”vitsen” men det finns lika många eller fler som fortfarande lever i det gamla. Ett av de problem som denna attityd medför är att många bröder ser på sina muslimska systrar, med insikter i var gränserna i kontakten måste gå, som avkönade och asexuella varelser som man inte ens vågar tala med medan kvinnliga skol- och arbetskamrater som inte är muslimer, och därför inte känner till var gränserna går, kan man umgås både nära och intimt med. Inga nedslagna blickar där inte!
Ett annat exempel på vad avsaknad av insikt i mänskligheten ställer till med är ett exempel med tre syskon. I en familj där föräldrarna inte är praktiserande muslimer har tre av barnen valt islam som livsväg, två pojkar och en flicka. Föräldrarna är mycket anti-islamiska och dricker alkohol och dansar med vänner hemma osv. Den som har varit mest utsatt för föräldrarnas spe och t.o.m. fått stryk med anledning av att hon gjort bön, är flickan. Pojkarna slipper undan med gräl och klander. Efter ett tag tappar den äldste av bröderna tålamodet och flyttar hemifrån. Hans lillasyster vädjar om att få flytta med men får till svars att hon är flicka och att hennes plats är hos föräldrarna till dess att hon gifter sig. Efter ytterligare ett tag orkar inte den andre brodern med klimatet heller utan ger sig iväg hemifrån. Även till denna broder vädjar flickan om att få flytta med men brodern säger styvnackat nej och hänvisar till att hon ju är muslim och som sådan tillåter inte traditionen att hon bor hemifrån. Hon skall finnas hemma för att hjälpa mamman, punkt och slut.
Argumenten om att föräldrarna tvingar henne att servera otillåten mat och alkohol på deras fester, avfärdas med att hon måste ha tålamod! Systern talar om för sin bror vad hon tycker om brödernas handlande och det resulterar i att han blir arg på henne och slutar att tala med henne. Han talar fortfarande inte med sin syster trots att det är mer än ett halvår sedan han flyttade. Han menar att hon måste be honom och den äldsta brodern om ursäkt eftersom hon brustit i respekt. De är hennes bröder och äldre än hon.
Ytterligare exempel är mannen som kommer hem från sitt arbete och hans fru möter honom och säger att hon nu inte orkar längre, hon vill ha skilsmässa. Men, säger mannen, jag förstår inte, vi har ju inga problem, jag älskar dig ju! Han kallar på bröder och systrar för en medling och förklarar att hon måste ha blivit galen eller så ligger hennes illvilliga föräldrar bakom utspelet, de har aldrig haft några problem. När sällskapet börjar tala rullas ett scenario upp dör det visar sig att det funnits stora problem i tio år. Mannen har tagit kvinnans pengar och använt dem efter eget tycke, han har inte gjort ett handtag i hemmet eller när det gäller barnen trots att frun har förvärvsarbetat heltid mellan mammaledigheterna, han har förnedrat henne genom att påpeka att han mår dåligt för att hon inte var oskuld när de gifte sig (hon har varit gift tidigare) han har aldrig haft ett tack eller gott ord om t. ex hennes matlagning utan tvärtom, bara klandrat henne för allt hon gjort eller inte gjort eller utfört på det sätt han föredrar, aldrig delgivit henne någonting om sina planer utan bara meddelat vad han funnit för bäst att de skall göra.
Han har talat för henne när hon måste gå upp ett par kilo i vikt och han har talat om för henne när hon måste gå ned, när hon skall klippa håret och så vidare. Hon å sin sida har ett otal gånger försökt att tala med honom för att få honom att förstå att hon upplever det som kränkande men det har inte gått fram vad hon velat, uppenbarligen. Han säger att han inte förstår någonting. Hon har ju alltid lytt honom i slutändan. Så kommer vi till persikans kärna! Så länge pudeln lyder, är allt gott och väl!
Detta är den traditionella attityd som skapar fitna över hela världen, igår och nu och även imorgon, om vi inte finner ut någonting snabbt och drastiskt för att ändra dessa attityder och denna roll som förmyndare, domptör och oskuldskontrollör som män har accepterat att ta på sig. Den är så farlig eftersom den tar ifrån halva mänskligheten dess gudagivna ansvar och möjlighet att vara med och bygga upp en framtid i islam. Ni muslimska bröder som förstår vilket problem detta är: börja med att rannsaka er själva, ert tänkande, handlande. Har ni rester av domptören eller oskuldskontrollören eller bugaren inom er? Kämpa då för att göra er av med det! Ni kommer, om Gud så vill, att belönas för det. Jag tror att det är en förutsättning för att vi överhuvudtaget skall lyckas komma vidare och verkligen bygga upp ett islamiskt samfund. Som det är nu står vi och stampar på samma ställe och synes inte komma längre, vi har få fungerande institutioner, vi är fortfarande en exotisk klick. Omedvetet påverkas vi av det samhälle och de människor som omger oss och omedvetet låter vi oss acceptera tankegångar, handlingsmönster och livsstilar som inte för oss närmare våra ideal utan för oss lång bort från dem.
Som muslim vet jag att för varje litet steg jag vill ta för att närma mig den ultimata harmonin – islam – finns det åtminstone ett förhållningssätt ett sätt att se på saken – som är rekommenderat och leder till den lösning som stämmer bäst med hur Allah menat.
Vi muslimer är människor som alla andra vilket innebär att vi liksom resten av mänskligheten måste anstränga oss för att komma någonvart, anstränga oss för att hela tiden förbättra vårt sätt att vara och anstränga oss för att stärka vårt förhållande till Allah. Att vara muslim innebär bl. a. att kämpa för att medvetande göra oss själva vilka vi är och varför vi handlar som vigör. Vårt ideal är att nå den punkt då vi inte tillåter oss att handla eller ens tänka en tanke som inte är medvetet ”fi sabil Allah” – för Guds sak. Oavsett om vi lever i Sverige, Somalia, Palestina, Makedonien eller Marocko finns det människor och företeelser som påverkar oss positivt och negativt och vår uppgift som tänkande muslimer är och måste alltid vara att reflektera över vårt eget sätt att handla för att göra vårt liv fritt från de värderingar som inte stämmer överens med vår älskade islam.
Som muslimer kan vi alla vara överens om att ”stora” misstag och felaktigheter leder till kaos – fitna och för oss bort från den väg vi har valt att försöka gå. Vi har ganska lätt att urskilja, uppmärksamma beteenden hos oss själva och andra som är direkt haram – otillåtna – som t. ex att använda droger eller att ha en alltför nära kontakt med det motsatta könet. De ”små” misstagen som inte är så tydliga är ack så farliga just för att det kan vara svårt att se dem men i längden skapar de ett avstånd till det ideala lika stort som avståndet mellan den förse och den siste galaxen.
I Sverige talas det om den utseendefixering som råder och som upprätthålls eller t.o.m. kanske skapats av massmedia – TV och veckopress framförallt. För mig och många andra muslimska systrar är slöjan en befrielse därför att vi ser den som en markering mot denna fixering. Vi vill bli bedömda och bemötta efter våra inre egenskaper – inte vårt vackra eller inte vackra yttre. Av icke muslimer vill vi bli sedda som muslimer och inte som förtyckta varelser som till varje pris vill bli av med vår förtryckande klädedräkt (såsom de gärna tolkar unga muslimers sätt att ”härma” det aktuella modet). Vi vet också att Allah dömer oss efter våra inte egenskaper och vår avsikt – nia- Den bäste bland oss och den som skall fungera som förebild skall vara den som är mest gudfruktig.
Hur ser det ut bland oss vad gäller t. ex synen på yttre skönhet jämfört med den inre andliga mognaden? Vad på verkar majoritetsmuslimen mest? Är det skönhetsidealet som prackas på oss både från ”hemlandets tradition” och från massmedia eller är det de värderingar om en människas skönhet som islam ger oss? Vem har vi tagit som förebild vad gäller vem eller vilka och hur vi skall vara?
Personligen tror jag att det i stor utsträckning står illa till med förebilderna i vårt samfund. Till en alldeles för stor del finns våra förebilder i de konstgjorda ideal och värderingar som dt moderna samhället satt upp och förmedlar genom bl.a. TV.
Likaså är en stor bov i dramat de traditioner utan förankring i islam som finns i muslimska länder och som av majoritetsbefolkningen accepteras utan reflexion och görs till en del av vad man ser som ett islamiskt livsmönster. I dessa länder har islam blivit mer fiktion än verklighet och dt är uppenbart att livet inte fungerar enligt islamiskt synsätt och livsmönster varken här i väst eller i de s.k. muslimska länderna, och ju mer en människa lever i dessa fiktioner, ju mer påverkas hon, eftersom hon också lever i det samhälle som står för dessa värderingar. Hon möter dem redan på dagis och de förmedlas som en självklarhet långt upp i studieinstanserna. Hela tiden möt muslimer av misstro eller ifrågasättande i stort och smått och till slut finns risken att hon vill tillrättalägga och förändra sig själv för att ”passa in” åtminstone till det yttre.
Vi vet att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk. Även om kedjan är 25 centimeter tjock på alla ställen utom ett, klarar den inte en större tyngd än denna svaga länk klarar av. Den klarar kanske inte att hålla fast en liten skogsmus ens. Om kedjans länk symboliserar din styrka och din svaghet, bry dig inte så mycket om de som är tjocka, fina och hållbara utan sök reda på de som är tunna, kantstötta och ömtåliga istället, och åtgärda dem.
Salaam, Nr 2 – 2000, Sida 5-9
