Emin Poljarević – Islamic Horizons

 

Fadern till det svenska välfärdssamhället (folkhemmet) är förmodligen Tage Erlander (d. 1985), landets socialdemokratiske statsminister i 23 år. Erlanders Sverige präglades av en stark ekonomi, progressiv beskattning och ett expansivt socialt skyddsnät som inkluderade universell sjukvård, gratis utbildning och betydande offentliga pensioner. Av dessa och många andra skäl hyllades detta nordiska land med 10,7 miljoner invånare traditionellt som en ledstjärna för socialdemokratin, känd för sitt engagemang för rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Det resulterande omfattande välfärdssystemet och den ekonomiska stabiliteten kallades ”den svenska modellen”.

Dess avundsvärda sociopolitiska stabilitet och ekonomiska välstånd säkerställdes genom den känsliga förvaltningen av en stor statsapparat, ökad arbetsmigration, det självreglerande arbetsgivar-arbetsgivarsystemet och en stabil industriell bas som försåg världen med högkvalitativt stål, musik (ABBA), bilar (Volvo), möbler (IKEA), vapen (Bofors) och en rad olika tekniska produkter.

Det ideologiska vakuum bland den relativt homogena befolkningen som lämnades av de intensiva sekulariseringsprocesserna före andra världskriget fylldes alltmer av de sekulariserade traditionella principerna om jämlikhet och solidaritet. Socialdemokratin, precis som 1800-talets lutheranism på många sätt hade gjort, utgjorde en underliggande statsideologi som förkroppsligades av ett robust engagemang i det civila samhället.

I hjärtat av detta engagemang låg begreppet ”folkbildning”, en lika revolutionerande som den var enkel idé. Utsprunget ur den lutherska tron ​​att utbildning ska vara holistisk, involverar den hela människan och har ett inneboende värde utöver det enkla förvärvandet av färdigheter. Folkbildning förespråkar idén att lärande är en frivillig och fri strävan, en strävan där individer inte bara är passiva mottagare av kunskap, utan aktiva skapare av sin egen läranderesa. Denna filosofi säkerställde att värden som solidaritet och rättvisa inte bara var teoretiska begrepp, utan faktiska levda erfarenheter som vägledde civilsamhällets aktivism och engagerade stora delar av befolkningen.

En stor del av civilsamhällets organisationer tog formen av föreningar och lokala organisationer som skapades kring idén att utbilda allmänheten genom sport, hantverk och andra kreativa konstarter. Huvudtanken bakom folkbildning är att lärande bör involvera hela människan, eftersom det har ett inneboende värde.

En annan viktig aspekt är att folkbildning inte bara är frivilligt och fritt, utan att deltagarna också skapar lärprocessen. På många sätt har denna idé och praktik möjliggjort ett storskaligt, brett och väl förankrat medborgardeltagande. Värderingar som solidaritet, rättvisa och jämlikhet blev några av de vägledande principerna genom vilka civilsamhällets aktivism kom till – och fortsätter att – engagera stora delar av den svenska befolkningen än idag.

 

Sverige börjar förändras

Ändå har varje historia, oavsett hur idyllisk den är, sina skuggor. På många sätt markerade kvällen den 28 februari 1986 en vändpunkt i Sveriges berättelse. Mordet på statsminister Olof Palme, arvtagaren till Erlanders arv och en framstående nationell politiker, sände chockvågor över hela nationen. Palme var en stark anhängare av välfärdsstatens principer och motsatte sig kraftfullt apartheid i Sydafrika och USA:s krig mot Vietnam. Detta fortfarande olösta mord var mer än en personlig tragedi, det symboliserade de giftiga och farliga nivåerna av hat mot det socialdemokratiska projektet bland delar av högerorienterade politiska kretsar.

Dessa kretsar sträckte sig från etablerade konservativa partier som inte höll med om omfattningen av statlig intervention i ekonomin och sökte mer marknadsorienterade reformer till mer extrema element som motsatte sig socialdemokraterna av ideologiska skäl, inklusive högerextrema och fascistiska grupper som var starkt antikommunistiska och nationalistiska.

Mordet antydde också en underliggande oro, vilket tydde på att den svenska modellens sömlösa väv började slitas sönder i kanterna. Landet blev så småningom en del av den ”stora kapitalistiska restaurationen” på 1980- och 1990-talen. I de flesta, om inte alla, traditionellt demokratiska och industriellt avancerade länder har detta lett till en nedskärning av välfärdsstaten, vilket framgår av betydande minskningar av sociala utgifter, skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar, tillsammans med en försvagning av det organiserade arbetets inflytande – i praktiken nedmontering av det socialdemokratiska partiets kärnpolitik.

I kölvattnet av Berlinmurens fall, under början av 1990-talet, observerade vi också en snabb ekonomisk försämring, social segregation längs etniska och klassmässiga gränser, utöver radikala skolreformer som överlappade med en snabb ökning av flyktingintaget från krigen i Bosnien och på Afrikas horn. Snabbspola fram till 2000-talet, och den gradvisa försvagningen av den ”svenska modellen” utlöste ytterligare sprickor i välfärdssystemet som följde den ökade segregationen och högre fattigdomsnivåer som drev på den stigande brottsligheten, drogkonsumtionen och därefter gängvåldet. Vid tidpunkten för finanskrisen 2008 och ett antal terroristattacker i Europa hade det svenska samhällets uppfattning om säkerhet och mångkulturalism förskjutits dramatiskt åt höger.

Nyliberalismen, som framträdde som den nya globala ekonomiska ortodoxin, katalyserade en kaskad av effekter som undergrävde landets långvariga principer om solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Dessa processer manifesterades tydligast under 2010-talet, ett decennium som bevittnade en seismisk förskjutning mot högre nivåer av privatisering, vilket därmed försvagade statens stöd för civilsamhällesorganisationer och uppkomsten av islamofobi, populism och etnonationalism. Vid 2020-talet hade den ”svenska modellen” blivit inget annat än ett avlägset minne.

Dessa förändringsprocesser har inte bara hotat den inkludering och de framsteg som Sverige en gång var känt för, utan de har också kastat långa skuggor över dess samhällsstruktur. En gång ett exempel på socialdemokrati brottas det bredare samhället nu med hur man ska navigera i dessa turbulenta vatten och söka sätt att omdefiniera sig självt samtidigt som man behåller de kärnvärden som har väglett det så länge.

 

Svenska muslimer kämpar

Detta har haft en djupgående effekt på hela befolkningar och ännu mer på religiösa och etniska minoriteter. Till exempel kämpar svenska muslimska civilsamhällesorganisationer i fullständig panik för att hitta sätt att behålla sin identitet och tro i en alltmer fientlig miljö. Deras kamp handlar inte bara om överlevnad, utan om att hitta en röst i ett samhälle som traditionellt sett var stolt över inkludering och öppenhet.

Organisationer som Ibn Rushd (Studieförbundet), Muslimer för Fred och Bosniska Muslimska Ungdomsorganisationen lyfter ofta fram de svenska erfarenheterna av folkbildning och civilsamhällesaktivism och söker efter ett sätt att vara en del av ett samhälle som är alltmer försiktigt med mångfald. Deras resa är symbolisk för de bredare utmaningar som civilsamhället står inför i en tid av globaliseringens paradox och växande nationalism.

Den prisbelönta svensk-ugandiska författaren Johannes Anyuru, 45, själv muslim född i Sverige, har fångat några av de skrämmande effekterna av denna förändring. I en av sina böcker, ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (Two Lines Press, 2019), berättar Anyuru en reflekterande och varnande berättelse som sammanflätar Sveriges nuvarande samhällsspänningar med en dystopisk vision av dess framtid. Boken fördjupar sig i teman kring marginalisering och fokuserar inte bara på muslimer utan även på andra grupper som möter fördomar, och betonar därmed vikten av förståelse och dialog mellan olika samhällen. Den pendlar mellan förtvivlan och hopp och antyder att framtiden inte är fast utan kan formas genom kollektiv handling idag.

Som en påminnelse om det svenska förflutna, en tid då solidaritet och rättvisa var de vägledande principerna, fungerar Anyurus romaner som en gripande kommentar till utmaningarna för öppenhet och frihet i det samtida svenska samhället. Mot bakgrund av detta förespråkar han en omvärdering av samhällsetik mot inkludering och förståelse. Hans verk är inte bara spekulativ fiktion, utan meningsfulla utforskningar av hur man navigerar komplexiteten i identitet, tillhörighet och samhällsförändring för att undvika en dystopisk framtid där islamofobi och orättvisa är institutionaliserade realiteter. I takt med att svenskar, både gamla och nya, navigerar i det nya sociala, ekonomiska och politiska landskapet, representerar Anyurus berättelse en reflekterande och varnande berättelse som sammanflätar nuvarande samhällsspänningar med en dystopisk framtidsvision.

Anyuru pekar oavsiktligt på vikten av samhällsbaserad utbildning och aktivism för att främja ett samhälle som är inkluderande, rättvist och kanske till och med enat i sin mångfald. I takt med att Sverige fortsätter att brottas med verkligheten i en snabbt föränderlig värld blir principerna för folkbildning och den civila samhällsaktivismens anda mer relevanta än någonsin, eftersom de vägleder landet mot en framtid där alla, oavsett bakgrund eller tro, kan hitta sin plats och göra sitt bidrag.

 

 

Emin Poljarević är docent i islamstudier vid Universiti Brunei Darussalam.

 

Original text: Disintegration of the Swedish Model