”Hjälp oss att återställa vår värdighet.” Det är en kort och direkt mening skriven på en liten skylt av en kvinnlig flykting i en av de
tusentals skyddsrum i Europa. Värdighet är en term kopplad till frihet och respekt som dessa kvinnor förlorar i deras ursprungsort
eller på vägen till El Dorado som kanske de aldrig kommer att nå. Och denna nedstigning i helvetet genom den dubbla statusen av
flykting och kvinna sker under osynlighets täckmantel, eller brist på öppenhet, om vi använder oss av en dessa fetischuttryck som
dominerar nu och som tydliggörs av frånvaron av uppgifter om tusentals flyktingars dagliga förhållanden i Europa.

Europa har misslyckats med att skydda dessa kvinnors minimirättigheter som misshandlas, våldtas, tvingas till prostitution, förslavas,
infekteras med dödliga sjukdomar, utan den minsta acceptabla nivå i fråga om hälso- och hygienisk support, framförallt i det
gynekologiska området. Synliggörande av våldet mot kvinnor kan inte bli föremål för tillfälliga eller avsiktliga tolkningar som, faktiskt,
föreviger dynamiken att inte placera detta missbruk på en prioriterad plats. I de kvinnliga flyktingar återskapas, i själva verket,
döljandet av det våld som de europeiska kvinnorna drabbas av i deras dagliga liv, enligt officiella rapporter från EU.

Trots tystnaden som införts av myndigheterna (från lokal till överstatlig nivå), börjar vi se toppen av ett isberg genom sociala
organisationer, en rapport från själva FN och några journalister. Metodiken är enkel. Om man inte har siffror på de sanitära
anordningar, duschar och toaletter för kvinnor, om de övergrepp som begås där pga. av de inte är säkra, konsekvenserna av
uppdelningen eller inte av sovplatser, om de kvinnorna som kommer till Europa gravid pga. våldtäkt på vägen eller de som drabbas
av samma situation i flyktingläger, volymen och tidpunkten för utdelning av kompresser, preventivmedel, om tvångsäktenskap under
resan, hälsovård för de och deras nyfödda barn och vid fall av aborter, om man inte har denna information, hur kan man då aktivera
åtgärder för att uppmärksamma detta?

De officiella uppgifter har endast följande siffror: av de människorna som anlände till sjöss i Medelhavet 2015 var 72 % män, 13 %
kvinnor och 15 % minderåriga (barn). Eller att i ett av flyktingläger i München (Tyskland) är 80 % av invånarna män. Av de mer än
6000 människor som trängs i Calais (Frankrike) är endast 10 % kvinnor. Det är lätt att föreställa sig hur sårbar är denna 10 % på en
plats som kallas Djungeln. Det är först nyligen man uppmanade att sätta upp toaletter och räkna antal barn som är ensamma i
Calais. Är det inte franskt territorium? Det är just den ökande ankomsten av kvinnor och ensamkommande barn som har lett till man
slagit ett larm om människohandel och den stora virrvarr av flyende.

Utan bevis som fakta innebär finns varken skam eller rädsla. Rädslan om att i ett territorium vi anser vara säker överlever tusentals
kvinnor utan rättsstatens skydd. Det är få som talar ut, eftersom de i själva verket inte har tillgång till något forum för att göra det. En
19 årig afghansk flicka berättade att hon blev tvungen att söka skydd mot alla våldtäktsförsök från sitt ressällskap genom att gifta sig
med gruppens ledare, en man som var mer än 50 år gammal. Andra kvinnor samlas i grupp för att skydda sig mot attacker som
uppstår när de är ensamma eller mannen som reser med dem uppfattas som svag. Vi bör även nämna FN och den lokala polisens
hjälplöshet i Catania, Italien, där att bekämpa prostitutionen som tvingas på nigerianska flyktingar är komplex, eftersom maffian
agerar från den plats dessa kommer ifrån. Är inte Sicilien en del av Europa? Och osynlighet införs, hur länge…

Efter trakasserier och kränkningar som drabbade Tyskland under den senaste julhelgen kom fram situationer som doldes för
allmänheten. Situationer, som i sitt ursprung, har de kvinnliga flyktingar som offer. Det finns registrerade fall av misshandel och
våldtäkt av tyska kvinnor utanför lägren som den som hände i mars 2015 där två afghanska asylsökande, 19 och 20 år, dömdes till
fem års fängelse för ”särskilt motbjudande” kränkning av en ung tysk kvinna i Kirchheim nära Stuttgart 2014. juni förra året, en
15-årig flykting flicka blev våldtagen upprepade gånger i Habenhausen, en stadsdel norr om Bremen, av två andra asylsökande.
Anläggningen beskrevs som ett hus av fasor pga. våldspiralen mellan rivaliserande gäng från Afrika och Kosovo.

Fallet med de kvinnliga flyktingar kan mycket väl placeras i det tillstånd av andra klassens medborgare som upplevs av kvinnor i
många situationer av livet här och överallt. Europeiska Unionen och de länder som strävar efter att bli medlemmar i klubben, såsom
Makedonien, har inte specialiserad personal för att möta de kvinnliga flyktingar specifika behov när de kommer in europeiskt
territorium och de internationella protokoll är varken tillräckliga eller tillämpas korrekt när det gäller att erbjuda dem det de behöver
på ett speciellt sätt pga. de är kvinnor. Tvärtom, precis som med Abu Ghraib-fängelsets fall, samma personer som ansvarar för
deras säkerhet begår eller tolererar andra flyktingars övergrepp. Inte heller är rättvisan tillgänglig för dem så att de kan anmälan de
extrema situationerna de tvingas uppleva på vägen till Europa, under resan och de så kallade skyddslägren.

Ett otroligt exempel på denna fasa är det makedonska lägret Gazi Baba, där misshandeln har dokumenterats. Trots liknande
situationer finns det ingenting som visar att någon särskild protokollet aktiverades efter den massiva ankomst 2015. Det finns inga
registrerade uttalande från någon av EU:s ledare på toppmöten om flyktingar om just denna skamliga situation, inga uppmaningar till
ordning. Det enda som finns är en uppmaning i en EU:s kommuniké den 24 november i samband med den internationella dagen
mot våld mot kvinnor, om att hjälpa flyktingar utifrån ett genusperspektiv eftersom vissa av dem ”flyr könsrelaterat våld i sina
hemländer.” Sant, men det finns mycket mer.

Allt som är känt genom sociala organisationer utplacerade för att hjälpa flyktingar och till vilka dessa kvinnor och flickor berättar om
sina upplevelser visar isbergs topp. De vet också att Europa håller på att vakna upp till våld mot sina medborgare. EU:s Byrån för
grundläggande rättigheter (FRA) varnade, en av varje tre europeiska kvinnor är offer för könsrelaterat våld. Den chockerande
rapporten från 2014, visar att det en verklighet. Och detsamma gäller för fall av våld som utövas av manliga flyktingar. Den
opportunistiska användningen av förekomsten av ett sådant missförhållande som en del av den europeiska befolkningen kan göra k
ommer aldrig att bli lika illa som den smärta och ångest som drabbar de misshandlade kvinnorna (flyktingar eller inte) som härrör
från denna tystnad. Diskursen för mottagande av flyktingar i Europa kan inte byggas på tystandet av våldet från några av dem mot
överväldigande flyktingkvinnor.

Blir ingen förvånad över att så många gravida kvinnor finns bland de som kommer, med många små barn eller om de många födslar
så fort de når Europa? Vi har sett ”live” de senaste månaderna på vilket sätt flyktingar anländer och passerar gränserna. Så många
glömda frågor, så många nertystade situationer. Våld och diskriminering i sin långa färd orsakar dem avsevärda skador som
flyktingar men även som asylsökande. Genusperspektivet lyser i sin frånvaro så att länder som Storbritannien, Sverige, Tyskland,
Holland har varit tvungna att erkänna i sin lagstiftning vissa former av våld eller skada som former av förföljelse och därför som en
anledning att ge dem asyl. Är det inte det att behöva gifta sig med sin våldtäktsman eller någon annan form av tvångsäktenskap som
förekommer i vissa länder? Är det inte det att användas som ett objekt av de olika beväpnade grupperna i Somalia?

Även om vissa direktiv från FN-organet för flyktingar, som Nr 35 inkluderar kön, i flyktingkonventionens tolkning har kvinnornas
erfarenheter marginaliserats. Manualen för skydd av kvinnor och flickor, publicerad 2008 av UNHCR, är ett bra initiativ, men här
lägger man på bordet en förändring av begreppen. I olika studier om vikten av kön i samband med asyl gör man reflektioner som
följande. Medan den öppna uttryck för en politisk åsikt genom konventionella medel såsom deltagande i politiska partier kan ses som
en grund för politisk asyl, mindre konventionella former av politiskt motstånd, såsom vägran att följa diskriminerande lagar eller följa
de föreskrivna regler för beteende, som ofta felaktigt kategoriseras som ”personliga beteende” betraktas inte på samma sätt. Vilket
är då perspektivet för att integrera genus? Fastställande den sökandes rädslor, om denne har skadats allvarligt, om staten har
misslyckats att ge skydd och om deras erfarenheter är direkt relaterade till en av de skäl som anges i konventionen. Om Europa
verkligen vill möta på ett realistiskt sätt frågan om flyktingarna, kan man inte glömma kvinnornas värdighet.