Varför finns det så många fler skilsmässor idag än igår? Visst är alla skilsmässor och separationer inte ett ont, ibland
är separationen det minst sämsta alternativet än att förbli ett par, särskilt med tanke på att skilsmässor och
separationer alltid har förekommit i mänsklighetens historia. Men när dessa fenomen inte längre är marginella och
generaliseras i hela samhället, i alla moderna samhällen och i alla samhällen i världen, måste vi erkänna att vi står
inför ett stort serieproblem.

När trafikolyckor uppstår, så länge de är få, så länge de orsakar några få marginella dödsfall behöver samhället inte
mobilisera. Men när dessa olyckor tar stora proportioner blir de ett offentligt problem och inte längre ett personligt
ämne, och kräver att allt vårt kollektivt tänkande hanterar dem. Det är detsamma för olyckorna i det moderna parets väg.

Från nöjes objekt till nöjes objekt

I vilket tillstånd befinner sig dagens män och kvinnor innan de gifter sig och blir skilda? I vilket tillstånd är deras
kroppar och hjärtan? Förbereder de sig för äktenskapet eller förstärker de oförmågan att gifta sig och uthärda som ett
par?

När man vill känna sin ”själsfrände” får man höra: ”Du måste lyssna på ditt hjärta, försök gå ut tillsammans och leva
tillsammans under samma tak för att se till att det är rätt person.” Första gången, första nöje följt av den första
besvikelsen, även det första trauman. Efter det, går man med på relationer mindre och mindre ”seriösa” för att hitta
magin, nöjet eller för att fylla gapet. Och då är vi aldrig säkra på värdet av vad vi hittat förrän vi har jämfört, så
länge vi inte har upplevt andra erfarenheter.

Så går vi från den ena till den andra föremål för nöje, från en kille till den andra, från en tjej till den andra, för
att bättre ”känna” dem tills ”vi hittar rätt person”.

Men paradoxen med det är att ju mer vi gör det och känslan om att vi kommer att hitta bättre genom att byta partner blir
starkare, desto viktigare blir jämförelsen och med det en ständig känsla av frustration.

Myterna om ”sann kärlek”

Vid gymnasiets slut de pojkar och tjejer som redan gått in mycket tidigt i denna cykel, börjar känna smaken av
desillusionens bittra effekt. Härav kommer kärleksförkastningen (”jag bryr mig ändå inte!”), eller tvärtom, kärlekens
besatthet och förstörelse genom fördubbling av engångsförhållanden.

Underhållning, mode, bio för två, helger för två, upptäckten av sexualitet genom filmer stimulerar önskan och ökar nöjet
under en tid. Sedan hämnas själen, lusten släcks, nöjet slutar i depression, hjärtat blir sårat, kärleken förbrukas.
Denna kärleksresa leder till kärlekens slitage, vi vet inte längre hur vi ska älska, vi har inte längre styrkan att
fortsätta hoppas att älska eller bli älskad. Vi kan se många unga människor i detta tillstånd.

Men alla bilder, avgudar, alla kärleksmyter som formade dem till detta förblir oförändrade. De fortsätter att tro på
”sann kärlek” genom att fortsätta att reproducera bilder och avgudar av den kärlek som har lurat dem. De fortsätter att
tro på ett ”alternativ” genom att reproducera samma lösningar som är orsaken till deras lidande. De fortsätter att göra
mer av samma sak, att följa de två värdena för modern kärlek som är den främsta orsaken till kärlekens, parets och
familjens död, nämligen: den systematiska sökningen efter nöje och personlig förverkligande och slutligen en önskan om
personligt oberoende.

Med andra ord går vi ifrån den traditionella samhälles ordning, där parets liv var kedjad till kollektivets gränser till
en ordning där paret och individen tappar vikt och äger ingenting, förutom önskan om självständighet och personlig
utveckling.

I ett sådant samhälle, där individer sägs vara ”självständiga”, skilda från deras stora familj och livet i gemenskap,
blir de ”psykologiska problemen” som är relaterade till parets liv utbredda. Eftersom parets relation är underkastad de
passion krisernas nåd och den våldsamma och instabil önskan om självständighet och självförverkligande.

Främjande av individens makt

Kärleken som förbinder en man och en kvinna är en kraft som skapar sociala band, allianser mellan stora familjer. Det är
ett av de mest kraftfulla sätten att sprida fred i världen. Men kärlek, underkastad passionen och önskan om
självständighet och självförverkligande, är en förstörelse av sociala band, vilket ger mer individualism och ensamhet än
alla tidigare åldrar:

”… Moderna tider tycks vara mer utsatta för passionens problem än antiken, inte för att passionen var mindre levande
tidigare, men för att den hade mindre inverkan på den sociala kroppen. Den sistnämnda har faktiskt ingripit för att
förhindra störningen från att nå den allmänna jämvikten (…). En viss försiktighet är nödvändig i historiska
bekräftelser, eftersom det komplexa i det förflutna kan leda till att man går på för stor generalisering. Men i grunden
kan inte ifrågasättas det faktum att traditionella samhällen är av en ”holistisk” karaktär (det vill säga att de ger
företräde till samhälle framför individuella önskningar), medan modernitet definieras av individualismens triumf. Därför
är det tänkbart att ett samhälle som ger företräde till individen är mycket mer ömtåligt inför passionens störningar som
bestämmer de sociala relationerna på nära håll.” (Gérard Leclerc, L’Amour en morceaux? 2000, sid. 61).

Att kritisera ”individualismen” är inte en förenklad fördom, all historia och samtida sociologi analyserar denna rörelse
med syfte att främja individens makt, självbekräftelse, självomsorg, självständighet och personlig förverkligande. Denna
mäktiga trend har globaliserats och påverkar alla delar av det dagliga livet: politiskt liv, arbete, socialt engagemang,
förhållande till idrott, förhållande till värderingar och religion, familjeliv, mm.

Att tala om individualismen betyder inte att det inte finns någon länk till samhället, gruppen eller gemenskapen. Allt
detta finns, men från och med nu blir det sociala banden, inklusive parets relation, ”a la carte”, ”utan engagemang”,
”för engångsanvändning”, beroende huvudsakligen på min önskan om självständighet och personlig förverkligande.

I ett ord är individualismen den främsta orsaken till kärleks olyckor i dag.