Det blir allt svårare att skilja mellan islam och islamism, även för muslimerna själva. Hur kan man göra det om vi
ständigt bombarderas av median som oavbrutet använder dessa två termer som synonymer? Dessutom har islamismen kapat
islam så att praktiskt taget alla icke islamistiska muslimer har bannlyst och förts till de okunniga och kättares
mörkrum i väntan på att bli avrättad på historiens bål.

Lyckligtvis finns det goda nyheter. Nyheter som förutses i Koranen: Och säg: Sanningen har kommit och då har lögnen
vikit; ja, lögnen är dömd att vika! (17:81)

Islamism är en modern doktrin som syftar till att (utan framgång, som vi kan se varje dag) modernisera islam och
islamisera moderniteten. Deras misslyckande är inte resultatet att islam och modernitet är oförenliga, de är inte
det, men för att islam ligger bortom den idealistiska strukturalismen till vilken islamismen vill kuva den i.

Det illustrerar av ett exempel bland många som vi kan observera.

Islam är Sharia och Haqiqa. Det vill säga, externt definierar det reglerna, en viktig disciplin, och internt är det
en väg av kunskap om sanningen. Vi kan tillägga att det händer i alla andliga vägar. Alla har en reglerande eller
disciplinär spektrum, som innehåller en särskild liturgi, tillsammans med en aspekt för transformation och insikt.

De muslimska lärda säger att det inte kan finnas någon Haqiqa utan Sharia eller Sharia utan Haqiqa. Det första
skulle leda oss till hycklande stränghet och den andra till en berusande galenskap. Islam är, per definition,
medelvägen eller den balanserade helhet av båda.

De muslimska qadi (domare) valdes inte för att de godkändes i tentor eller hade studerat fiqh (islamisk lag) på ett
prestigefyllt islamiska universitet. De valdes för sina mänskliga egenskaper, för att de var rättfärdiga män. Deras
kunskaper i rättsteori, var inte lika viktig som deras värde som exemplariska människor. Denna mänskliga kvalitet
garanterade inte bara att de skulle sträva efter att studera juridik, men att de också skulle sträva efter att göra
det till ett instrument för rättvisa.

Det har ingenting att göra med de domare vi har i dag, vars meriter mäts i termer av tekniska färdigheter för att
övervinna vissa tester. Ingen kontrollerar om de är korrupta eller ärliga, om de är modiga eller fega, om de är
sannenliga eller småaktiga, om de tillämpar lagen utan politisk inblandning. För att vara i en domstol och utdela
rättvisa krävs det bara att bli godkänd i tentor som möjliggör en tjänsteman position. Man kan vara ett monster, en
pervers, en psykopat och ändå tilldelas en domares position. Därför säger man att ”i bästa fall, kommer i
domstolarna att tillämpas lagen, men sällan göras rättvisa”.

Islamisten behöver inte söka mening i sitt liv. Som en student som memorerar en text eller en matematisk formel
behöver inte denne fundera över vad han/hon recitera eller praktisera. I själva verket har man skapat en struktur
som är ansvarig för att fylla med mening hela miljön, så länge man känner till hur denna struktur fungerar, kommer
det inte att finnas några frågor som kan skapa oro. Frågorna och svaren är alla registrerade. Att ifrågasätta
strukturen är att attackera hela samhället, destabilisera kupan. I denna struktur är den mänskliga kvaliteten inte
avgörande, det som är central är ledarskapet och engagemangen i samhällsmaskineriet. Islam är här mer av en
olägenhet eftersom det påverkar den enskilde när den kräver sökandet efter mening och andlig tillväxt. Därför måste
man förminska kunskap till lärandet och sökande till efterlevnad. Dygd är lydnad. Generositet är offret för
strukturen.

Denna islamismens perversion är ingen tillfällighet. Det är inte ens en slags dekadent utvecklingen av den
ursprungliga islam. Vi kan inte heller nöja oss med att kasta bollar ut och hålla oss fast till Konspirations teori
och tro att det är en judisk-frimurarnas komplott för att implantera kapitalismen som den enda världsreligion.

Islamismen är den praktiska svar på nedläggningen av en krävande andlig disciplin och tillgänglig för få. Det är ett
slags religiös devalvering för att få det tillgänglig för massorna. Det är ett nederlag för adeln, den andliga
aristokratin genom massorna, som i hemlighet strävar efter de privilegier och positioner som dessa hade. Därför
antar det vissa former som fjärr liknar dem hos sina herrar, men som inte har något att göra i sitt väsen och sin
äkthet. Islamismen skulle ha funnits bland muslimer utan att behöva uppmuntras av Islams fiender. Men de senare har
sett möjligheterna som detta fenomen innebär för sina egna intressen och det har inte varit mycket svårt för dem att
fodra den till de överdrifterna vi vet i dag och som är outhärdliga för mänskligheten.

Som med alla skadedjur som födds, expanderar, utarmar resurserna och slutar med att de dör, islamismen har sina
dagar räknade. I dess spår kommer den att lämna förödelse och elände, men den kommer inte att göra slut på islam
eller muslimer, som kommer att förstärkas genom en naturlig rening som cykliskt upprepas genom århundradena.