Alla religioner har uppsättningar av kodifierade lagar, men de blir särskild viktiga för den islamiska
tron eftersom dessa regler styr inte bara muslimernas religiösa liv utan också utgör grunden för
civilrätten i nationer som kallar sig islamiska republiker, som Pakistan, Afghanistan och Iran. Även i
länder som inte formellt är islamiska republiker, som Saudiarabien och Irak, får den överväldigande
andelen muslimska medborgare dessa nationer att anta lagar och principer som påverkas starkt av Sharia,
den islamiska religiösa lagen.

Sharia är baserad på fyra huvudkällor, som beskrivs nedan.

Koranen

Muslimer tror att Koranen är Allahs direkta ord, som uppenbarats och överförts av profeten Muhammed. Alla
källor till islamisk lag måste vara i väsentlig överenskommelse med Koranen, den mest grundläggande
källan till islamisk kunskap. Koranen anses därför vara den slutgiltiga källan i frågor som rör islamisk
lag och praxis. Det är först när Koranen själv inte talar direkt eller i detalj om ett visst ämne som
muslimer vänder sig till alternativa källor till islamisk lag.

Sunna

Sunna är en samling skrifter som dokumenterar traditioner eller kända praxis hos profeten Muhammed, av
vilka många har samlats in i Hadith böcker. Dessa berättelser inkluderar saker som han sa, gjorde eller
gick med på, mestadels baserat på hans liv och en praxis helt baserat på Koranens ord och principer.
Under sin livstid observerade profetens familj och följeslagare honom och delade med andra exakt vad de
hade sett och hört från honom, med andra ord, hur han bad och praktiserade Islam och hur han utförde
många andra handlingar.

Det var också vanligt att folk frågade profeten direkt om lagliga beslut i olika frågor. När han avgav
dom i sådana frågor registrerades alla dessa detaljer och de användes som referens i framtida rättsliga
avgöranden. Många frågor som rör personligt uppförande, samhälls- och familjerelationer, politiska
frågor, mm., behandlades under profetens tid, beslutades av honom och noterades för framtiden. Sunna kan
således tjäna till att klargöra detaljer om det som i Koranen anges på ett generellt sätt, vilket gör
dess lagar tillämpliga på verkliga situationer.

Ijma (konsensus)

I situationer där muslimer inte har kunnat hitta ett specifikt rättsligt avgörande i Koranen eller Sunna
söks gemenskapens konsensus, eller åtminstone mellan de juridiska forskarna inom gemenskapen. Islamiska
forskare definierar ”gemenskap” på olika sätt, beroende på situationen: till exempel är ijma al-ummah en
konsensus av hela gemenskapen, medan ijma al-goalmah är en konsensus av religiösa myndigheter. Profeten
Muhammed sa en gång att hans gemenskap (dvs det muslimska samfundet) aldrig skulle komma överens om ett
misstag.

Qiyas (analogi)

I fall där något behöver en rättslig avgörande men inte någonsin har behandlats tydligt i de andra
källorna kan domare använda analogi, resonemang och rättsligt prejudikat för att avgöra ny rättspraxis.
Detta är ofta fallet när en allmän princip ska tillämpas i nya situationer. Till exempel, när nyligen
vetenskapliga bevis visade att tobaksrökning är farligt för människors hälsa, resonerade de islamiska
myndigheterna fram att profeten Mohammeds ord ”Skada inte er själva eller andra” bara kunde indikera att
rökning bör förbjudas för muslimer.