Den islamiska huvudduken, mode och självständighet

Neslihan Cevik – Revista digital Orient XXI


Från ”mipsterz” till ”poppy hijab”

Från de amerikanska mipsterz (”muslim” och ”hipsters”) till den nya kollektionen från lyxvarumärket Dolce & Gabbana
genom ”poppy hijab” i Storbritannien har den ”islamiska mode” branschen, med stark förankring i Turkiet, fortsatt att
utvecklas. Den islamiska huvudduken, hijab, som från och med nu presenteras i flera stilar, har fått en boom. Långt
ifrån de västerländska stereotyperna som gör det till en symbol för underkastelse och underdånighet hos kvinnor, har
den blivit, för alla muslimer, en fana över en önskan om frigörelse med en muslimsk passion och en modern synsätt,
samtidigt.

I affischen för den Emmy (1) prisbelönta amerikanska serien Homelands fjärde säsong, den ledande skådespelerskan Claire
Danes framträder på en svart bakgrund med den röda huvudduken hon bär. Hon tittar på oss med starka fixerade ögon.
Hennes hår flyger i vinden vilket intensivt förkroppsligar agerande och frihet i centrum av en statisk grupp. Efter
några sekunder inser man att denna svarta och dystra bakgrund faktiskt är en grupp muslimska kvinnor som bär likadana
svarta klänningar, ingen färg, rörelse och uttryck. Dessa kvinnor finns enbart som en informell klump, som individer
är de osynliga.

Denna bild av muslimska kvinnor återspeglar en stereotypisk syn på hijab, huvudduken, och mer, om en islam som
koloniserar kvinnor och som kväver alla avsikt till självständighet och egenmakt. Det franska huvudduks förbud grundar
sig på antagandet att det är oförenligt med kvinnors frigörelse. Stasi kommissionen (2) hävdar att bära hijab innebär
att ge upp friheten (även tankefriheten) till förmån för repressiva religiösa koder som sedan förhindrar denna person
att bli medborgare fullt ut. Det måste medges att denna idé förstärks av påtryckningar från vissa islamister om behovet
av en fullständig homogenitet och acceptans av alla troende.

Ett förkastande av ortodoxin

För dem som har erfarit denna djupa division, är den senaste framväxten av den islamiska huvudduken i den samtida modes
universum häpnadsväckande. Det är en anomali som kräver särskild förklaring men slutligen är modet individens
personliga angelägenhet. Som en last är den direkt relaterad till individualismens behov av visa upp sig, lustens
princip och meningslösheten. Så, utifrån det perspektivet är mode en motsats till hijab när hon är dygdens symbol, om
vi tror den franske filosofen Gilles Lipovestsky som hävdar att mode är avvisandet av ortodoxin, individens stora
befrielse från ”gemenskapen” och tradition.

Många, muslimer eller inte, har hittat en förklaring till detta onormala intrång på marknaden, marknadsekonomin har
svalt Islam, vilket ledde till en konsumtion, som definitiv, gör Islam flexibel eller moderat. I denna mening har
ekonomin uppnått det Nicolas Sarkozy misslyckades med.

Är muslimernas ökande intresse för modet verkligen bara trivial konsumtion som späder ut islam i den västerländska
moderniteten? Eller ska vi se här mer än så? I boken Muslimism in Turkey and Beyond. Religion in the Modern World
(Palgrave Macmillan USA, 2016), där jag analyserade Islams verkliga ansikte och modernitet i dagens Turkiet genom
ekonomin, politik och vardagsliv, noterade jag att den islamiska mode innehåller stor komplexitet. Mer specifikt
studerade jag utvecklingen av samspelet mellan muslimer och modernitet, som varken är liberalt eller fundamentalistisk,
och i det sammanhanget, den radikala omvandlingen av de muslimska föreställningarna om individ och samhälle.

”Uniformens tid” tillhör det förflutna

Även om Turkiet har varit värd för några av världens jättar inom den islamiska modeindustrin sedan 20 år, hade stilen
bland huvudduk och kläder i Turkiet inga skillnader. De såldes i små butiker eller i basarerna som finns överallt. Om
du var en 15-årig flicka eller 50-årig kvinna var valet begränsad, rockar och huvudduk fanns i svart, mörkgrönt eller
mörkbrun, det kan i viss mån förklara vissa stereotyper.

Faktum är att, under mina samtal med dem, kommer det ett ögonblick då kvinnor som bär slöja och tillhör olika muslimska
feministiska organisationer, kallar 1980-tales Turkiet för ”uniformens tid.” Det fanns en tid, berättade dem, där
fromma människor, särskilt kvinnor, kunde inte tilltalas, tänka eller klä sig utan godkännande av det auktoritära
religiösa samfundet (cemaat). De religiösa kretsarna försökte förvandla huvudduken till nästan en uniform.
Huvudduken-uniform var irriterande, inte bara för att det var gammaldags, men också för att det hindrade kvinnorna från
att klä sig som de ville och att uttrycka sin personlighet och preferenser genom sin klädsel. Dessa krav överensstämde
också med den patriarkala mentaliteten, de flesta män definierade hur en huvudduk skulle se ut och därmed kontrollerade
de kvinnorna.

Under 90-talet började saker att förändras samtidigt som en ny specialiserade och globalt sammanlänkade islamisk
textilindustri växte fram. Med mer än ett alternativ kunde kvinnorna börja uttrycka från detta ögonblick vad de var,
beroende på deras ålder, kroppsform, färg på ögonen, sin personlighet eller personliga smak. Återigen hävdar de att
närvaron av många olika stil av huvudduk betydde mer än ett varierat utbud, det representerade slutet av uniformens
tid och början på en ny era, där troende kan uttrycka sin unika identitet, hävda sin självständighet och återta
kontrollen över sin individuella moral.

Detta visar att framväxten av det påstådda islamiska modet inte är begränsad till en ny trivialitet, det är snarare
strävan efter självförverkligande, individuella val och oberoende. Faktum är att huvuddukens personliga anpassning
förebådar ett större fenomen: individens intresse och legitimitet har tagit plats bland praktiserande. Detta syns också
i andra samhällsområden, från utvecklingen av föreställningar om staten och attityder gentemot den traditionella
familjen till omdefinitionen av social och ekonomisk framsteg.

Avståndstagande från religiös maktfullkomlighet

Det växande intresset för personlig utveckling bland turkiska muslimer är, i motsats till de tolkningarna som görs av
lekmän och nedlåtande chockade islamister, inte en individualistisk våg. Det avvisar inte den gemensamma religiösa
erfarenheten, utan snarare det religiösa samfundets auktoritära former och dess koder och institutioner. Sökandet efter
ett uttryck och personlig vilja orsakar besvärande frågor hos förespråkare av den puritanska islam som främjar starka
gemensamma attityder och beteenden med tanke på att bevara reglernas renhet. Gemenskapens myndighet håller människor
fast i de rätta moralformer som föreskrivs av puritanerna. Individuell utveckling sätter igång däremot en
ifrågasättande process av gemenskapens moraliska auktoritet, en möjlighet att avvika från de föreskrivna standarder och
slutligen korrumpera Islams renhet, säger puritanerna. Genom att framhäva det personliga val och uttryck, hotar
huvuddukens mode också renheten hos reglerna och deras patriarkaliska grunder.

Medan puritanerna ser människan som ett problem, är det personliga sökandet bland troende sanktionerade av islamiska
teologiska föreställningar, mer specifik den sanna trons definition som Iman, frivillig underkastelse, och tahkik, ett
medvetet val som utmanar traditionens blinda acceptans. Iman och tahkik ger individen legitimitet och misskreditera den
auktoritära gemenskapen och dess regler.

I själva verket var det just den rollen som islam spelade historiskt. Född i den stampräglade arabiska halvön, pekade
den islamiska uppenbarelsen direkt på individen, och det är individen, inte stammen som var den främsta mottagaren av
det gudomliga budskapet. Det framhävde det moraliska ansvaret och fria vilja hos de som ifrågasatte underordningen till
stammens auktoritet och acceptansen av traditionen. Men, under århundradena, efter profetens död, har politiska och
kulturella influenser förvrängt det teologiska budskapet. Islams riktning till förmån för den troendes personliga
autonomi ersattes snart av auktoritära politiska och kulturella koder som kläddes till påstådda former av fromhet.

Att förminska de samtida muslimernas intresse för mode till ett slags islamisk konsumism hindrar oss från att lära från
andra komplicerade situationen relaterade till individens utveckling mot de auktoritära gemenskapskoder som är socialt
byggda och förklädda till fromhet. Det leder oss på samma sätt till denna falska bild av förflyttning från den
islamiska underkastelse till marknadens underkastelse, och placerar oss på samma sida som det som har filtrerats genom
islamiska teologiska begrepp.

Utestängande regler

Men denna förminskade syn får oss att förlora ännu mer. Huvudduken inom modet visar också den stödjande rollen det har
spelat för att skapa en stereotyp bild av de beslöjade muslimska kvinnorna som osynliga, utan självständighet,
frånvarande från allmänhetens arbete och all makt. Det räcker med att tänka på de olika aktiviteter och utrymmen som
domineras av sekulär estetik och kriterierna om vad som är ”normal” vilket automatiskt exkluderar religionen. Ta
simning och sport, det normala sättet att simma innebär att man ska klä av sig och ta på sig en baddräkt. Dessa
kriterier är inte bara rekommendationer, ibland blir de bindande regler, såsom huvudduks förbud i damfotboll eller i
skolan.

Många motiverar dessa exkluderande regler genom att peka på en påstådd motsats mellan hijab och frigörelse, och sedan
av tanken att huvudduken hindrar i sig en person att simma, utöva en sport, välja en karriär, studera vidare eller göra
rationella livsval.

Därför döljer huvudduken hädanefter en muslimsk kvinna som träder in i den politiska arenan med sin egen skapade stil,
sina personliga smak, val och preferenser. Den nya bilden trotsar inte bara den religiösa maktfullkomligheten men också
de ”sekuläras” vanligaste platser som hoppas att uppmuntra muslimer att rösta, klä sig på samma sätt och ha samma
ambitioner i livet, en likhet som eftersträvas på grund av de påstådda stränga restriktioner i friheten som tillskrivs
huvudduken.

Muslimska och modern

Detta leder oss till ett mer vidsträckt perspektiv. Huvudduken kontra individens självständighet, islam kontra
västvärlden och religion kontra modernitet som historiskt blivit konstruerat. De är villkorade kategorier. Det är sant
att muslimernas intresse för modet och framväxten av individen i Turkiet efter 1980-talet dök upp i ett visst
sammanhang som kännetecknades av uppkomsten av en ny religiös reaktion på moderniteten som inte avvisar den men
använder religionen för att engagera sig och göra om det. Den här typen av religiöst engagemang är inte specifikt för
Turkiet, i själva verket är det globalt.

Hipster rörelse och modet som har expanderat snabbt bland muslimska ungdomar i västvärlden under de senaste åren
förebåda liknande dynamik. Äktenskapet mellan hipster kulturen, som betonar oliktänkande och att vara sig själv med den
muslimska huvudduken som ses som ett instrument för homogenisering och som kräver absolut underkastelse under en
totalitär religiös identitet, kan det tyckas förbryllande. Det är emellertid denna gåta som den unga beslöjade
”mipster” (3) utnyttjar. Hon skakar de totalitära kategorierna och drar uppmärksamhet över mångfalden av muslimska
kvinnor genom de olika huvudduks personliga stilar. Med den står hon också emot den puritanska islam som ser mänsklig
subjektivitet som ett hot mot religiös renhet och kollektiv identitet. Generellt trotsar den splittringen mellan islam
och västvärlden och presenterar sig som en fullständigt muslimsk individ och samtidigt fullständigt modern.

Anteckningar:

Här kan du se videon Somewhere In America #MIPSTERZ >>>>>

1. Emmy Awards, som kallas ”Emmys” är en pris som ges till de bästa produktioner och de bästa skådepelare i den
amerikanska tv varje år.

2. Stasi kommissionen är uppkallad efter sin ordförande Bernard Stasi som var medlare frö den franska republiken från
1998 till 2004. Denna kommissions rekommendationer om tillämpningen av sekularismen genomfördes under 2003 av Jacques
Chirac, dåvarande fransk president. Den presenterade sina slutsatser den 11 december 2003 i en rapport som belyste
principen om sekularisering i en tolkning som öppnade till en repressiv uppfattning som illustrerades ett år senare av
”lagen om religiösa tecken i offentliga skolor.”

3. Hälften muslim, hälften hipster = mipster. Detta nya ord dök upp i 2012. Den amerikanska pressen talade om detta
begrepp särskilt efter att en grupp ungdomar släppte en video i slutet av november 2013 med titeln Någonstans i USA
(Somewhere i USA) där man filmade beslöjade skyltdockor som åkte skridsko, tog selfies eller gick på ”cool” platser.

Neslihan Cevik är forskarassistent associerat vid High Studies Institut – University of Virginia. Han är också medlem
i Forskningscentret för Postkoloniala studier vid Uskudar University i Istanbul.