Islam för ateister (Kapitel 15)

Ritualismen är en av effekterna av de kyrkliga myndigheternas manipulering av de andliga vägarna. Detta innebär att
minska det andliga livet till vissa handlingar som har förklarats ”heliga”. Ritualismen innebär att förkasta
erfarenheten av det heliga och förvrängningen av ett genuint engagemang av underkastelse till verkligheten.

Vår synpunkt är att förkasta allt som förvandlar Allah eller människan till en grotesk figur. Och vi har kunnat
bekräfta att exklusiv förverkligandet av riten om upplevelsen av mötet med det gudomliga alienerar människan och
förvandlar honom till en löjlig figur som överger livet för att utföra automatisk tvångsmässiga gester som förvandlar
honom i de flestas ögon till ett spöke, en skugga av det mänskliga. Men detta betyder inte att riten inte är en
väsentlig handling av extraordinär rikedom för människan.

Detta är en av de tydliga oenighetspunkterna mellan ateisterna och muslimer. Muslimen gör sin ibada som är främmande
för ateisten och sedan talar om vad han upplever …

För oss muslimer, finns det åtgärder vars effektivitet finns i att vi inte vet deras effektivitet. De är våra riter,
exakta och upprepade gester enligt en förutbestämd takt, gester vi lärt oss direkt från dem som har upplevt det
osynligas universum och som har överfört det för att vi ska sätta igång deras inverkan på kosmisk aktivitet. Man kan
säga att riten är en konstig åtgärd från naturens synpunkt, men den är ”konstig” på grund av dem är handlingar för
Allah, dvs. en imitation av sätten från dem som har upplevt något av malakut. Vi är vana vid handlingar där vi vet vad
de leder till, att äta mat osv. I denna mening är ibada som den troende upplever förbryllande och omotiverade för en
ateist. Eftersom muslimens ibada inte behöver någon motivering. Den är utrustad med en automatisk förklaring för alla
som praktiserar den.

Naturligtvis med bara ibada kommer vi inte in i sakens hjärta, men vi är vid kanten av det.

Att motivera vår ibada är omöjligt, men som muslimer, har vi råd att försöka det omöjliga. Så vi deklarerar att,
framför allt, vi inte separerar en helig plats, en helig tid och heliga handlingar för att markera som profan allt som
är utanför, men för att träna i närvaro av det heliga, med tanken att expandera det utåt. Det som inte var ”helig” var
aldrig ”profan” i den traditionella världen, de var i alla fall, platser, stunder och åtgärder som kunde bli ”heliga”.
Den heliga-profana division är fastställande av en ordning av idéer som förpassar det heliga till privatlivets hörn.
För muslimer är målet att göra allt vid sin tid, på alla ställen, för alla handlingar, islam, en acceptans av
verkligheten.

Behovet av att ”tvinga fram saker” och användning av ritualen kommer från att inte alltid våra hjärtan är av samma
dimensioner som våra nafs, vår känslighet i samma nivå till vår naturs impulser och vår styrka är inte större än det
samhälle som alienerar och förtrycker oss. Ritualer är fästen i vardagen med vilka vi erövrar territorium i det
vardagliga till den heliga. Det är en övning av absolut uppmärksamhet mitt i vardagen. Summan av kardemumman är den
absoluta närvaron av din avsikt i din bön och de andra riterna. Riten är för oss en del av den mänskliga naturen, och
det är med dem som vi blir alltmer mänskliga.

Syftet med vår andliga resa är inte att eliminera slutligen ritualen, utan tvärtom att utöka den till absolut allt vi
gör. Ibada är en existentiell erkännande av Allah, inte ritualiserande av livet eller en rationell acceptans av Gud.
Allt är ibada, vårdande familj är ibada, studierna är ibada, arbetet är ibada … Islam är för en muslim själva livet.
Den som underkastar sig Allah, söker varken tröst eller tillfredställelse i islam. Man fullgör islam som man fullgör
livet. Med varje av sina handlingar går muslimen in i malakut för att ta emot i den välsignande belöning som Allahs
levande närvaro innebär. Genom att utföra den minsta handling av dem som man har lärt sig av de som överförde islam,
muslimen uppdaterade i sig själv känslan av transcendens som försjunker honom ner i sitt väsens grund. Vi är mer än
bara levande och intelligenta varelser, vi är uppbyggda för dyrkan.

Frågan om varför inte flytta till landsbygden, att leva i fitra och överlämna riterna är återkommande bland nya
muslimer. Å ena sidan människans fitrah, som vi har sagt, inte hör till vår tidigare djurisk tillstånd men till vår
mänskliga framtid, och för att bygga denna mänskliga natur, måste vi lita på dessa gester av kosmisk betydelse.
Dessutom är naturen den avgörande mötesplatsen med Gud, men den fungerar inte med människor. Och detta är mycket
viktigt. Som vi sade tidigare, är islam ett tillstånd av gemenskap och byggandet av fitra kräver den sociala gruppen.
En troende bör naturligtvis vara en frisk människa, i ett naturligt tillstånd. Men om han/henne har studerat också vad
som mänsklig kunskap har samlat i allmänhet och islamiska vetenskaper i synnerhet kommer denne att vara ett ljus för
andra. Därför hjälper inte att bara fly till landsbygden där vi upplever vår Herre utan inblandning, men vi kopplar
oss bort från samhället. Vår erfarenhet måste kunna kommuniceras för att vara sant.

Vi är kompromisslösa i vår dialog med våra kära ateister om behovet av dessa speciella händelser i människors liv,
eftersom vi har den erfarenhet att dessa konkreta handlingar får ofattbara konsekvenser när man öppnar osynliga lås i
denna del av den verkliga världen som ateisten påtår inte upplever. Och trots vår envishet med att försvara ritualer,
kommer ateisten inte att känna sig så avlägsen från oss när de får höra oss förklara att muslimen inte bör falla i
ritualens makt.

Muslimen ska undgå allt som är tvångsmässiga i sitt andliga liv. Han ska inte tillåta att sin Ibada står över mänsklig
relation, sluta att ha ibada som en personlig prestation, bör undvika att vara beroende av sin salat (bön) eller sin
zakat (allmosa) och överlämna sig endast till Allahs kraft som leder honom att fullgöra sin ibada. Eftersom det inte
är du som gör salat för Gud, det är Allah som gör salat i dig. Ibada praxis leder mumin till Allah som ett sätt att
komma till sakernas bultande hjärta… Hur? Genom att ge som stöd hela din varelse, dina handlingar. Du ger dig själv
i din bön, men du äger inte det, du visar inte det som ett sätt att skilja dig från andra och du inte får flera
meriter inför Allah för att de uppfyller det, precis som solen inte gör det för att den går upp i gryningen.