Javier Belda
För många är det ryska nederlaget inte lätt att smälta, eftersom det idylliska hopp om fred i världen hade funnit vissa
grunder i den växande makten. I Rafael Pochs artikel ”Kievs Anteckningsbok” (1) läser vi:
”Tisdags händelser i Kiev var ett slags 4 oktober 1993 i Moskva. Den dagen krossade Boris Jeltsin sitt motstånd i en
presidents statskupp som lämnade över hundra döda, med stöd och applåder från väst.”
”Varför förlorar Ryssland alltid…” ”Frågan är relevant nu, när det som dras på himlen är ett nederlag som markerar
ett avgörande och oacceptabel röd linje för Moskva. Att etablera Natos gräns till ryskt territorium.”
”… Nederlaget i sista kapitlet av denna historia, regimskifte i Kiev, är av sådan magnitud för Moskva, att
förloraren måste nöja sig med att försöka begränsa skadan. Varje felberäknat svar kan slå tillbaka. Ryssland kommer
att reagera, men inte nu. Senare.”
”Gorbatjov förlorade frivilligt Östeuropa. Jeltsin Baltikum, Trans Kaukasien och Centralasien. Kommer Putin att
förlora Ukraina? Inte utan strid. Det här är inte Ryssland på nittiotalet, men mer fighter, härdad av lärdomarna från
de senaste tjugo åren. Det viktigaste av dem, Väst respekterar inte de svaga. Svaret kommer, men inte nu.”
”Akta er om att främja en dubbelmakt i detta land, akta er om att blåsa separatismen eller välsigna federations planer
som hanteras mellan de ryska och amerikanska experterna. Akta er med att skapa uppror i Krim, mark med gamla ryska
militär minne. Akta er med att ändra ett drag. Plötsligt en av de stora framgångarna från de senaste åren, ”Kharkovs
överenskommelse” i 2010 för att hålla den ryska Svartahavsflottan på Krim baser fram till år 2040, kan blåsa upp.”
Andra, som beklagar eller inte förlusten, förutser Rysslands hämnd, som nu verkar lite obetydlig i jämförelse med en
amerikanska övermod som väl regisserad kom, såg och segrade (McCain, den här gången utan Hillary med hand i hand med
Bernard Henry-Levi, en annan känd älskare av folkmord).
Nazanin Armanian spekulerar om en möjligt rysk vedergällning när han avslutar sin analys ”Ukraina och USA:s stora
offensiv mot Ryssland.” (2) Även Thierry Meyssan, vars geopolitiska vision har fått honom att förutse många händelser
avslutar sin artikel ”Kan Washington störta tre regeringar på en gång?” (3) med en gåtfull fras: ”Men Sotji Games
slutade i helgen. Och nu kommer Moskva att spela.”
Det geopolitiska spelet
Just nu är den odiskutabla sanningen Rysslands nederlag, som uttrycks av den absoluta nödvändigheten av att visa en
amerikans seger, eller av andras sorg och förvirring. Ryssland, däremot, är oförutsägbar, för att inte säga
obegripligt. Inte överraskande, sedan 1886 är de ryska schackspelarna de som har bidragit mer till utvecklingen av
den moderna perioden av schacks historia.
I det nuvarande geopolitiska spelet, är en möjlighet att Ryssland har mer leninistisk påverkan än det man erkänner,
med en politik nära Lenins berömda fras, ”två steg framåt och ett steg tillbaka.” Intressant nog som någon sorts
västerländsk katharsis och våldsam uttryck har man rivit ner i Ukraina historiska monument.
”Störtandet av Lenins staty i Kiev, som var en symbol för segern över nazisterna (inte Sovjetunionen eller Ryssland,
för i de senaste tre åren har satts upp 5 andra statyer av Lenin och Marx över andra städer i landet) har varit lika
betydelsefull som förstörelsen av Buddha statyn i Afghanistan av talibanerna…” berättar Nazanin i samma artikel.
I varje fall förbises ofta den ryska diplomatins roll i konfliktmedling. Med en antagonistisk stil i motsats med den
amerikanska show, verkar Sergei Lavrov påverkad av orientalisk ”modus operandi”, kanske ett tecken på den växande
relationen med Kina. Den österländska världen är diskret och subtil. I den kinesiska antika kulturen betraktas den
mytomspunna Gule Kejsaren (Huang di) av taoister som grundaren av Wu Wei, som är vägen för att ”agera utan att
agera”, ingen agerande, lugn och sinneslugn (4), universella sanningar som återstår oförändrad över tiden. I varje
fall är det ”ingen åtgärd” inte detsamma som passivitet, men förlängningen av process observation. (5)
Fredag den 21 februari, kom det ryska krigsfartyget Moskva till La Guaira, Venezuela största hamn, som ligger 30 mil
från Caracas. Dit kom också en antiubåt, en bogserbåt och ett system fartyg. Torsdag den 26 förhandlade Ryssland
undertecknande av ett avtal om installation av militärbaser på Kuba, Venezuela, Nicaragua, bland andra stater
meddelade den ryske försvarsministern, som rapporterades av RT (6). Dessutom, om den ryska armén utplaceras i
Ukraina, ska ingen förvänta sig en tillkännagivande meddelande, något som skulle kunna ske före maj månad, om den
atlantiska planen för Ukraina är slutligen det odemokratiska våldsamma kaos efter det system som tillämpas i Irak,
Libyen, Afghanistan…
Om vi förenklar maximal händelserna i Ukraina, ville Ryssland ha en stabil granne med vilken skulle öka sina
ekonomiska och energiförbindelser. Medan väst hade sina utbrott med sin avvisande av ”nej, historien är slut” (7) och
antog att denna hade fryst efter 1993 och var bekräftad med dess globala militära hegemoni 10 år senare.
Men nu, när den amerikanska partnern har visat oss mer av sin pornografiska utrikespolitik, kommer de att kunna hålla
Ukraina endast genom gatuvandalism? Kommer de att kunna ta bort och ersätta de ryska baserna med Natos baser? Vi ska
inte lura oss själva, det är detta det handlar om. Eller är syftet att föra inbördeskriget till den ryska gränsen,
850 km från Moskva.
Men Europa vill försöka demonteringen utan att offra den ”formella demokratins” (inte riktiga) vägen. Därför
annonserar dem om ekonomiskt stöd, under förutsättning att sammansättningen av den nya regeringen godkänns av dem.
Under tiden är USA villig att bidra med ekonomiskt stöd och ge klartecken till IMF:s bistånd, enligt deklarationer av
Vita husets talesman Jay Carney. Det ryska svaret kan inte vara visare, i siffror:
”Ryssland är redo att ge Ukraina en omgång till med ekonomiskt stöd på 2000 miljoner dollar, men väntar på att man
tydliggör sammansättningen av regeringen i landet och dess klargörande program”, 25 februari kl. 1850 GMT i Russia
Today (8).
Sedan Ukraina, som hög eftertraktad jungfru, svarar genom den nya finansministern Jurij Kolobov att de behöver 35 000
miljoner dollar under de kommande två åren för att undvika betalningsinställelse, och EU reagerar genom att säga, ett
löfte som många andra, att under de kommande tio åren kommer de att ge landet en hel del pengar, verkligen
trovärdig…
I den här takten kommer Ukraina att fylla till bristningsgräns sina plånböcker, åtminstone med skulder. Skämt åsido,
vad skulle hända om intill den 25 maj, när valet har fastställts, visar de flesta undersökningar att det finns en
majoritet för regering liknande den störtade Janukovitjs regering?
I detta skede bör man ställa frågan, är det möjligt med inbördeskrig när folk vill ha fred? Olika källor talar om den
ukrainska icke-våldsamma karaktären inklusive lätt passivitet. Om vi återkommer till Poch artikel, som visar
förvirring på händelser iscensatta av de högerextremisterna:
”… Ett land som, till skillnad från grannar, kännetecknades av sin förmåga att nå konsensus och balans, och har
alltid undvikit våld, har gått in i ett nytt skede
”
Våren på vintern
I en pedagogisk artikel förklarar Manuel Frey hur den imperialistiska strategin fungerar för att fälla ner
regeringar. Vissa punkter från detta viktiga manus (9):
”De ”orange revolutioner” tjänade (och tjänar) till att störta ”fientliga” regeringar och installera regeringar
underordnade Washington och EU. De ”arabiska revolutionerna” tjänade (och tjänar) till att skapa interna
förutsättningar för att motivera militära invasioner, som i Libyen, eller högskaliga terroristoperationer
kontrollerade och manipulerade av CIA och västerländska underrättelsetjänster, som i Syrien.”
”Den funktionella strategin (på olika scenarier) följer alltid samma mönster. CIA-agenter som har infiltrerat
oppositionsrörelser och universitet, och med stor användning av sociala nätverk och mobiltelefoner, börjar organisera
den första fasen som kallas ”folkliga uppror” mot regeringar de vill störta (som redan sker i Venezuela).”
”… När man har etablerat anklagelser om ”folkmord av folket på gatorna” mot ”den mördande och repressiva regimen”
(som i Libyen, Syrien, Irak, etc.), startar tredje fasen i operationen med framväxten av CIA:s icke-statliga
organisationer för ”mänskliga rättigheter” (med Amnesty International i huvudrollen) och FN:s ankomst på scenen (det
officiella legitimerande organet av militära invasioner och kupper).”
”Som femte fasen, kallar USA och andra stater till ”krismöte” i säkerhetsrådet i FN (som kontrolleras av dem) till
”analys av åtgärder att vidta” mot den regering som generar ”kaos och förtryck av sitt folk” (i detta fall regeringen
Maduro). Och slutligen, är det i säkerhetsrådet i FN där de operativa åtgärderna för förtryck eller militär
intervention definieras.”
Tiden går snabbt, dt är bara ett år sedan som Alfredo Jalife kommenterade i en intervju med venezuelansk tv: ”Dollarn
är bara skräp, inte värt någonting, för att backa den har de bara sina 5000 atombomber.”
Men efter det vi har sett, måste vi medge att man har underskattat den krigförande makt i kontrollen av media och
sociala nätverk som Washingtons företag har. Karina Borodnikoff erbjuder en analys av media i sin artikel ”Byggandet
av verkligheten i 2000-talet” (10), och även om vi blir lite vilsna i den slutliga slutsats, monopolet och kvävnings
tillstånd är tydlig:
”Sju privata företag, sju megaföretag kontrollerar 70 procent av världens medier. De kontrollerar nyhetsbyråer,
tryckta medier, radio, satellit, förlagsverksamhet, kabelnät, filmproduktioner, Internet anslutningar,
filmdistribution, bland andra instrument för social kontroll och kulturell dominans.”
”Dessa media megaföretag är The Walt Disney Company, General Electric, Time Warner, News Corporation, Viacom,
Bertelsmann och Sony SE & Co. De första fem amerikanska företag, den sjätte tyska och det sjunde japansk.”
”Det finns ingen större ägandekoncentration i någon annan bransch i världen än det som finns i media. Bilder, ljud,
tal och redigerade verkligheter till förfoga en marknad vars slutliga produkt är medvetenheten.”
Sammanfattningsvis kan vi klara oss vid punkt A, men lurar er inte, denna media tortyr kommer att fortsätta i ett
ögonblick B. Vi har inget annat alternativ än att öva Tao lärdomar vid förolämpningen mot intelligensen som media och
dess hantlangare, ”anonyma” eller inte innebär, som upprepar om och om igen NATO:s propaganda, kanske någon gång
kommer vi att lyckas stoppa denna galna önskan efter våld.
Den syriska ministern Walid al Moallem, jag erkänner, fett och med slips! kunde inte vara mer uttrycksfull i det
fruktlösa toppmötet Geneve II (11):
”Jag har aldrig varit i ett svårare läge, min delegation och jag bär vikten av tre år av umbäranden som drabbar mina
landsmän, våra martyrers blod, tårarna från våra släktingar, ångest hos familjer som väntar på nyheter från sina
kära, kidnappade eller försvunna, ropen från våra barn vars ömtåliga fingrar var mål för beskjutning i sina klassrum,
hoppet från en hel generation förstörd inför deras ögon, modet hos föräldrar som skickade alla sina barn att försvara
vårt land, ångest hos familjer vars hem har förstörts och nu är fördrivna eller är flyktingar.
Min delegation och jag bär också en nations förhoppningar för de kommande åren, alla barns rätt att säkert gå i
skolan igen, kvinnors rätt att lämna sina hem utan rädsla för att bli kidnappade, mördad eller våldtagna; drömmen hos
våra ungdomar om att uppfylla sin enorma potential, säkerhets återvändande så att varje man kan lämna sin familj med
vetskapen att dö kommer att komma tillbaka…”
Den 24 mars blir det 15 år sedan början av Natos bombningar i Jugoslavien. (12)
”Det som såg ut som en skräckfilm blev verklighet för en hel nation under Operation Allied Force, som varade i 78
dagar mellan 24 mars och 10 juni 1999. Nato sköt totalt 2300 missiler mot 990 mål och 14 000 bomber på Jugoslaviens
territorium, ett land som upplöstes efter en serie etniska konflikter under 90-talet och som under 1999 var endast
Serbien och Montenegro i federationen. Endast huvudstaden Belgrad bombades 212 gånger.
Dessa två och en halv månader av ständiga luftangrepp dödade mer än 2000 civila, däribland 88 barn, och lämnade 8000
skadade.”
Hur dramatiska än dess händelser varit under februaris sista vecka, i dag är Ryssland garantin för att dessa
händelser inte kommer att upprepas, bortom flyktig prestige eller misskreditering vid ett visst tillfälle.
Källor:
- Kievs anteckningsbok, Rafael Poch
- Ukraina och den stora amerikanska offensiven mot Ryssland, Nazanin Armanian
- Kan Washington störta tre regeringarna samtidigt? Thierry Meyssan
- Inträde till djupet i Lao Tzu, Hugo Novotny
- ”Icke – våld” är inte passivitet, men en evolutionär strategi av arten. Det som skiljer människan är deras
förmåga att ge olika svar. Brev till mina vänner, 4: e kapitel 4 Människans omvandlings verkan, Silo. - Ryssland kan öppna militärbaser i Venezuela, Nicaragua och Kuba Russia Today.
Brev till mina vän, Silo. Hänvisningar till begreppet ”historiens slut” i 1:a, 4:e och 10:e brev.
- Live: Ukraina i kris, vägen till sönderfall? Russia Today.
- Hur den imperialistiska strategin fungerar för att störta regeringen i Venezuela, Manuel Frey.
- Byggandet av verkligheten i 200-talet”, Karina Borodnikoff.
- Walid al-Moallems öppningstal i Geneve II – Öga för fred.
RT har visat en unik dokumentär om Natos krig i Jugoslavien.
