Den ansedda franska tidningen Esprits septembernummer diskuterar en ingående analys av vad de kallar ”den nya
världsoordningen”. Man kan dela eller inte specifika synvinklar för vissa regionala konflikter, men det är svårt att
förneka de två antaganden, som enligt bidragsgivarna till publikationen, förklarar denna ”oordning” vars mest
uppenbara uttrycket är situationen i Ukraina och Mellanöstern.

Dessa två antaganden är 1) den mycket snabba nedgången av den amerikanska hegemonin (och, faktiskt, EU), som skulle
ha varat endast i en generation (1989-2003) och som inte överlevde Bush kriminella inblandning i Irak, och 2)
oförmågan hos de så kallade framväxande stormakter (runt BRICS länder) i att erbjuda alternativ, i både på den
civilisationens plan som i det rent pragmatiska global konfliktlösning. Den ekonomiska globaliseringen, vars mycket
destruktiva ”kris” för befolkningen har tvingat, i alla fall, till avtal mellan kapitalistiska stater, som inte har
åtföljts av en globaliserad politik kapabel att förhindra eller dämpa konflikter, inte ens på ett ”orättvist” sätt
vilket var fallet med det nedlagda blocksystemet under det senaste århundradet.

Mellan den amerikanska ”dekadensen” och bristen på alternativ, har inga situationer både avslöjat och accelererat
bättre denna situation än de misslyckade arabiska revolutioner och framväxten från dess livmoder, från dess
misslyckande, av den Islamiska Staten, en ”militär organisation” och inte bara ”terrorist” för att komma ihåg de
senaste uttalanden av Pentagon tjänsteman som inte har sponsring eller stöd från någon stat, som i princip är
självfinansierande och har blivit starkt just där frånvaron av staten (resultatet av utländska invasioner eller
kriminella diktaturer) påskyndar växandet av blodiga handlingar.

I vilket fall som helst, accepterande av dessa två snäva antagande till verkligheten, i mina ögon, utesluter från
alla vettiga geopolitiska analyser både de som, till höger, fortsätter att motivera och uppmuntra USA:s ”humanitära”
och ”stabiliserande” roll mot ”skurkstater”, som de som, från vänster, fortsätter att betrakta ”alla” situationer
som resultatet av en amerikansk plan, och mot denna alltid segrande plan, ser i Ryssland, Kina eller Iran (eller i
Bashar Al-Asads Syrien) en mer osjälviska eller mer frigörande potential.

Som sagt, de arabiska revolutionerna som började i Tunisien under 2011 avslöjade och accelererade USA:s kejserliga
nedgång och ingenting bevisar det bättre än fallen med Libyen och Irak och Syrien.

För några dagar sedan gjorde Pablo Iglesias, ledamot i Europa parlamentet, en djärv, imponerande och nästan
uppfriskande rapport i parlamentet i Bryssel för att minnas med gott skäl att sedan 2000 och fram till mars 2011 var
Gaddafi ”vår jävel” i regionen (oljekontrakt, invandringspolitik, vapenförsäljning) och även om därefter godkändes
resolutionen 1973 i FN:s säkerhetsråd som öppnade till Natos bombningar, var det naturligtvis inte, för att skydda
en befolkning som hittills var lämnad till sitt öde.

Men vi bör tillägga omedelbart att USA:s inblandning i affären var ganska ointresserad och grinig, den mest aktiva
roll övertogs av Frankrike och där, bredvid oljeintressena, fanns även ”nationella” politiska skäl relaterade utan
tvekan till den före detta president Nicolas Sarkozys valfinansiering. Kom också ihåg att Ryssland och Kina, liksom
EU och USA, hade oljekontrakt med Gaddafi och motsatte sig inte Resolutionen 1973, deras nedlagda röster, när de
kunde ha använt sitt veto, var ett sätt att tillåta interventionen och frikoppla sig försiktigt från dess osäkra
effekter.

Ingen försvarade Gaddafi, men det fanns inte heller någon som försvarade folket som hade gjort uppror mot honom
(inte heller de man påstod stödde diktatorn). Natos snabb oplanerade ingripande, sporrade av Frankrike, hade som
mål, bortsett från den fysiska likvidering av Gaddafi, att undvika att det var rebellerna själva som störtade
diktaturen (som förklaras av den stora antiimperialistiska historikern Vijay Prashad). Faktum är att den
västerländska planen var att fortsätta med samma regim genom en libyska nationella rådet, som bestod mestadels av
”liberala” desertörer som skulle ha kvar energi och invandringsavtal med EU.

Planen misslyckades, och inte bara för att Libyen har sett sin oljeproduktion reducerat med 90 %, men eftersom
”somaliseringen” av landet lämnar lite utrymme för USA (och EU) ingripande. Idag knappast någon talar om Libyen, men
när man gör det är det för att sammanfatt det regerande ”kaos” som ett resultat av en konflikt mellan ”liberaler”
och ”islamister”. Verkligheten är mycket rikare och, om man så vill, mer oroande.

Som vi vet nu finns det två regeringarna i Libyen. En baserade i Tobruk, 1600 km öster om huvudstaden som leds av
Abdullah Athani och som tillskriver sin demokratiska legitimitet till valet i juni och som faktiskt stödjer sig på
den mörka överste Haftar som förra maj ledde en statskupp i samma linje som Sisi i Egypten mot det muslimska
brödraskapet. Haftar, en desertör från Gaddafis armé på 70-talet, utbildades i USA, men hans ”nationalist” och
”antiislamistiska” retorik har också lockat anhängare från den gamla regimen. Denna regering, den så kallade
”liberal” stöds av Saudiarabien, Egypten och Förenade Arabemiraten (som enligt Obama administrationen fördömande,
bombade Libyens territorium i augusti).

Den regering som finns i Tripoli, den så kallade ”islamistisk”, under ledning av Omar Al Hasi, föddes faktiskt genom
operationen ”Libyens gryning” som i ”revolutionens” namn släpptes loss mot Haftar av Misrata milis, den mest
kraftfulla utan tvekan av alla som kämpar i landet. Denna operation, som i Benghazi taktiskt stödde den radikala
islamist grupp Ansar Asharia, lämnade dem sedan för att bilda regering, som för kommersiella och historiska skäl
klart domineras av det Muslimska brödraskapet och dess parti Rättvisa och Construction, vars ledare, Mohamed Sawan,
är född i Misrata. Landets tredje största stad, Misrata, har inte bara sina ”martyrers” prestige men också sina
handelaktiviteter, runt hamnen, och sina ekonomiska och politiska förbindelser med Qatar och Turkiet, länder som
stöder den allmänna nationalkongressen i Tripoli.

Libyen har därför blivit ett slagfält för regionalt krig mellan alliansen Saudiarabien/Egypten och Muslimska
brödraskapet (med stöd av Turkiet och Qatar). USA (och EU) har hela tiden varit med i släptåget på marken och har
svårt att ens välja sida. Långt ifrån att vara herrar över situationen, kan man säga att den libyska mycket konkreta
kaos med sina relationer med interna kraften, är starka bevis för att de som bombade och dödade Gaddafi är, just nu,
utanför spelet.

När det gäller Syrien och Irak är det samma sak, förutom att spelet där, som inte längre kontrolleras av dem,
tvingar dem att ingripa militärt igen. Den beräknade skygghet med det amerikanskt stöd för den syriska revolutionen
mot Bashar al-Asad, även efter användning av kemiska vapen i Ghouta (perfekt casus bellis för en intervention som
man aldrig önskade), står i kontrast med den hastighet med vilken Obama administrationen godkänner i dag transporten
av vapen till kurderna och rebellerna som ignorerades förut och som också slåss mot IS (Islamiska Staten före detta
ISIS). Och, naturligtvis, i kontrast med de snabba bombningarna i Irak, som har stämts av med alla krafter i
regionen, inklusive Syrien och Iran (med undantag för den motvilliga Turkiet).

USA stödde inte syrierna som protesterade mot diktaturen, för att de försökte försvaga regimen i Damaskus utan att
fälla den, och resultatet är IS och den regionala apokalypsen. Dess medverkan i den ”stora konspirationen” mot de
arabiska revolutionerna i dag inte bara tvingar dem att förhandla med sina fiender i mindre gynnsamma förhållanden,
men att engagera sig militärt i ett äventyr som kommer att påskynda förlusten av framträdande och inflytande i
regionen.

Om i Syrien den direkta ansvariga för IS inträde är Bashar al-Asad (och Obama den indirekt ansvariga), den direkta
ansvariga för allt som händer i Irak är definitivt USA, de hundratusentals dödsfall, förstörelse av staten och
grundläggande infrastruktur, sekteristisk krigföring, inträder i landet av al-Qaida och efter IS. När det gäller den
indirekta ansvariga är förvisso Iran. Men Obama kommer inte att lösa något med bombningar av jihadisternas
positioner. Tvärtom. Som man har påpekar flera gånger, i brist på demokrati (som ingen vill ha för området), de
imperialistiska interventioner och diktaturer foder och legitimera radikala islamistiska rörelser. Imperialism,
diktatur och jihadism är den förflutnas krafter mot vilka folket i regionen gjorde uppror för tre år sedan.

Den arabiska världen är återigen styrd av krafter som faktiskt är döda, det vill säga av zombies som stöder varandra
och som livnär sig på de levande, och oavsett hur döda de är, kan de fortsätta att regera i flera år eller till och
med århundraden över hela området, om inte revolutionen segrar, den revolution som alla folk, från höger till
vänster, övergav 2011.

Samtidigt skulle det inte vara fel om vi tar gatorna för att demonstrera samtidigt vårt stöd för de syrier och
irakier som vill ha demokrati, värdighet och social rättvisa och mot de amerikanska bombningarna. Det verkar som
att inför IS de anti imperialistiska krafter som stödde Gaddafi och i dag stöder Damaskus, Teheran och Moskva har
sjunkit många grader i sin stridslystnad. När det gäller de som uppmanar till islamofobi och konfrontation av
kulturer och kräver fler bombningar, mer NATO och kriget mot terrorism, är de faktiskt sponsorerna av de jihadister
som de hävdar de slåss mot.