Den arabiska våren drunknar i Medelhavet

Guadi Calvo – Rebelión

Världen sörjer när alla tidningar, alla nyhetsprogram, sociala nätverk, åtminstone i västvärlden, visar
förlisningarna i Medelhavet och de som inte har haft turen att komma fram utan att bli upptäckta, även om de har
haft turen att komma fram, även om våta.

Samtidigt som de tar ifrån dem den lilla värdighet de hade kvar, spelar kamerorna de tomma blickar, blodsprängda ögon,
nariga hud, tvekande gester från de som vågade lämna misär och våld i sina länder.

Med rädsla, skräck, hunger, ångest, förtvivlan, de räddade får från sina räddares händer termiska filtar och den
första varma soppa som ett tecken på att deras svårigheter är över, för en stund. Sedan kommer andra, men de är nu
torra och på land. Utan tvekan har det värsta passerat för dessa invandrare.

Hittills under detta år har mer än 42 000 räddats ur havet, och över 2000, de som inte har haft sådan tur. Inget är
känt om dem som framgångsrikt har nått kusten i södra Europa och kunde gömma sig bland många, komma in och nu bara
överleva samtidigt som de flyr från gendarmeriet, polisen, migrations agenter som hur onda de än är, kan inte
jämföras med sjukdomar, krigsherrar eller salafister som både i Mellanöstern och i Afrika skulle så småningom hitta
dem.

Vad kamerorna visar inte, det dagstidningar inte berättar är hur dessa övergivna människors svårigheter började.
Visst, vi alla vet att i Afrika har det alltid funnits fattiga och många av deras barn har förändrat sina liv genom
att lämna sina hem, i Mellanöstern, vi alla vet, det har alltid varit krig och deras barn har förändrat sina liv
genom att lämna sina hem.

Men aldrig mer än som under de senaste åren. År 2014 räddades ur havet mellan 150 000 och 170 000 invandrare, man
tror att cirka 6 500 drunknade i skeppsvrak. Siffrorna över de som har kommit in utan att upptäckas eller de som
har dött utan att hittas kommer vi aldrig att veta. Därför, det finns ingenting som är mer felaktig än siffrorna
för dessa fall.

Sedan kollapsen av den libyska revolutionen och mordet på dess ledare, överste Muhammad Gaddafi under 2011, inom
ramen för den väl marknadsförda arabiska våren som vi har upprepat många gånger, Libyen, den mest progressiva
nationen i Afrika, gick vidare till att bli en misslyckad stat utan riktig regering, utan institutioner och utan
någon chans att komma ur denna situation.

Det är svårt för en nation med Libyens egenskaper att kunna uthärda trakasserierna de utsattes sedan mars 2011 när
sjö- och luftbeskjutning startade och som fortsatte under de kommande sju månaderna. USA och NATO genomförde över
tiotusen attackuppdrag med mer än fyrtio tusen bomber och missiler, främst mot civila mål. Till luft offensiven är
det viktigt att lägga till tusentals legosoldater, med al-Qaidas märke, samlade och betalda av Saudiarabien och den
dåvarande underrättelsechefen prins Bandar al-Sultan, tjugofem år saudisk ambassadör i Washington.

Libyen har blivit för västmakterna, framför allt USA och Frankrike, i grunden ansvarig för den libyska regeringens
fall och den nuvarande situationen, ett oljefält de försöker dränera innan situationen blir riktigt ohanterligt.
Landet har de största oljereserverna i Afrika och är särskilt värdefulla för sin kvalitet och låga kostnader för
utvinning, precis som gas.

Vid tidpunkten för attackernas start hade den libyska staten omkring två hundra miljarder dollar deponerade i
amerikanska banker och främst brittiska, som efter att det beslagtogs av dessa regeringar, har pengarna avdunstat i
byråkratiska labyrinter och har utan tvekan bidragit starkt till att stödja den djupa ekonomiska kris som både USA
och Europa lever sedan 2007.

Den nya splittrade Libyen i avsaknad av en regering har två, den ena baserad i staden Tripoli knuten till Muslimska
brödraskapet och den andra i Tobruk som enligt västerländskt intresse kallas för ”måttliga”. Tripoli har Turkiet
och Qatars stöd, den andra Kairos, vars flygvapen har angripit salafistiska militanters styrkor som har försökt
närma sig Tobruk.

I resten av landet förhandlar smugglare, narkotikahandlare, människohandlare och vapenhandlare (från överste
Gaddafi lager har massor av vapen lämnats till terrorister och kriminella gäng i Afrika, särskilt Mali och Nigeria)
med stammarna som alltid har varit ägarna till dessa områden om skydd och för att använda vissa korridorer genom
vilka transiterar deras varor.

Libyens geografiska läge är förmånligt eftersom den är en stor bro som förbinder Medelhavet till Sahel och Afrika
söder om Sahara. Dess inhemska situation börjar påverka direkt säkerheten i grannländer såsom Algeriet och Tunisien
där aktiviteten hos grupper kopplade till islamisk stat är på uppgång. Bevis på detta var attacken på Bardo Museum
som lämnade tjugo döda, mestadels europeiska turister, den artonde mars. Den 23 maj i Bouchoucha regemente, nära
Bardo Museum, öppnade eld en tunisisk soldat mot sina kolleger och dödade åtta och skadade tio. Med misstänkt
hastighet konstaterade myndigheterna att det inte var en terroristattack, men det berodde på soldatens psykotiska
utbrott.

En Mad Max värld

Efter desperationen med Natos ”humanitära” bombningar hamnade det libyska folket i en värld som tragiskt liknar
filmen Mad Max, där band som har tagit över resterna av en värld efter ett kärnvapenkrig tävlar om makten.

Kärnvapenkrig eller inte, den genomsnittliga libyer lever idag utan framtid med den enda ambitionen att gå på en
båt, som med risk för livet, kan ta honom någonstans längs de europeiska kusterna. Den monumentala röra som skapade
alliansen mot Gaddafi, har lett till framväxten av människohandlare organisationer som använder den breda Libyens
kust, särskilt små fiskehamnar i väster som Garabuli, Sabratha och Zuara, för att skicka ut till havet tusentals
människor som försöker nå Europa knappt tre hundra kilometer norrut, som den italienska ön Lampedusa.

Det är mellan hundra och två hundra tusen de som i olika platser i Libyen väntar på en plats att segla mot Europa.
För det använder man allt som flyter från fiskebåtar, jollar eller provisoriska båtar, allt tjänar till att komma
bort från förödelsen oavsett risken.

Man beräknar att medelåldern för de män som försöker fly är tjugofyra och som löper allvarlig risk att rekryteras
av ett gäng kriminella eller den islamiska staten som har börjat agerar kraftigt på den libyska kusten.

Det är inte bara libyer som söker en plats i dessa fartyg, i provisoriska läger väntar ett antal män och kvinnor
från olika afrikanska och asiatiska länder, många av dem kommer från Senegal, Gambia, Sudan, Somalia, Eritrea och
Etiopien, Centralafrikanska republiken, Jemen, Syrien, Bangladesh, de flyr huvudsakligen krig och diktaturer.

Från Senegal till exempel, tar resan mer än två månader med många hinder att övervinna de tre tusen kilometer av
vägar över ökenområden, med ständiga byten av fordon, särskilt lastbilar i vilka de reser i trånga utrymmen, med
lite vatten och ännu mindre mat. Utvandrarna har varit tvungna att betala mutor till tjänstemän vid varje
gränsövergång och gömt sig från beväpnade gäng som är redo att kidnappa dem. Många kvinnor har blivit våldtagna,
kanske de som hade tur, andra har direkt skickats till nätverk för människohandel, med goda och oljade relationer
med de stora europeiska hallickarna.

Migranter, innan du går ombord på båten, fråntas sina mobiltelefoner. De som lotsar båten har bara en GPS och en
satellittelefon med den italienska kustbevakningens nummer för att få hjälp så fort de lämnar libyska vatten som
ägnar sig åt räddnings verksamhet som Triton eller Mare Nostrum. Det uppskattas att handlare tjänar i genomsnitt
90 000 dollar per chartrade fartyget.

Europa kan knappast stoppa jätte tidvattnet av invandrare där ständiga skeppsvrak sker som den i mitten av april
när en trettio meter lång pråm sjönk två hundra kilometer från Lampedusa med ca 900 människor som drunknade. Det är
okänt om detta är den exakta dödssiffran, eftersom det inte är känt hur många som faktiskt fanns på båten. Bland de
kroppar som hittades fanns mellan fyrtio och femtio barn och tvåhundra kvinnor.

Utan någon hjälp

Europeiska Unionen (EU) utrikes och försvarministrar har kommit överens om en marin militär uppdrag i syfte att
avveckla kriminella nätverk av människosmugglare, men det har fortfarande inte någon konsensus i FN:s säkerhetsråd
eller tillstånd från de libyska myndigheterna för att agera i libyska territorialvatten. Diskussionen fokuserar på
om man ska eller inte förstöra fartyg som beslagtags från maffian.

Det är slående att EU var så framgångsrikt med att stoppa problemet med somaliska sjöröveriet i Adenviken, med
Operation Atalanta, som reducerade från 174 attacker mot handelsfartyg under 2011 till bara två 2014. Kanske är det
så att de europeiska redare lobby och stora fiskeföretag, huvudsakligen europeiska företag som fiskar i Indiska
oceanen i ett område som omfattar mer än 3 200 nautiska miles i internationella vatten och i vattnen utanför
Somalia, Jemen, Moçambique, Seychellerna, Kenya och Tanzania, har större lobbying makt än de afrikanska
invandrarna.

Federica Mogherini, den nuvarande EU ”utrikesminister” förhandlar med både Kina och Ryssland, medlemmar i
säkerhetsrådet, för att EU planer om en operation mot människohandels gäng ska komma igång.

Å andra sidan vet man att den Islamiska Staten har blivit stark i Misrata, den viktigaste hamnen varifrån fartyg
med invandrare sjösätts, de har också tagit över Sirte, en annan kuststad som har ett särskilt symbolvärde som
överste Gaddafis födelseplats.

Vi vet att Europa bryr sig inte överhuvudtaget om de stackars migranter som går runt de libyska hamnar, de är bara
intresserade av att sätta stop på möjligheten att dessa stackars fortsätter att nå sina stränder och för att göra
det kommer EU att sätta i alla tänkbara resurser, även om det innebär att dränka den arabiska våren som de främjade
i Medelhavet.

Anteckningar:

Guadi Calvo är författare och journalist. Analytiker som specialiserat sig på Afrika, Mellanöstern och
Centralasien.