Richard Sanders – Middle East Eye

 

Deluge: Gaza and Israel from Crisis to Cataclysm, redigerad av Jamie Stern-Weiner, är en ovärderlig bok, för både experter och nybörjare. Att det skulle vara så är delvis ett vittnesbörd om den dåliga kvaliteten på västerländsk mediabevakning av detta ämne.

De 13 författare som presenteras här – allt från berömda akademiker som Avi Shlaim, professor emeritus vid Oxford University, till oberoende bidragsgivare som ”RJ”, en ”forskare och humanist som bor i USA” – är alla fasta anhängare av den palestinska saken.

Men inget av kapitlen är en polemik. Snarare, för det mesta, utgör boken ett enkelt uttalande av kalla fakta som många västerländska läsare kommer att vara skamligt okunniga om.

Kapitel av Shlaim och andra akademiker Colter Louwerse och Khaled al-Hroub kartlägger Gazas och Hamas historia. Hamas är oupplösligt förknippat med misslyckandet av dess sekulära föregångare i spetsen för den palestinska kampen, Yasser Arafats Fatah, som dominerade Palestinas befrielseorganisation (PLO).

Arafat avstod från våld 1988 och erkände staten Israel 1993 som en del av Oslos fredsavtal. I gengäld fick han ingenting. Israelerna påskyndade byggandet av illegala bosättningar på Västbanken och det verkar nu mycket möjligt att Arafat själv mördades.

Idag föraktas den palestinska myndigheten som skapats av Osloavtalet, som fortfarande kontrollerar Västbanken, allmänt av palestinierna som korrupt och medskyldig, lite mer än en fångare av sitt eget folk.

Hamas, som blev framträdande som ett resultat av en mängd självmordsbombningar på 1990-talet, var dess avvisande motsats.

Men från 2005, i kölvattnet av den andra intifadans misslyckande, gick även den trevande in på kompromissens väg. Den avstod från självmordsbombningar och gick med på att delta i valet.

Därefter är Hamas historia en av katastrofala framgångar, en serie helt oväntade triumfer, som ändå inte lämnade dem närmare att nå sina mål.

 

Att rättfärdiga slakten

Två fakta upprepas till illamående i västerländska medier och tjänar framför allt andra till att rättfärdiga slakten i Gazaremsan. Ingendera utmanas någonsin och båda är osanna.

Den första är att Hamas tvingar civilbefolkningen att agera som mänskliga sköldar. Som Talal Hangari, en Londonbaserad författare, påpekar i sitt kapitel om den palestinska solidaritetsrörelsen i Storbritannien, avvisade människorättsutredarna detta.

Tvärtom fann de starka bevis för att det är en praxis som regelbundet används av israelerna.

Den andra är att Hamas är fast och oåterkalleligt engagerad i att förstöra Israel, vilket lämnar israelerna utan utrymme för kompromisser. I själva verket, sedan 2005, som Hroub hävdar, har Hamas upprepade gånger signalerat sin beredskap att acceptera en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser, åtminstone på tillfällig basis.

Hamas ståndpunkt formaliserades i dess dokument om allmänna principer och politik från 2017, som beskrev en palestinsk stat ”i linje med den 4 juni 1967” som ”en formel för nationell konsensus”. Att den undanhåller det ultimata förhandlingsmärket för formellt erkännande av Israel är förståeligt med tanke på de tidigare erfarenheterna av Fatah.

Israel och dess allierade kan vara försiktiga med Hamas uppriktighet. Men, som Louwerse påpekar: ”Ingen tidpunkt under de senaste 15 åren har Israel eller USA någonsin så mycket som allvarligt övervägt att testa Hamas erbjudanden om att förhandla fram ett fredligt slut på konflikten.”

Mot alla förväntningar vann Hamas valet 2006 i Gaza och på Västbanken och bildade en regering av nationell enhet.

I juni 2007, varnade för en USA-stödd kupp av Fatah, gick den förebyggande mot sina motståndare på Gazaremsan. Den oväntade kollapsen av den palestinska myndighetens styrkor uppmuntrade den att ta total kontroll.

 

”Död deras enda befrielse”

Liksom Fatah före det, fann Hamas sig plötsligt konfronterad med utmaningen att kombinera styrning med motstånd.

Israelerna införde omedelbart en blockad. Ett kraftfullt kapitel om ”ekonomimordet” i Gaza av Harvard-akademikern Sara Roy beskriver i detalj den israeliska politiken för vad hon kallar ”av-utveckling”.

”Som en del av deras övergripande embargoplan mot Gaza har israeliska tjänstemän vid flera tillfällen bekräftat (till amerikanska ambassadens ekonomiska tjänstemän) att de avser att hålla Gazas ekonomi på randen av kollaps utan att helt pressa den över kanten”, en amerikansk ambassad kabel, släppt av WikiLeaks, uppgav det i november 2008.

Louwerse hävdar övertygande att, snarare än att vara produkten av palestinskt oförsonlighet, har israeliskt våld ofta varit inriktat på att motverka alla möjligheter till förhandlingar och kompromisser.

”Israeliska handlingar i Libanon,” en amerikansk ambassadkabel noterade så långt tillbaka som 1979, ”är utformade för att försvaga moderata palestinier och driva dem till extremistiska attityder som effektivt kommer att hindra USA från att göra affärer med dem.”

Detta mönster har fortsatt. Shlaim, Louwerse och Hloub presenterar alla övertygande bevis för att Hamas ofta har visat större beredskap att kompromissa och följa vapenvilan än israelerna.

Ett kapitel av ”RJ” undersöker den stora återvändandemarschen 2018 och 2019, när palestinier på Gazaremsan demonstrerade fredligt i tusentals för rätten att återvända till sina landområden i Israel, bara för att mejas ner av israeliska krypskyttar som hukade bakom sand höjder flera hundra meter bort. Mer än 200 dödades.

Med valet av en högerextrem regering i Israel 2022 verkade Hamas ha hamnat i ett återvändsgränd. ”En miljon barn hade ödet att ruttna i fånglägret i Gaza, med döden deras enda räddning”, skriver Hloub.

Fast beslutna att undvika Fatahs öde och att bli en enkel underleverantör för den israeliska ockupationen, ”den 7 oktober kastade Hamas tärningen”, skriver Hloub.

 

Dyster verklighet

Dess häpnadsväckande framgång med att penetrera barriären och överköra israeliska militärbaser var dess sista och mest oväntade triumf.

Ingen av bidragsgivarna till Deluge försöker rättfärdiga slakten av civila som följde. Men Ahmad Alnaouqs kapitel om döden av 21 medlemmar av hans utökade familj i en enda bombdåd – den mest personliga i boken – är en kraftfull anklagelse om det israeliska svarets barbari.

Om Hamas ”hade en plan för att följa upp sin framgång med något mer substantiellt än gisslanförhandlingar, hölls detta ännu mer hemligt än den första attacken”, skriver den amerikanske akademikern Nathan J Brown i sitt kapitel, ”Into the Abyss”. ”Taktik verkade vara kopplad till en bön snarare än en strategi eller plan.”

På samma sätt, säger han, verkar Israels brutala förstörelse av Gazaremsan inte innebära någon plan alls för dagen efter.

Idag, liksom den 6 oktober, konfronterar palestinierna den bistra verkligheten med en oförsonlig fiende, ojämförligt mäktigare än de själva, och ett västerländskt politiskt etablissemang som verkar likgiltigt inför deras öde.

Kapitel av Mitchell Plitnick, en tidigare meddirektör för Jewish Voice for Peace, och Hangari målar upp en nedslående bild av hur anklagelser om antisemitism fortsätter att utövas för att demonisera och de legitimera den palestinska solidaritetsrörelsen i USA och Storbritannien.

”Kampen om palestinska rättigheter i USA (har) till stor del förpassats till en kamp om själva legitimiteten av stöd för dessa rättigheter”, skriver Plitnick. Vita husets pressekreterare Karine Jean-Pierre beskrev den lilla handfull kongressledamöter som kräver vapenvila som ”avskyvärda” och ”skamliga”.

”Det finns inte två sidor här,” sa hon.

Clare Daly, en irländsk parlamentsledamot, ger ett inträngande porträtt av hur Ursula von der Leyen, den ovalda ordföranden för Europeiska kommissionen, effektivt kapade EU:s svar till den 7 oktober och erbjöd Israel ”otvetydigt” stöd när EU:s konstitution gav henne ingen rätt att göra det.

”En lång skymning av upplösning och förtvivlan ligger framför oss”, skriver Nathan J Brown.

Det är svårt att inte dela hans pessimism.

 

 

Originaltext: ’Deluge’ sweeps away western myths about Gaza, Hamas and Israel in essential collection