En 1300-talets sufi berättelse berättar att vid ett tillfälle sade en lärd att ”musiken är Paradisets dörrars gnissel.” En
trångsynt person svarade, ”Jag tycker inte om dörrarnas gnisslande”, till det svarade den lärde: ”Jag hör dörrarna när de
öppnas, men du hör dem när de stängs”.

Sufismen är en mystisk ström av islam, som omfattar cirka 50 miljoner människor i världen. Dess syfte är att inspirera en
förening mellan människa och Gud genom att höja själen till ett mer avancerat stadium av medvetande. Utöver denna andliga
dimension, har Sufismen lett en rik kultur, genom musik och poesi, som har utvecklats inom olika områden och länder, där
Turkiet, Pakistan och Senegal är anmärkningsvärda exempel på det. Detta kan förklaras med det faktum att trons emotionella
uttryck förstärks inte bara genom meditation, men även genom konstnärlig teknik såsom musik, poesi och dans.

De flesta sufier är organiserade i tariqas eller order som har skapat utarbetade recitations ritualer, inklusive danser som
syftar till att generera mystiska tillstånd för att underlätta vägen för de initierades (muridin) förening med Gud.

.
I Turkiet finns tariqas som Halveti (Jalwatiyya), Rifai (Rifaiyya) och Kadiri (Qadariyya). Dessa Sufi order anordnar
kollektiva möten där man reciterar dhikr (ord eller fraser som åkallar och prisar Gud), baserad på verser ur koranen:
”Minns mig och jag kommer att minnas er.” Man reciterar också de gudomliga attribut som nämns i Koranen, andra verser ur
Koranen samt fraser till profeten Muhammeds ära.

De mest kända sufier på en internationell nivå är dock dervischerna från Mawlawiyya Order, de är berömda för sina virvlande
danser till ackompanjemang av sjungen Mathnawi poesi, det viktigaste arbete av Orders grundare, Jalal al-Din Rumi
(1207-1273), en av de viktigaste sufi lärda genom tiderna. Rumi kom att kallas Mevlana (master) av hans anhängare, eftersom
han undervisade dem i en metod för andlig förbättring. Denna metod innehåller tre delar som går utöver den mänskliga
kommunikations barriär: musiken, poesin och påminnelsen. Kombinationen av dessa tre aspekter förekommer i den virvlande
dansens ceremoni (Sema).

Sema består av sju delar, de representerar en person mystisk resa till Gud. Ceremonin syftar till att återspegla den
roterande karaktär av allt som finns i naturen, från galaxer till atomer. Genom Sema, en sufi kommer till kunskap om
sanningen, bekämpar sin ego och omfamnar perfektionen. När han återvänder från sin andliga resa, gör han det som alla som
strävar efter att tjäna hela skapelsen med kärlek och engagemang.

När det gäller den långa vita dräkten som dervischerna bär i Sema, de representerar jagets svepning, de långa koniska
hattarna symboliserar egos gravstenar. Under den mystiska dans som kan pågå i flera timmar, håller dervischen sin högra arm
upp för att få välsignelser och symbolisk kraft från höjden, medan den vänstra lutas nedåt för att utgjuta välsignelser på
jorden. Dervischerna gör en cirkel, och var och en av dem rör sig i harmoni med musiken. Hastigheten och intensiteten i
rörelsen ökas sakta tills den slutar vid en andlig upphöjelse.

Under sin livstid skrev Rumi ett stort antal böcker. Förutom sitt mästerverk, Mathnawi, som består av sex böcker
komponerade han 2500 dikter och 1600 kvarteter. I Mathnawi beklagar sig den mänskliga själens röst som vill lämna sin
jordiska exil och söker en återförening med sin skapare. Rumi lärde ut att kärleken var vägen till andlig tillväxt och inre
utveckling. I sitt arbete uttryckte han också stor tolerans mot människor av alla trosbekännelser.

”Vem du än är
Även om du
en otrogen, en hedning eller en elddyrkare, kom
Vårt är inte en förtvivlans brödraskap
Även om du har brutit
dina löften om bättring hundra gånger, kom.”

Efter Rumis död, började dyka upp små grupper av anhängare som spred sig i hela det turkiska territoriet. Dessa grupper
byggde semahanes (platser där de utförde Sema), som också blev skolor och plats för gemenskapens möte.

Från Turkiet, expanderade Mawlawiyya till andra delar av det ottomanska imperiet, däribland flera länder i Medelhavsområdet,
Balkan och Östeuropa. I alla dessa länder byggdes lokaler för att hysa gruppens verksamhet. Många av dem har överlevt fram
till idag.

Mawlawiyya ordern hade sin storhetstid under det Osmanska riket. Många ottomanska sultaner var medlemmar i den och detta
förklarar den stora makten Mawlawiyya ordern innehade vid den tidpunkten. Men efter Mustafa Kemals kupp och början av den
kemalistiska regimen, kom de turkiska muslimer att uppleva stora svårigheter. Den sekulära staten förbjöd 1925 de sufi
tariqas och konfiskerade deras egendom. Det var inte förrän 1953 som den turkiska staten på nytt tillät dervischernas
dansföreställning. Men den turkiska staten försökte behålla Seman under sin kontroll och uppmuntrade dess sekularisering.
Staten anlitade personer som inte hörde till ordern för att genomföra dessa danser, för huvudsakligen turistisk ändamål. Så
blev det så småningom inte längre en Sema värd namnet, utan bara en show.

Förbudet ledde till att Mawlawiyya ordern utövade sina aktiviteter i hemlighet i deras hem eller någon annanstans. Detta
har fortsatt ända fram till 1990-talet, med undantag för den religiösa festen som äger rum varje 17 december i ett
mausoleum belägen i provinsen Konya där Rumis resterna finns. Tiotusentals Mawlawiyya deltar i firandet. Däremot den
politiska och sociala förändring som har skett i Turkiet på senare år och dess eventuella anslutning till Europeiska
unionen, innebär att alla de begränsningar som fortfarande gäller för den andliga verksamheten i de turkiska Sufi tariqas
kan med sannolikhet hävas och de kan så småningom uppleva en ny intellektuell blomning, i likhet med tidigare epoker.