Italien är en viktig invandringsplats i EU. Inrikesministeriet uppskattar att fler än 40 000 migranter har anlänt
till dess stränder under 2013. För närvarande visar siffrorna inte någon förbättring av invandrings situationen
eftersom hittills i år mer än 25 000 människor har kommit till det transalpina landet olagligt genom dess stränder.

Men när man talar om italiensk invandring, i allmänhet, menar man inte det stövelformade landet, men den Sicilianska
kanalen och mer specifikt Lampedusa. En ö på 2000 hektar som ligger i mitten av Medelhavet och som trots att den
tillhör Italien känner sig den en del av Afrika.

Migrationsströmmarna har förändrats under de 20 år den här ön har levt med dem . Medan förut var det vanligt
ankomsten av vuxna ensamma män, i dag de bleka båtar, som trängs nära hamnen, tar med sig hela familjer, kvinnor
och barn vars enda önskan är att finna i Lampedusa en annan framtid än den som de flyr från.

Minderåriga invandrare

16 åringar libyer eller somalier, palestinska barn eller eritreaner som är inte äldre än 13 år eller till exempel
syriska spädbarn på sin mors knä sitter alltmer oftare i dessa fartyg som för med sig lika mycket förtvivlan som
hopp. Det är en sann bild av hur man upplever invandringen på den här ön. Rädda Barnen uppskattar att en av fem
invandrare som når Lampedusa är minderårig vilket innebär att denna ö med ca 6000 invånare har välkomnat nästan
8000 barn år 2013.

Att gå genom öns gator är ibland svårt, men att gå över dörren till mottagningscentret innebär att gå in i den mest
hårda verkligheten. Där sätter man ett namn och ett ansikte till invandringens siffror, och de mest synliga och
orättvisa är dem som syftar på de småbarn, som är många.

Det finns barn överallt, en del är barfota och andra bär kläder som är för stor för sin ålder, men de bryr sig inte
om det. De är barn och de bara vill spendera sin tid med att leka, men det är inte rätt plats.

Den ökade antal barn som kommer med båtarna och bristen på resurser i Lampedusas mottagningscenter har lett till att
ett initiativ har utvecklas för att ta barnen från en mindre byggnad som är inte lämplig ens för vuxna. Som om det
vore en utflykt varje dag omkring 15:00, står barnen i rad framför centrum och väntar med viss bävan på ankomsten
av en gammal buss. När det händer, springer de dit för att hälsa på personalen som följer med dem och som hjälper
dem att gå ombord på bussen. De vet att de kommer att ha en rolig tid och känner sig trygga eftersom förutom
personalen åtföljs dem av sina föräldrar, som också har en viktig roll i de aktiviteter som äger rum utanför
centrum.

En dåligt asfalterad väg leder dem till en tomt som ägs av församlingen i utkanten av staden. Det är en plats under
ledningen av pedagoger från Rädda Barnen. Genom olika aktiviteter och psykosocial anpassning försöker de göra denna
plats till en neutral mark där de små, i samarbete med sina föräldrar, kan komma ifrån och ha roligt och framförallt
bearbeta tragedins trauma. Oavsett om det handlar om krig, resan eller den överbelagda center som inte erbjuder de
bästa villkoren.

Tragedins återspegling

Där är allt möjligt. De spela boll, sjunger populära låtar, lär sig italienska ord och framför allt utbyter
erfarenheter och skrattar med andra barn. Kanske är detta den enda gången när man kan höra de skratta eftersom det
endast i detta rum glömmer de sin omgivning.

Det finns en sandig innergård där matcher spelas utomhus, bredvid finns det ett stort tält som fungerar som dagis.
Där är de barn inte invandrare. De ritar, gör hantverk eller läser som de vill, man tvingar inte något dem. De har
böcker, små spisar, hinkar fulla med leksaker, kartor, tabeller och teckningar överallt. Och det är då, när man
tittar på barnens målade bilder, när de vuxna kommer obarmhärtig tillbaka till verklighet med fötterna på jorden.
Jag önskar att det var verkligheten för dessa barn, men deras liv är mycket annorlunda från hur de leker där.

Det borde vara en ovanlig syn för en 6 eller 7 årig barn, men det är inte så för vår huvudperson. Ritningen visar
begravningen av en vän i Syrien, hennes hemland. Inte en enda detalj saknas där. Den lilla flickan som dog finns i
mitten av ritningen, liggande på en rött, grönt och turkos kulle. Hennes händer är korsade över bröstet. Det är
regnigt och det finns suddiga linjer av vad som ser ut som ett hus. Hon har inte glömt att måla gungor trots den
tragiska bilden. Men det är inte bara det, hon har målat sig själv i bilden. Flickan på högst 7 år som har målat
denna bild och som finns ingraverat i sitt sinne, har målat sig själv bredvid sin vän, med en blomma och förbereder
sig för att säga adjö för alltid.

Alldeles intill denna scen finns det andra återkommande berättelser. Flaggor, hus, moln, regn och båtar. Det finns
båtar i nästan alla ritningar och dessa upprepningar visar att det är situationer de behöver prata om. Men det
finns något positivt i allt detta, för dessa barn är teckning bara en lek, och inom detta tält är det som verkligen
betyder något.

Barnpsykologerna ser i ritandet en aktivitet som går längre än enbart lek. Personalen som tar hand om barnen i
Lampedusa vet att denna aktivitet är en viktig handling av icke-verbal kommunikation, mycket viktigt i dessa fall,
eftersom det bidrar till att känna deras tankar och särskilt de utvecklingsklyftor och behov hos barn som trots att
de är så små, har upplevt redan väldigt mycket.

Enorma flaggor från länder som Egypten och Eritrea är en återspegling av sina rötter, sina hem och så berättar
barnen, genom sina teckningar. Hus med stora fönster eller färgstarka skulor fulla med barn avslöjar en önskan att
ha ett hem och ett liv från vilket de var tvungen att fly utan att ens förstå det.

I Lampedusa är varje ritning det närmaste man kan komma en berättelse med egna namn. En historia skriven med
färgglada pennor vas författare är invandringens mest olyckliga ansikte, för utan att veta vad som händer, har de
varit tvungna att vara huvudpersoner i en komplicerad historia, deras.

En okänd framtid

När de började resan, vet inte barnen att det kan ta år att nå sin destination, de vet inte att de måste korsa
öknen om de kommer från Afrika söder om Sahara eller Mellanöstern, utan vatten och mat. De är inte medvetna om att
deras familj kan bli fängslad av myndigheterna eller att de kommer att behöva betala, vanligtvis 1000 dollar per
barn, till skrupelfria människohandlare för vilka livet självt har ett pris, och de vet inte heller de riskerna de
kommer att utsätta för i Medelhavet. Det är troligt att i deras oskyldhet de kommer att se detta som en lek, och
känna allt detta som ett äventyr. Ett dyrt och orättvist äventyr i ögonen på en vuxen.

Ankomsten till den lilla ön är inte lätt. Språk okunskap, rädsla och stress gör alla försök att få de små att känna
sig trygga, hemma, värdelös. Det är då bilderna talar för dem, och ett jättefartyg mitt i havet, full av människor
som trängs inne är det bästa vittnesbördet för att förstå att råheten de har upplevt har börjat, oundvikligen, att
betalats. Det var inte det äventyr de hade förväntat sig, men tack och lov är de nu säkra och kan rita.

Europas ineffektivitet

Samtidigt gör Bryssel också sina egna teckningar. Grafer och diagram där man analyserar i detalj ursprung, kön och
ålder av ett fenomen som i dag fortfarande är olöst i den här ön.

Verkligheten är att medan EU överväger invandringen, Lampedusa lever med den. På ön vet man att det inte finns
teckningar som kan jämföras med de teckningar gjorda i det stora tältet där barn är just det, barn, inte siffror.
Grafer och diagram varken är viktiga eller hjälper de behövande. Om något har man lärt sig där, är det att lyssna,
var och en av dessa barn, deras föräldrar eller medpassagerare har lärt Lampedusa invånare att det inte finns
invandrare, men berättelser, och att det inte kommer fartyg med siffror men med folk. En detalj som Europa verkar
ha glömt bort.