Sharif Kaf Al-Ghazal – Onislam.com

Med Islams gryning i beduinernas, nomadstammar på arabiska halvön, kom upplysningen, inte bara av strikt andlig
natur, men också med kultur, utbildning och vetenskapliga konnotationer.

Bland frukterna av denna upplysning fanns etablerandet, så småningom, av enorma vårdinrättningar som bland annat
spelade en viktig pedagogisk roll bland den tidens läkare.

Den första bimaristan, som dessa anläggningar kallades, byggdes i Damaskus år 86 e.H. (707 e.Kr.) av kalifen
Al-Waleed ibn Abdul-Malik.

Syftet med dess konstruktion var att behandla akuta sjukdomar och vård av patienter som drabbats med kroniska
sjukdomar (t.ex. spetälska och blindhet).

Spetälska patienter behandlades inte bara gratis men fick också pengar för att hjälpa till att stödja sina
familjer.

Ordet bimaristan är av persiskt ursprung och betyder sjukhus, med bimar som betyder sjukdom och stan som betyder
plats, alltså platsen för sjukdomen.

Bimaristan systemet

Läkarna i den islamiska världen inrättade ett kortfattat system för bimaristan med två viktiga mål, välfärd av deras
patienter som behandlades enligt det senaste inom medicinsk kunskap, och undervisning av medicin till nyutexaminerade
läkare.

Bimaristanerna byggdes på platser som skulle ge optimala hygienkrav för patienterna. De var helst byggda på kullar
eller vid floder.

Al-Adadis bimaristan är ett bra exempel på detta, det byggdes i Bagdad vid Tigris, där vattnet i floden flöt genom
dess gård och hallar för att återvända och tillbaka till Tigris floden.

När Haroon Ar-Rashid bad Ar-Razi att bygga den första allmänna sjukhuset, valde Ar-Razi en plats efter att ha satt
bitar av kött i olika delar av Bagdad för att leta efter en plats med det bästa friska luften.

När det gäller organisationen, var bimaristan uppdelade när det var möjligt i två sektioner, en för män och en för
kvinnor. Varje sektion var oberoende, med stora salar för patienterna.

Varje sektion av en Bimaristan innehöll en sal för varje typ av sjukdom, medan varje sal hade en läkare eller flera
och varje grupp av läkare i en sektion hade en chefs läkare.

Salarna var specialiserade, en sal för inre sjukdomar, en annan för spjälade patienter (trauma och frakturer), en
annan för leveranser och en särskild sal för varje typ av sjukdom, inklusive smittsamma sjukdomar.

Ibn Abi Shaybah beskrev i sin bok ”Uyan Al-Anbaa” att i salarna för internmedicin ofta ingick en avdelning för
feberpatienter och en annan för maniska patienter.

Samtliga avdelningar i bimaristan var utrustade med alla medicinska instrument och apparater som var nödvändiga för
läkaren.

Ibn Abi Usaybah berättar att Adad Ad-Dawlah, efter sitt beslut att bygga det så kallade Adadi Bimaristan på den
västra sidan av Bagdad, förberedde en utvärderings examen för hundra läkare, varav endast tjugofyra blev faktiskt
valda till att arbeta i sjukhuset.

Chefen för alla läkare på sjukhuset kallades As-Saoor, och många av de administrativa uppgifterna på sjukhuset
utfördes av pojkar, i egenskap av anställda eller vårdpersonal, assistenter eller klädhjälp.

Andra var ansvariga för rengöring av bimaristan och att ta hand om patienterna vid behov.

Muslimska läkare förstod också vikten av att ha ett angränsande apotek, som kallades Al Sharabkhana, till Bimaristan
för att hämta ut de nödvändiga mediciner som ordinerats av läkare.

Som fallet är i dag utfördes ständiga kontroller på bimaristan. Detta var ansvaret hos en anställd som utnämndes av
ministern eller kalifen och som fick befogenheten att gå in i sjukhuset för att bli bekant med patienternas status,
den vård som erbjöds dem och maten de fick, om pojkarna tjänade dem på rätt sätt eller inte och om läkaren utförde
sin plikt ordentlig eller försumma den.

Detta system garanterade att bimaristan fortsatte att fungera med en hög teknisk, vetenskaplig och administrativ
kompetens.

Det är värt att nämna att varje patient hade sin eget kort där läkaren skrev ner sina observationer.

Läkaren hade också sin egen speciella register för att diarieföra sina synpunkter på de sjukdomar han behandlade.

Läkaren utförde sina experiment och tester enligt sina iakttagelser.

Om läkaren stod inför några problem i någon fråga om diagnos, gick han till chefen för sin division eller överläkare.

Ofta höll läkarna möten för att diskutera ärenden. Vi gör samma sak i dag!

Al-Mansouri sjukhuset byggdes i Kairo, Egypten, 1248 e.Kr. med 8000 bäddar och många specialiserade avdelningar.

Sjukhuset innehöll ett bönerum för muslimska patienter och en annan för de kristna. Behandlingen gjordes oavsett
ras, hudfärg eller religion.

Det fanns ingen begränsad tid för sjukhusvård och patienterna stannade kvar på sjukhuset tills de återhämtat sig
helt, som bedömdes genom deras förmåga att äta en hel kyckling! Utskrivna patienter fick inte bara med sig en ny
uppsättning kläder men också fickpengar!

Läkarna i bimaristan arbetade i skift med några som arbetade på morgonen och andra på natten, och en del som
arbetade en viss tid på morgonen och en annan period på natten.

Detta system gav läkarna tillräckligt med tid att vila för att kunna fortsätta att arbeta i bimaristan och övervaka
behandling och medicinsk vård av sina patienter.

Al-Maqrizi nämnde i sin bok att när patienterna togs emot på sjukhuset, togs deras kläder och pengar ut och lämnades
i förtroende till bimaristan väktare.

Patienterna erhöll rena kläder, och fick gratis läkemedel och livsmedel under överinseende av läkare tills de var
botade.

Ibn al-Ukhwah beskrev i sin bok Al-Hisbah processen som uppstod när en patient besökte en läkare i polikliniken. Han
berättade det i en mycket viktig text:

”Läkaren frågar patienten om orsaken till hans sjukdom och den smärta han känner. Han förbereder sirap och andra
mediciner, skriver sedan en kopia av receptet till föräldrarna som följer med patienten. Följande dag undersäker han
åter patienten och ser på medicinerna och frågar honom hur han känner sig, och därmed ger råd till patienten. Denna
procedur upprepas varje dag tills patienten antingen botas eller dör. Om patienten blir frisk, betalar man läkaren.
Om patienten avlider, vänder sig föräldrarna till chefsläkaren och presenterar läkarens föreskrivning. Om de främsta
läkare bedömer att läkaren har utfört sitt jobb utan försumlighet, informerar man föräldrarna att döden var av
naturliga skäl, om han bedömer motsatsen, informerar han dem att ta emot blodspengar för sin släkting från läkaren
eftersom hans död var resultatet av läkarens dåliga prestation och vårdslöshet. På detta hedervärda sätt var de
säkra på att medicinen praktiserades av erfarna, väl utbildad personal.”

Olika former av Bimaristan

Speciella bimaristan sattes upp för olika sjukdomar och syften. Dessa inkluderade:

1. Psykiska bimaristan

   Muslimer insåg vikten av särskild vård för psykiskt sjuka. Som ett resultat av det tillsattes ofta specialavdelningar
   för psykiatriska patienter vid större bimaristan. De var isolerade från resten av sjukhuset med järnstaketer för att
   undvika angrepp mot dessa patienter eller på de andra.

2. Spetälska bimaristan

   Dessa byggdes speciellt för patienter med spetälska. Al-Waleed ibn Abdul-Malik var först med att införa denna typ av
   Bimaristan.

   Enligt Ibn al-Qifi, den första att skriva en bok om spetälska var Yohana ibn Masuwiy. Anledningen till intresset för
   en sådan sjukdom uppstod från muslimernas tanke om att isolera patienter som hade smittsamma sjukdomar från resten
   av samhället.

3. Väg bimaristan

   Araberna insåg vikten av denna typ av Bimaristan tidigt som ett resultat av den årliga pilgrimsfärden till Mecka och
   de frekventa avgångar av kommersiella karavaner som reste långa sträckor.

   Dessa karavaner krävde tillgång till sjukvård för resenärerna eller för de personer de kanske skulle möta på vägen
   som var i behov av medicinsk hjälp.

   Ibn Kathir påpekade i sin bok The Beginning and the End att väg bimaristan leddes av en klok direktör som visste hur
   man gav medicinsk behandling.

   Den rika, som hade förmågan att utrusta sådana karavaner med medicinsk personal, stödde dessa bimaristan ekonomiskt.

4. Fängelse bimaristan

   Muslimer erbjöd sjukvård till fångar på samma sätt som de gjorde för samhället i-stort. Detta framgår av ett brev
   skrivet av Isa ibn Ali Al-Jarrah, minister av Al-Muqtadir, till Sinan ibn Thabit, som utmärkte i arabisk medicin och
   omfamnade Islam i under al-Qahir.

   Efter att ha besökt fängelser skickade Isa sitt berömda brev till Sinan där han skrev:

   ”Jag tänkte på de fängslade människor och att de är exponerade på grund av deras stora antal och svår situation,
   till sjukdomar. De är oförmögna att hantera sina vätskor eller att träffa läkare för att söka deras råd om sjukdomar.
   Du måste, Må Gud ge dig ära, tilldela läkare att besöka dem dagligen, och de bör bära med sig mediciner och sirap
   och allt de behöver för att behandla patienter och bota sjukdomar med Guds vilja”.

   Sinan bin Thabit följt detta råd. Också enligt Ibn al-Qifti, frågade Al-Muqtadir Sinan ibn Thabit att bygga en
   bimaristan som skulle namnges efter honom. Den byggdes 306 e.H. på Bab Al-Sham, den kallade Muqtadir Bimaristan och
   finansierades med 200 dinarer i månaden.

   Sinan bin Thabit utnämndes till chefs läkare. När al-Muqtadir fick veta att en av hans läkare dödade en man av
   misstag, beordrade han Sinan att testa alla sina läkare. De testades i Bagdad och deras antal så småningom nådde
   åtta hundra läkare.

5. Den mobila bimaristan

   Denna typ av bimaristan besökte byar, förorter och städer, och ansvarade för hälsovården för de människor som bodde
   långt från delstatens huvudstad, vilket möjliggjorde de statliga tjänster att få en längre räckvidd.

   Ali bin Issa al-Garrah, al Muqtadirs minister, beordrade statens första läkare, Sinan bin Thabit, att tillåta läkare
   att resa till statens utkanter. Han skrev i sitt brev:

   ”Jag tänkte på den sjuka som bor i utkanterna som inte får någon sjukvård på grund av brist på läkare. Så, utnämn,
   Må Gud förlänga ditt liv, en del läkare att besöka förorterna. Skicka också ett apotek som innehåller mediciner och
   sirap. De bör färdas genom hela områden och bo i varje region tillräckligt länge för att behandla patienter,
   varefter de ska resa till en annan region.”

Det var statens ansvar att ta hand om de många bimaristan. Ledande läkare var medvetna om vikten av att upprätta
arbetsregler och en stark grund för att undervisa elever som kom för att lära sig medicin.

Skolor medicin var därmed etablerad i den islamiska världen där undervisningen utfördes med hjälp av två metoder:

1. En teoretisk metod som lärdes ut i medicinska skolor

En praktisk metod för utbildning och övning där eleverna samlades runt chefs läkare för att se och undersöka
patienter och den behandling han ordinerade. När eleverna avslutade studieperioden, skrev de en examen, tog en ed
och fick sina certifikat. När de började utöva läkaryrket, arbetade de alltid under statens tillsyn. Detta innebar
att bimaristan var ett institut för medicinsk undervisning och för unga läkare att slutföra sina studier.

Ur en praktisk synvinkel föreskrev professorerna behandlingen för patienterna och undersökt dem i närvaro av
studenterna. Unga läkare genomförde dessa instruktioner och utförde en uppföljning på patienter, på detta sätt
skaffade de sig nödvändig praktisk erfarenhet för en framgångsrik karriär inom det medicinska området.

Originaltext: Bimaristans in Islamic Medical History >>>>>