Lubna Masarwa – Middle East Eye

 

Media i Israel reagerade med eufori på mordet på Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare.

På Kanal 12:s ”Meet the Press” höjde Amit Segal och Ben Caspit ett glas arak för att markera Nasrallahs död. Paz Robinson, Kanal 13:s reporter, delade ut choklad i Karmiel. Kanal 13 anses vara vänsterkanten.

Kanal 14:s flaggskeppsprogram, The Patriots, inleddes med sång och firande under ledning av programledaren Yinon Magal. Nadav Eyal skrev i Ynet: ”[Nasrallahs] mord är en händelse i regional, historisk skala.”

Medias glädje matchades av politiker från vänster och höger.

Yair Golan, ledare för Demokraternas parti och tidigare chef för Meretz-partiet som en gång ansågs vara den mest vänsterorienterade mainstream-politikern i landet, var nöjd med mordet.

Han skrev på X: ”Mordet på Nasrallah är en enorm och viktig bedrift. En ny era har börjat i Mellanöstern.”

Ett politiskt spektrum som hade blivit djupt polariserat över återkomsten av gisslan från Gaza har återförenats över den seger som Israel tror sig ha uppnått genom att utplåna Hizbollahs ledning.

Yair Lapid, ledare för oppositionen, skrev: ”Låt alla våra fiender veta att den som angriper Israel kommer att dö.”

 

En ny era?

Med framgång publicerade den israeliska armén en video av jetplanen som lyfter från flygbasen Hatzerim i Negev-öknen, som inkluderade radiokommunikation mellan en flygvapnets befälhavare och piloter.

”Du har levererat en segershow här, tror jag,” kan generalmajor Tomer Bar, befälhavare för det israeliska flygvapnet, höras säga i klippet som distribuerats till journalister. ”Bra gjort. Otrolig stolthet.” En pilot svarar: ”Vi kommer att nå alla, överallt.”

Inte heller detta räckte.

Haaretz rapporterade att den israeliska militären pressade på för att invadera södra Libanon, och citerade militära källor som sa att de var tvungna att ta ögonblicket av Hizbollahs chock och oordning efter de senaste två veckornas slag, innan Iran har chansen att fylla på sina lager av missiler.

På andra håll rapporterades det att tre arméförband, nästan 3000 man, hade skickats till Västbanken.

Krig på tre fronter, och Israel vann var och en av dem, tycktes hela landet tro. Vilket sätt att avsluta ett år av dysterhet och militära motgångar i Gaza.

Israel tror att det har getts ett gyllene tillfälle av en avgående amerikansk president i Joe Biden, som uppenbart misslyckas med att hålla tillbaka den.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har nu trotsat Biden tre gånger – om att återockupera Rafah, om att acceptera en vapenvila i Gaza med Hamas, och nu om att öppna en ny front i Libanon.

Och han har kommit undan med det varje gång.

Netanyahu förväntades vara på defensiven inför FN:s generalförsamling förra veckan. Inte ett dugg av det. Han flammade till trots. Netanyahu höjde sitt långfinger till sin främste rustnings man och allierade. Och Israel hejade på honom.

Resultatet av USA:s vägran att skära ner alla vapenleveranser till Israel får konsekvenser: det finns nu inga hinder för dess mordförsök.

Det finns inga gränser.

 

Inga röda gränser

Israeliska piloter och drönaroperatörer behöver inte tänka på hur många civila som kan dödas av en missil riktad mot ett påstått mål. Beslutet att mörda har nyligen delegerats till regionala arméchefer, vars befogenheter har utökats avsevärt.

För att spara tid finns det ingen hänvisning uppåt i kommandokedjan. Alla civila i Libanon, Gaza och Västbanken är mål.

Israel tros ha dödat 300 människor i sina attacker mot fyra flerfamiljshus över Hizbollahs ledningscentral, varav de flesta skulle ha varit civila, och det internationella samfundet är mestadels tyst.

Israel är berusat av makt och är under en djup villfarelse. Kanske den största hittills.

Decimerande av dess ledarskap och högre befäl har inte, och kan inte döda Hizbollah själv, och inte heller stoppa en ny generation av kämpar som kommer fram, som inte kommer att känna den föregående generationens begränsningar.

Israel kan inte heller garantera vem som kommer härnäst. Hittills har Hizbollah inte riktat in sig på civila och var inte intresserade av att delta i ett stort krig med Israel.

Deras attacker var utformade för att demonstrera Hizbollahs militära kapacitet, inte för att utsätta terminala slag. Hizbollah sa också att deras konflikt skulle sluta i samma ögonblick som ett vapenstillestånd ingicks i Gaza.

Denna återhållsamhet kommer nästan säkert att försvinna. Hizbollah har inget val. Dess policy har gjorts för det. Liksom Hamas, liksom Gaza, är Hizbollah nu engagerad i en konflikt där dess fiende inte bara vill trycka ut det från sitt huvudsakliga hjärta, utan att förstöra det helt och hållet.

Detta har nu blivit ett existentiellt krig för Hizbollah.

 

Ett enormt pris

Vad härnäst? Detta är en fråga som Israel sällan ställer sig vid tider som dessa. Den lär inte heller av historien om denna bittra konflikt.

Denna långa historia av politiska mord, utformade för att terrorisera och avskräcka, har inte inkluderat ett enda fall där halshuggning har resulterat i att en militant grupp dör eller drar sig tillbaka. Hizbollah är skyldig att återuppliva och slå tillbaka.

Tabun om att döda barn har försvunnit. Det finns inga gränser eller röda linjer i detta krig. Israel kan svälta en nation, det har använt tortyr och våldtäkt rutinmässigt i sina fängelser, och det kan fira.

Genom att visa sin makt och vifta med sitt svärd har Israel skapat en generation ungdomar i arabvärlden som en dag kommer att söka hämnd.

All militär makt har gränser. Det enda sättet för Israel att få säkerhet för sitt folk är att gå tillbaka till förhandlingsbordet och avsluta ockupationen. Annars är allt de har gjort att öppna dörren för krig för kommande generationer.

Israel kan förvandla delar av Libanon till Gaza. Det kan återockupera södra Libanon och norra Gaza. Det kan förstöra hem och otaliga liv. Det kan föra krig med hela regionen. Men den kan inte ignorera huvudkällan till konflikten som är den palestinska nationella orsaken.

Palestina är frågan som Israel, oavsett hur många krig det för, aldrig kommer att kunna undkomma. Och framtida generationer av israeler kommer att betala ett högt pris för det lidande som deras land har åsamkat palestinier och libaneser i decennier framöver.

Idag firas israeler sina prestationer i Libanon. Men seger kommer till ett enormt pris.

Israels ”prestation” har varit att döda omkring 1000 libaneser på en vecka, varav 50 är barn. Det har normaliserat döden och släppt de sista spåren av mänskligheten.

Bilderna av förstörelse i Gaza och Libanon kommer att fastna i det kollektiva medvetandet: Israel kan bara ge liv åt sitt nationella uppdrag genom att ta fler och fler liv av dem som är föremål för dess styre.

 

 

Originaltext: Drunk with power, Israel’s ’victory’ opens the gates for war without end