Bilal Ibn Abdel-Latif Samar – Webislam
Det är Ashura och skymningen har börjat. En dag av fasta, på väg att brytas. Isak som är fyra och ett halvt år, står på toppen av en trappa som han ville ta med upp på taket av huset för att inte missa något. Tillsammans begrundar vi de sista glimtarna av sol, som färgar med maghrib den klara himlen.
Medan jag håller den utsatta trappan, repeterar jag min nästan tysta svaga dhikr: La ilaha il-l Allah, La ilaha il-lAllah, La ilaha il-Allah… För ett ögonblick slutar Isak att begrunda solen och placerar närmare, långsamt, sitt öra till min mun. Han fortsätter att lyssna en stund och se solen igen, den är borta. Han frågar mig hur solen kan försvinna genom bergen och visa sig upp ”där”, vid havet, där vi ser gryningen varje morgon när jag väcker honom för att gå till skolan.
För enkelhetens skull svarar jag att solen går under, att vi lever på ett klot. Jag sade också att stjärnorna är bollar. Jag tillägger att solen också. Och det är också eld. Han tittar på mig, förvånad och frågade mig: ”Har de gjort den av eld”? Han ler, beundrande. Vi både blir tysta, tacksamma.
Vi betraktar landskapet lite mer i tysthet, bort från staden trots att vi är i dess historiska centrum. Jag tar när stegen medan jag håller i minnet hans fråga laddade av fitra, denna ”har de gjort den…” som utgår från att allt skapades.
