Bilal Ibn Abdel-Latif Samar – Webislam
Som varje dag under planteringssäsongen, tillbringade vi vilostunden på fälten tillsammans under ett träd … Och så började våra korta samtal.
Hadji, sade en leende ung Abu. Varför söker vi alltid ljuset, men när vi arbetar tänker vi endast på att vila under en skugga?
Den gamla Hadji, som alltid började med sin klassiska milda suck… ”Åh, Abu!”, och lämnade en liten paus för att göra det möjligt för gruppen att skratta och säkra på att ingen hade störd den gamle mannen, var han redo att svara.
Skuggorna är möjligheten att uppskatta ljuset, men också det stora rummet för att glömma. Du sa det väl, vi vilar i skuggan, men denna vila kan också innebära slarv, glömska. Vi arbetar under solen, Abu, när det skulle kunna vara mer bekväm att göra det på natten, eller hur? Vi skulle inte ha det för varm, eller bli törstiga eller känna att våra hjärnor smälter som gamla lastbilsdäck.
Gruppen brast i skratt. Våra hjärnor smälter som ett däck! Denna gamla Hadji, alltid redo att vara rolig. Strax efter ändrades den gamle mannens ansikte. Cirkeln vände hans uppmärksamhet till honom igen.
Titta Abu, Allahs ljus finns även i skuggorna.
Den kryddiga doften av kaffe med mycket socker i, kändes under hela pausen. Hadjis tystnad brukade säga samma sak, eller mer, än hans kommentarer. Hans ton, hans uttryck och den Baraka han delade med sig, tillsammans med kaffe klunkar, var det bränsle som behövdes för att stå ut med de följande timmarna av fysiskt arbete under den brännande solen.
Skuggorna är muslimer, Abu. Ser du inte hur de sträcks? Det är så de blir liggande i prostration… Tror du verkligen att detta träd är här för att vi ska ta vår tillflykt från solen? Det finns ingen tillflykt utom Allah. Tack vare detta träds prostration och dess skugga, dessa bröder ger oss vila. Sök inte glömska i dem. Var alltid vaken, Allah vet.
De unga mäns ögon följde knuttarna i halm mattorna där de satt. Hadjis reste sig ovanför deras huvud och såg i fjärran, den tomma vägen. Det var nästan dags att gå tillbaka till fältet. Innan han gick upp, tog den gamle en handfull torkade blad, en gest som automatiskt uppmärksammades av pojkarna:
Allah berättar för oss i Koranen att de gröna bladen blir torra stubben som vindarna sprider, så att vi blir medvetna om vårt liv. Hör hur bladen sprakar när jag krossar dem.
Långsamt placerade han sin hand närmare pojkarnas öron. En efter en hörde de den sprakande handfull löv vars ljud förstärktes av handen vid sidan av örat. Det var ett högfrekvent ljud som öppnade sinnen från det enklaste och till synes obetydliga.
Koranen säger inte enbart att gröna blad gulnar och torkas, men också att vindarna sprider dem. Detta ljud är det torra lövets Shahada innan de börjar sin resa, avslutade han, beundrande som om han var en av de som lyssnade.
MashAllah wa alhamdulilla suckade Abu.
