Paulo Botta – Cemoc

 

Inledning

Under senare år har det blivit populärt att tala om ”islamisk fundamentalism” för att referera till en serie politiska och kulturella företeelser som är ganska komplexa och olika varandra.

Kort sagt kan vi säga att den används för att beskriva en strikt tolkning av islam som rättfärdigar användandet av våld för att uppnå sina politiska mål. Den viktigaste och mest omfattande av dessa är upprättandet av ett välordnat samhälle enligt traditionella muslimska påbud där man undviker alla ”innovationer” eller beteende som orsakas av yttre och icke islamisk påverkan.

Således talar vi om fundamentalism när vi hänvisar till det iranska politiska systemet som skapades av ayatolla Khomeinis revolution 1979, för att diskutera den talibanska regimen i Afghanistan mellan 1996 och 2001 och även hänvisa till Al Qaeda och Osama bin Laden.

Utan att gå in i diskussionerna om det är tillämplig eller inte måste vi uppmärksamma att denna term användas för både en persisk shiitisk rörelse (Iran 1979), en sunnitisk och pashtunsk rörelse (talibanerna) och en wahhabitisk, arabisk sunnitisk rörelse (bin Laden).

Med andra ord, den utbredda användningen av begreppet fundamentalism har resulterat i att den beskriver helt olika processer och företeelser som har få ytliga delar gemensamt.

Detta dokument syftar till att analysera detta begrepp utifrån den islamiska religionen och kulturen. Det vill säga, vi kommer att ta fram den grundläggande betydelsen av detta begrepp i den islamiska världsbilden.

Att sätta begreppet i rätt kontext och förstå den kultur i vilken den har sitt ursprung är det korrekta sättet att förhindra att våra egna parametrar begränsar omedvetet våra kunskaper om dessa komplexa termer. Dessutom vill vi uppmärksamma om likhetstecken som vissa medier brukar använda mellan ”islamisk fundamentalism” och ”terrorism”. De är två sociala fenomen som har beröringspunkter men inte överlappar varandra helt eller är synonymer.

En fortsatt förenkling, förutom att vara felaktig är också skadlig, eftersom den kan användas som ett exempel på ”västvärldens” påstådda ”missförstånd och svartmålning” av islam, detta gynnar alltså jihadisterna som förespråkar ömsesidig oförståelse.

 

Uppkomsten av begreppet ”fundamentalism”

I västvärlden började användas detta begrepp i början av åttiotalet särskilt när man hänvisade till de utmärkande egenskaper av det politiska systemet som infördes i Iran efter den islamiska revolutionen.

Iranska präster ansågs vara ”fundamentalister”, men det fanns flera nymodigheter än fundamentalistiska idéer i deras planer för en ny samhällsordning.

För det iranska ledarskapet som satte i gång detta regimskifte var den huvudsakliga syfte att ”återställa” ett samhälle styrd av de shiitiska islamiska principerna och värderingar. I detta system har prästerskapet en central position genom att förkroppsliga begreppet kollegial myndighet som baseras på religiös kunskap.

Ayatollah Khomeini utvecklade denna idé, som kallas velayat-e-faqih (de visas regering). Enligt den, den religiösa myndigheten (de lärda) ansvarade för att leda samhället eftersom det var dem, de som bäst kände till den islamiska religionens principer, dessutom finns det inte i islam någon åtskillnad mellan den religiösa och den politiska sfären och därför borde de även ansvara för ledningen av statens politiska strukturer.

Denna teori som grundades i den shiitiska traditionen av de visas regering fram till den ”dolda imamens” (Mahdi) återkomst, införlivade ”nymodigheter” som delades inte av alla teologiska strömmar av denna skola.

Det är onödigt att påpeka att om detta skapade motstånd inom den shiitiska skolan det blev ännu mer i den sunnimuslimska skolan. Sunnitiska teologer har aldrig riktigt accepterat denna regerings doktrin, den betraktades som en ”innovation”.

Bortom dessa frågor, kan vi tala om ”fundamentalism” om vi hänvisar till idén om att ”återvända” till de islamiska principer som hade övergivits av Shahen Reza Pahlevi i sin moderniserings försök. Men som vi har noterat, det handlade inte bara om att återvända till det förflutna, utan även om att också införa ett nytt begrepp som ”de visas regering”.

Sålunda ser vi att användningen av denna term i början av åttiotalet inte hänvisade till en gammal och cykliskt fenomen i den muslimska världen (att vitalisera samhället genom en återgång till källorna), utan det handlade om nya begrepp och teorier (i Irans fall).

Det är de här innovationerna som genererade motstånd och kritik till Khomeinis regim från många olika religiösa ledare. De accepterade inte hans försök att införliva dessa innovationer i det islamiska politiska tänkandet. Innovationer som kunde härledas till Shia grunder men hade ingen plats i sunni islam. Ett exempel på detta är den öppna motstånd från universitetet al-Azhar i Kairo (utan tvivel den äldsta och mest prestigefyllda sunnitiska universitet) till Khomeinis fatwa som dömde Salman Rushdie till döden för sin bok ”Satansverserna” 1988.

Khomeinis önskan om att framstå som en ledare med inflytande över hela den muslimska världen blev inte av som vi har påpekat. Detta inflytande lyckades endast avspeglas i den libanesiska Hizbollah-rörelsen som föddes ur en splittring av den shiitiska Amal milisen i början av åttiotalet i samband med Libanons inbördeskrig.

Under samma period dök upp termen ”integrism” i den fransktalande världen som en synonym för ”fundamentalism” (vanligare i engelskspråkiga området).

Ändå har båda termer (integrism och fundamentalism) som är föremål för många studier sitt ursprung i kristna rörelser.

I det tidiga nittonhundratalet var vissa amerikanska sekter kända under namnet ”fundamentalister” pga. deras motstånd till Darwins evolutionsteori, de förespråkade en bokstavlig tolkning av Bibeln.

Begreppet ”integrism” uppstod i Spanien under artonhundratalet den syftade till behovet att upprätthålla föreningen mellan de politiska och religiösa makterna i samhället.

I denna bemärkelse verkar det mer korrekt att använda termen integrism för att beteckna den islamiska rörelsen eftersom i islam finns det ingen skillnad mellan den politiska och religiösa sfären eller som A. Toynbee hävdade: ”I Islam finns det fortfarande ingen franska revolutionen.”

Sanningen är att utöver detta ”lån”, användningen av termen ”fundamentalism” har ökat sedan slutet av åttiotalet och under hela decenniet av nittiotalet. Den används för att beteckna muslimernas växande intresse för Islam och aktiv praktiserande av den i flera olika samhällen.

Det är dock omöjligt att tala om en enda ”fundamentalism” (om ett sådant kan finnas), utan flera försök att återuppta den ursprungliga Islam, dvs. flera olika ”fundamentalism”.

Sålunda kan vi tala om en vitaliserings försök och social organisation med nationalistiska inslag (Irans fall), en annan fäster en stor vikt vid koder och (pashtunska) stammars lojaliteter (talibanernas fall) och en tredje i vilken beduins etik och det arabiska språket spelar en central roll (saudisk Wahhabism).

Detta, för att nämna de mest representativa och som har funnit större acceptans i sina respektive samhälle.

 

”Fundamentalismen” i islam

Uttrycket dyker upp för första gången i väst under 1800-talet, men den har funnits i islam nästan från början av islams historia enligt A. Choueiri som berättar om de cykliska försöken att rena de religiösa sederna (även i islams sociala och politiska sfär) från ”politiska” element, dvs. utländska kulturella lån.

I den muslimska världen den närmaste term på arabiska till det som i västvärlden kallas för ”fundamentalism” är ”Usuliya” (dvs. en hänvisning till islams källor, dess ursprung). Den refererar till alla krafter och rörelser som försöker finna svar på de politiska och sociala problem deras samhällen går igenom i en återgång till det ursprungliga islamiska samhällets rötter och källor som fastställdes av profeten Muhammed i staden Yathrib (senare Medina) i början av 700-talet.

Enligt dessa “fundamentalister” är övergivandet av dessa föreskrifter och införandet av organisationsformer som ”importeras” utifrån den islamiska väsen grundorsaken till den islamiska världens problem.

Det handlar om en återgång till det förflutna som en lösning på dagens problem. En utopi som söker sig till dåtiden (till skillnad från den marxistiska utopin, som sökte sig mot framtiden) och en viss plats (som strider mot dess utopiska karaktär). Med andra ord en återgång till det samhället som etablerades i Medina, där strukturer och livet var reglerad, och återspeglade Guds tidlösa och otvetydiga vilja enligt den uppenbarelse profeten Mohammed tog emot.

Om vi är överens om diagnosen och dess motsvarande lösning kommer vi att betraktas enligt islamisk tradition som ”fundamentalister”.

Det är onödigt att påpeka att detta är en ganska trångsint syn baserad på en religiös uppenbarelse som inte accepterar den historiska utvecklingen av olika former av social organisation.

Historiskt sett är det ganska sannolikt att i Medina överlevde förislamiska samhällsformer som liknade andra samhällen i regionen.

Till exempel finns det en samhällsform som överlevde och som bygger på stamlojaliteter i direkt konflikt med idén om ”Ummah” (de troendes gemenskap), där det enda viktiga är att bekänna den islamiska religion och inte etnicitet eller stamtillhörighet.

För att förstå den första delen av historien om Al Andalus (under kontroll av emiratet i Damaskus, mellan åren 711 och 756) måste man vara medveten om kampen mellan araber och berber stammar som hade precis konverteras till Islam och var muslimer på ytan.

Det finns många exempel som visar att idén om ”ren islam och ideal” är en vägledande ideologi än en historisk realitet. Det var just under de perioder då det islamiska samhället var mer öppet för andra kulturer när den utvecklades mest.

Vi måste vara uppmärksamma på mångfalden av ”fundamentalistiska” strömmar. För att uttrycka det annorlunda: Vill ni alla återvända till Islam som den praktiserades i Medina under profetens tid? Entydigt svar: Ja, det vill vi!

Nästa fråga: Hur var det samhället, Vilka åtgärder bör vi ta för att återställa det? Det är här där det inte finns någon enighet, diskussionerna börjar växa och flera olika ”fundamentalistiska” varianter växer.

Svaren på dessa frågor är olika och ofta motstridiga. Därför de så kallade fundamentalistiska grupper bara matchar varandra på vissa punkter, men inte hela deras ideologi.

Termen ”fundamentalism” är ett komplext begrepp i det intellektuella livet i islam. Något som ytterligare förvärras av bristen på en hierarkisk struktur inom islam, det finns ingen ”officiell tolkning”.

Islam är en religion som saknar en centraliserad struktur, detta är kanske det bästa exempel på den traditionella frihet i det islamiska samfundet vilket ”fundamentalisterna” försöker ignorera.

Det finns ingen ”muslimsk Vatikanen”, det finns ingen gemensam röst som kan tala för alla muslimer. Därav förvirring när det gäller att hitta vad vi kan kalla för ”samtalspartner”.

Vem talar för islam? Det rätta svaret är: Många kan göra det. Även om det är sant att inte alla muslimska ledare har samma grad av betydelse och inflytande, detta kan hjälpa oss att sålla bort kandidater, är det också sant att detta är ett mycket opålitligt kriterium och ytterst subjektiv.

Som framgår här kan vi inte tala om en enda typ av ”fundamentalism” inom islam, man är inte ens överens om vad som menas med detta.

Vad i västerländsk media refereras som ”fundamentalism” skulle alltså i islam motsvara idén om ”salafismen” (renhet), en trend som inte är homogen. Vi kan till exempel hitta i denna grupp ”wahhabismen” som är den officiella tolkningen av islam i Saudiarabien och som praktiseras av Osama bin Laden (även om idag hans syn skiljer sig från Saudiarabiens officiella tolkningar).

Salafismen är den närmaste rörelsen till vad medierna i väst kallar för ”fundamentalism”, dock inte alla salafister accepterar användandet av tvång för upprättandet av ett islamiskt samhälle, än mindre accepterar terrorismen som ett godtagbart medel i deras kamp.

Salafisterna som förespråkar användningen av våld som ett medel brukar kallas ”jihadister” och motsvarar vad den allmänna opinionen ofta identifierar med det felaktiga begreppet ”islamisk fundamentalism”.

När det gäller wahhabismen, dess betydelse härrör från den saudiska rikedom som har gjort det möjligt för de saudiska ledarna att finansiera hundratals islamiska kulturella centra, moskéer, ge stipendier, upprätthålla sociala skyddsnät längs och över hela islamiska världen och bortom den.

Som ett exempel på saudisk proselyts verksamhet har vi Islamisk kulturcenter Kung Fahd i Buenos Aires, den största moskén i Latinamerika med en investering på över 5 miljoner dollar i ett land där de som bekänner sig till Islam är knappast 80 000.

Sedan mitten av sjuttiotalet har många kulturella centra skapats efter inrättandet av den internationella islamiska League (baserad i den saudiska staden Jeddah) vars syfte är att sprida den stränga tolkningen av wahabbitisk islam.

Pengarna som finansierade talibanerna i Afghanistan inbördeskrig efter tillbakadragandet av sovjetiska trupper kom från den wahabbistiska rörelse genom Pakistan, och från samma källa kom också pengarna som utrustade de tjetjenska rebellerna i två krig mot den ryska armén under nittiotalet.