Paulo Botta – Cemoc

 

Tillägget av adjektivet ”islamisk” och dess identifikation med terrorism

Självfallet finns det inget exklusivt förhållandet mellan islam och användningen av terrorismen som en form av politisk handling. Denna handlingssätt fanns långt innan islams födelse och dess utveckling och användning är inte ett muslimskt arv.

Medias fokusering på några konflikter i början av nittiotalet, och spektakulära terrordåd (i samhällen där allt blir ett skådespel, inklusive döden) har förvandlat islam till en synonym för terrorism.

På så sätt har man från vissa islamiska fundamentalistiska gruppers användning av våld likställd huvudpersonen (en fundamentalistisk politisk rörelse) med det verktyg som används (terrorismen).

Som ni kan se denna likställande är inte giltigt. För det första är inte alla som använder sig av terrorvåld fundamentalister (som i fallet med många etnisknationalistiska rörelser eller så kallade revolutionära vänstern som har gjort av terrorismen sin huvudverksamhet som ETA, IRA, italienska Röda Brigaderna, Baader Meinhof) .

Dessutom använder inte alla fundamentalistiska grupper terrorismen som ett verktyg för politisk handling (ett exempel är den inflytelserika tänkare Abu Allah Maududis motstånd mot användningen av terrorvåld).

Sanningen är att de mest ”spektakulära” attacker som påstådda islamiska organisationer har tagit på sig, har bidragit till att öka en social acceptans om att det finns ett samband mellan terroristvåld och militanta islamister. I det här fallet är det inte medias fel utan dessa organisationer.

Dessutom finns det ett visst ansvar hos det muslimska samfundet i stort (majoriteten), som aldrig använder våld som en form av politisk handling, som inte har lyckats skapa informations kampanjer riktade till samhället med information om deras ståndpunkt och syn på problemet.

I detta fall framgår det mycket tydligt att små men mycket aktiva terroristorganisationer har ”tagit som gisslan” de muslimska samhällena.

Det är sant att islams decentraliserade struktur inte är till någon hjälp för denna uppgift, men det är också sant att den första försök att frikoppla islam från terrorismen bör komma från den muslimska gemenskapen själv.

Utbildning och tydliga uttalande kommer att vara de viktigaste åtgärdsområdena. Det ska inte finnas något tvivel i fördömande av terrorismen, inga undantag, inga halvmesyrer. Muslimer måste förstå att förändringen av deras sociala image beror i första hand på dem själva.

Samhället får följa med men inte göra det arbete som ligger hos dem. Den förvirring som orsakas av likställande av begreppen ”fundamentalism” med ”terrorism” hindrar en god förståelse av båda begreppen.

Förvirring och okunskap gynnar inte någon, bara våldsverkarna som använder dem som handlings medel och för rekryterings ändamål.

 

”Islamisk fundamentalism” och behovet av att namnge de ”andra”

Det handlar inte om en komplott för att smutskasta islam och dess anhängare, det är framförallt en förenkling grundat i okunskap och etnocentrism som ser inga nyanser (något som Edward Said har analyserat tillräckligt) och behovet av att namnge ”dem andra.”

Sedan kommunismens fall, amerikanska strateger framförallt, efter att motstå frestelsen att inte göra något, tog på sig uppgiften att söka efter en ny fiende som kunde vara värd att ställas mot västvärldens enda supermakt.

Den ”Röda faran” ledde till den ”Gröna faran”, en hänvisning till färgen på Muhammeds flagga. Under nittiotalet förvandlades ”frihetskämparna” som Rambo hjälper i Afghanistan mot Sovjetunionen till ”farliga och bakåtsträvande barbarer”.

Utöver det dialektiska spelet är detta inte något försök att ignorera de risker för de öppna och demokratiska samhällen som förkroppsligas av dem som inte skulle tveka en sekund att ignorera dessa friheter i Guds namn.

Vad vi vill är att fästa uppmärksamhet för risken att falla i fällan som en utbred förenkling och absurd propaganda innebär. Det är så man har försökt presentera islam, som ett monolitisk och förenad hot utan att se skillnaderna i dessa samhällen som är lika komplexa som västvärldens samhälle.

Att kalla fundamentalistiska, politiska och ideologiska processer med få gemensamma nämnare är det inte till någon nytta för någon. Inte för den som vill ha en bättre förståelse av verkligheten.

Idén om ”civilisationernas kamp” förespråkade av Samuel Huntington gav en akademisk status till idén om 2000-talets nya hot.

Utöver dåligt underlag i Huntingtons avhandling, något som inte har gått obemärkt förbi hans kritiker, är dess enkelhet som har tilltalat många sociala sektorer av olika skäl, i sina försök att förvandla de kulturella faktorerna till grunden för dagens konflikter.

Det finns missuppfattningar och stereotyper på båda sidor, den ”västerländska” och ”islamiska”. Ingen av dem har brytt sig hittills om att betrakta varandra direkt, utan skygglappar, utan fördomar.

Uppgiften blir ännu mer angelägen om vi beaktar det faktum att gränserna mellan civilisationer (de mest exponerade skiljelinjer för konflikter enligt författaren vi diskuterar) har försvunnit eller är på väg att göra det.

Miljontals muslimer lever i västvärlden, och det finns ingen fysisk gräns som skiljer dem från varandra. Därför finns det en godtycklig och konstgjord syn på denna fråga. Den nya kommunikations- och transporttekniken har gjort kontakten mellan varandra närmare än någonsin i mänsklighetens historia. Vi måste lära oss att leva tillsammans.

Det är därför det är så nödvändig förståelsen för andra kulturer och deras världsbilder. Det finns mindre och mindre utrymme för ensidiga förenklingar.

När det gäller islam är denna uppgift brådskande. Islams ståndpunkt om förbindelserna mellan religion och politik, mänskliga rättigheter och kvinnornas sociala roll bland andra ämnen måste tydliggöras.

Det är i både muslimer och icke-muslimers intresse av att lära sig mer för att förstå de andra som finns allt närmare.

 

Slutsatser

För att sammanfatta det vi har utvecklat här, kan vi säga att det västerländska media kallar för ”fundamentalism” (eller ”integrism” i den franskspråkiga media) är ett komplext fenomen som involverar olika rörelser som har den gemensamma önskan att återvända till islams källor utan alla former av avvikelse i korruption som uppkom genom tiden.

En av de centrala delarna av dessa rörelser, så olika och ibland motstridiga med varandra, är en återislamisering av samhällen genom upprättandet av ett styrelseskick baserat på dessa islamiska principer.

Det som är närmast ur den islamiska tankens synvinkel är rörelsen som kallas för ”ussuliya” som under 1900-talet har kallats för ”salafismen”. Denna rörelse är också mycket komplicerad och har många varianter, varav en av dem är den saudiska ”wahhabismen”.

Men vi måste påpeka det faktum att inte alla rörelser som syftar till en återgång till tidig och ”ren” islam förespråkar användningen av våld för att göra det, än mindre accepterar terrorismen.

Medierna fungerar som ”förenklings maskiner” i fråga om islamisk fundamentalism, det kan vi säga utan tvekan. Detta är ett komplext fenomen och har funnits i den islamiska tanke långt innan kriget i Afghanistan.

Trots denna lätt verifierbara komplexitet av begreppet, sedan slutet av kalla kriget har man talat mycket om islamisk fundamentalismens fara för den internationella säkerheten, och mer efter attackerna i USA (11/09) och Madrid (11/05).

Vi är inte för en svartmålning av islam och de som bekänner sig till islam, men vi inte ignorerar heller problemets existens.

Vad vi hävdar är att det behövs en närmare relation till denna komplexa sociala, politiska och religiösa verklighet för att undvika förvirring och förenklingar.