Uppenbarelsen har förmågan att breda ut sig, även exponentiellt, som vi säger i dag, eftersom det är ljus och
vägledning. Därför ibland passar inte bilden av ett ”budskap” alls om vi förstår det utifrån mänsklig kommunikation,
direkt och funktionell, med en sändare och en mottagare i tid och rum. Mot detta är uppenbarelsens tid också idag,
utan en specifik tidsrymd eller plats där de kan kompletteras. På ett sätt är den upphävd, som partiklar, men till
skillnad från dessa kräver att mottagaren också flyter, vandrar genom uppenbarelse. Den kräver av oss att återfå
nomadismen, även om sparsam, eftersom ”Islam är inte riktig kompatibel med den borgerliga och stads stelhet”, som
Burckhardt säger.

Detta betyder inte att uppenbarelsen är vag, inkonsekvent eller inte kan nås. Vi kan använda och tillämpa det, men
med samma omsorg som med en nyfödd, med ömhet, kärlek och överraskning, i ett ömsesidigt sensorisk mottagande. I det
samhälle där Muhammed (fvmh) började recitera,
överväldigad och darrande, ”det” som var förvirrande, var det många som blev kär i det. Andra ökade sitt hat.
Däremellan fanns det folk som skrattade, skeptiska, rädda. Man bad dem att sluta begrava levande deras nyfödda
flickor… Hur kommer de att kunna ta emot ett ny uppenbarad budskap, vagga, älska och skydda som en nyfödd, de som
begravde ett barn bara på grund av att den var inte en pojke? Det finns ett så stort behov av en profet!

Det ekar fortfarande, om vi lyssnar uppmärksam, den rabiata Umayyahs afrikansk slavs skrik som torterades för att ge
upp denna ”galna och falska” Muhammed och stoppa hans budskap. Bilal, som var namnet på offret, gav ett dovt skrik
av smärta, som också var en självbekräftelse, medan hans bröst trycktes av en stor sten, ”En, En!” insisterade den
blödande Bilal. Hans röst blev med tiden det första muezzin av detta frigjorda och självstyrande samhälle. Efter
profetens (fvmh) död, dröjde med att återvända till Medina, men till slut återvände för att göra Azan och
gemenskapen grät.

De som var villiga att dö, de som upplevde tortyr, förtryck, exil och utanförskap, lyckades skapa en gemenskap som
fungerade som ett förtjockningsmedel för denna mjuka, flytande uppenbarelse. Talrika dokument och berättelser från
den tiden har gjort det möjligt för deras erfarenheter att finnas kvar, de minns och återberättas fortfarande i
varje hem i den muslimska världen. Likaså sprids uppenbarelsen via miljontals luftburna partiklar, som fortfarande
har sina goda egenskaper, de fortsätter att cirkulera och penetrera samhällen.

Om vi ser oss omkring, det verkar som ingen begraver levande nyfödda flickor. Långt därifrån. Men subtiliteter dyker
upp och ändrar språk. Medan min fru har i sin livmoder vår dotter, finns det många tillfällen, alltför många, där
man säger till mig, ”Vad modig du är!”. De flesta av dessa kommentarer kommer från 30-40åriga kvinnor vars moderskap
har flyttats, skjuts upp eller avbryts direkt. Även vid disken på arbetsförmedlingen, där jag är i färd med att
slutföra ansökan av den eländiga bidrag (en utrotningshotad hjälp i detta kostnadsminskade rike), tjänstekvinnan
blir förvånad: ”En andra barn! Och är du lycklig? Är du inte rädd?” ”Du, svarar jag, åtminstone är det vårt eget
beslut, vi kan inte alltid agera som om vi hade någon herres fot på oss, nertryckta på marken.”

I detta sammanhang dödar vi barnen innan de ens blir till. Hur kan någon vara modig bara för att agera på den mest
arkaiska, enkelt och naturligt sätt som finns, det vill säga att skaffa barn? Tills jag blev vittne och hörde många
gånger denna kommentar, trodde jag var vi alla överens om att modig är den som bryter tröghet och rädsla, lämnar
bakom sig avgudar som varken skadar eller gör nytta, accepterar inte mutor av grumligt och spekulativa möjligheter,
tar avstånd från egos oavbrutna viskning och tar ansvar för sitt liv. Har vi nått den punkt att den enkla handlingen
att skaffa barn innebär att uppnå alla dessa egenskaper hos mod?

Bilden av en upphävd uppenbarelse innehåller också båda betydelser, ett flytande budskap, närvarande och
tillgänglig, men också ett upphävt budskap, som saknar mottagare. Är inte uppenbarelse en uppmaning till en radikal
mottagande av föräldralösa, de som inte har något? Det är därför uppenbarelsen står och väntar, tålmodig,
tillfälligt upphävd för brist av acceptans, men också hängande i luften, redo att utvecklas härnäst och i hjärtat
hos alla.

När man lyssnar på det, även i korta blixtar, känner man en lättnad som delas med det första samhället. Det är inte
bara att vi inte behöver begrava levande våra barn, men vi bör inte heller frukta för deras försörjning, döda inte
dem för rädsla för materiell knapphet. Men den ekonomiska rädslan som hindrar oss från att skaffa barn är stark
rotad i vårt dagliga scenario.

Ibland förändras det väldigt subtil, eftersom våra barn blir sjuka av samma rädsla som ingjutits dem i livmodern där
de får moderns ångest och även i senare skeden, där viljan visar sig vara ouppnåeliga: anorexi, bulimi, depression
och självdestruktiv obalans. Å andra sidan, att begrava en levande varelse eftersom den inte uppfyller våra
förväntningar som föräldrar är den mest rudimentära formen av alla personer som pressas fram av samma gemensamma
faktor, att inte acceptera ett barn som det är. Förväntningar och påtryckningar som tynger flickor och pojkar upp
till stress, depression, hyperaktivitet, och alla typer av emotionella blockeringar.

Muhammed (fvmh), förvirrad men säker, uppmanar oss att respektera de känslomässiga behoven hos alla levande
varelser, även de mest grundläggande, såsom fysiskt beroende och ömhet med de små. Abu Qatada, en medlem av den
första gemenskap, har lämnat till oss ett vittnesbörd som går utöver historien: ”I väntan på profeten för
eftermiddagens bön (som Bilal redan hade kallat till), kom han med sin dotterdotter Umama i hans arm. Han ställde
sig framför oss och vi bakom honom, i rader, men flickan var fortfarande i hans arm. Profeten reciterade Takbir och
vi gjorde likadan. När det var dags att böja sig, lämnade han barnet på golvet för att kunna böja sig. När han stod
upp igen, tog han hennes tillbaka. Varje gång han gjorde prostration och böjning upprepade han gjorde detsamma.”

Som geologer letar vi bland stenarna. Alla har sitt värde, utan tvekan, sina egenheter och sin plats. Men det finns
några oväntade stenar, strålande, vars vibrationsenergi påverkar och botar oss. Mellan människor är det samma sak.
Som individer i samhället och som samhället i individen behöver vi insupa denna kristallina emanation. Profeterna
når den högsta rang.

Även om tid och plats verkar finnas lång bort, uppenbarelsen reser och vi kan följa med i denna nomadiska
rörelse/exil utifrån våra olika intensiteter och rytmer. Det räcker inte med att fastna i debatten om gudomliga
bevis, eftersom som mänsklig gemenskap behöver vi speglar att stödja oss, modeller som uppkommer bland oss, med sina
misstag och tvivel, som upplever sammandragningar och öppningar som vilken levande organism som helst.

Att sitta bredvid Muhammed (fvmh), även för en kort sekund, öppnar åt oss en gemenskap med en oerhörd mångfald och
befolkning som heter ummah på arabiska, ”gemenskap”. Det är väl känt att vanligtvis används det som en referens till
det muslimska samfundet, men termen är inte ens begränsad till människor. De återstående djuren också bildar
samhällen enligt Koranen.

I andra sammanhang i det dagliga arabiska liv, används Ummah också som en beteckning för nation, i en kulturell
version där gemenskapen består inte längre av varelser, utan av lagar som definierar en overklig gräns men
närvarande och även oöverstiglig och en källa till allvarliga territoriella spänningar. Här fungera gränsen inte
som en gräns, men som en onaturlig begränsning.

Således visar själva termen ummah skapelsens mångfald, inte bara i dess förmåga att binda levande varelser, utan
också att gruppera, dela och även skapar konfrontation mellan dem. Den talar också om mentala konstruktioner, som
nationen, och det land där man är född och det frö som växer inom oss som kallas i islamiska termer för ”iman”,
eftersom varje frö som expanderar inom oss, leder oss till medvetande om Allah och därför att finna denna
samhällsgrupp med andra människor som upplever i större eller mindre grad, denna grobarhet som gör starkare den
profetiska, muntliga och doftande recitation.

Ummah kan bli sekteristiska, trög, våldsam, det kan självbränna sig eller expandera genom tvång och hot. Samtidigt
kan den vara öppen och berikande, plural i välkommande, plats för gästfrihet eller fientlighet. En ummah, kort sagt,
är ett fysisk och eterisk territorium samtidigt, och tack vare denna mångsidighet i språket kan vi åter vittna om
att endast Allah består. Det innebär att vårt språk hjälper oss att förändras och blir förändrad, och att vi tjänar
språket för att forma oss och erkänna en enhet som ger oss glädje och bevis på tillhörighet. Tillhörighet,
identitet, erkännande av en gemenskap. Kärlek till en profet och hans lärande gemenskap som inkluderar alla andra
profeter och de som är nära dem.

Och även bygga, återställa, förbättra, bevara eller forma lärande gemenskaper, med kärlek, ömsesidigt stöd, tålamod,
självstyrande, inkluderande, blandade och generationsöverskridande, där barnen finner en respektfull ram för att
utveckla sig i sin egen takt och lära sig långsamt om uppenbarelse.

Anteckningar

Utdrag ur en bok under bearbetning med den tillfälliga titeln, ”Tillhörighet” av Bilal ibn Abdel-Latif Samar som
handlar om andlighet, barndom, ekologi och konsumtion.