Sionism syftar på den judiska nationalistiska och kolonialistiska rörelsen som sedan slutet av 1800-talet föreslog skapandet av staten Israel.
Den har främjat, och främjar, migrationen av judar till Palestina, det gamla förlovade landet. Den tog sitt namn från Sion, en kulle i
Jerusalem, och fick politisk räckvidd tack vare den österrikiske journalisten Theodor Herltz drivkraft. I programmet för den första
sionistiska kongressen, som hölls 1879 i Basel, Schweiz, stod det: ”Sionismen vill skapa ett hem för judarna i Palestina, under skydd av
offentlig rätt.” Rörelsen slog sig ner i Wien, där Herltz grundade den officiella veckotidningen Världen (Die Welt). Sionistiska kongresser
hölls årligen åtminstone fram till 1901. Sett på detta sätt är det möjligt att ”lyssna” och ackompanjera chimären av ett folk som odlar
andliga band och strävar efter att skapa en egen nation.

Det som blir problematiskt är den expansionistisk-terroristiska vändning som detta projekt fick under andra hälften av 1900-talet, och de
oersättliga historiska och mänskliga kostnaderna som är dess följder. Utan den angloamerikanska hanteln skulle sionismen inte ha uppnått några
av sina syften under de första åren av den andra efterkrigstiden.

De första judiska invandrarna som anlände till Palestina-Israel i slutet av 1800-talet var européer. Efter andra världs kriget, och efter
bevis på proportionerna av den nazistiska utrotningen och den åtföljande nedgången av den judiska befolkningen, fokuserade den sionistiska
rörelsen sina ansträngningar på de judiska invånarna i arabiska och muslimska länder.

På 1950-talet tömdes de judiska samhällena i arabländerna praktiskt taget. Judar vars familjer hade levt i århundraden i arabiska och
muslimska samhällen emigrerade till den nya staten Israel. Tack vare 1950 års lag om återvändande har omkring 100 000 judar från Etiopien
anlänt till Israel, där de kalla med den nedsättande ord falashas: ”exil”, ”utlänningar”, ”vandrare”.

Det israeliska kollektiva minnet assimileras med det sionistiska narrativet baserat på historien om Europas judar. En sådan berättelse
misslyckas inte bara med att ta hänsyn till judarnas historia i arabländerna, utan har också förespråkat den etniska utrotning,
”avarabiseringen” av judendomen. Det följer en statistisk ideologi som sionismen har baserats på, som påminner om bruk och seder hos de
sydamerikanska nationerna förankrade i utopin om den ”vita nationen”. Trots att hälften av befolkningen kom från islamiska arabländer och
geografiskt ligger i Mellanöstern, speglar staten Israel sig själv och visar sig för världen som en västerländsk nation.

Slutet på samexistensen

Fram till 1940-talet fanns det mellan muslimska araber och judar dagliga band av grannskap och samexistens. Inom de olikartade och blandade
grupperna hade nationalistiska känslor ännu inte uppstått. Judar och araber levde tillsammans ”i goda som dåliga tider”. Den sionistiska
rörelsen bidrog till att korrumpera banden mellan muslimer och judar.

Den krigiska och militära sionismen avskaffade judendomens andliga arv i det ödelagda landet. Det finns fraser som skakar andan. I sin
magnifika självbiografiska Errata testamenterar George Steiner oss klärvoajant prosa:

”Tyvärr kan jag inte känna mig som en del av det här kontraktet med Abraham. Det är därför jag inte äger en gudomligt godkänd förläning på en
bit mark i Mellanöstern, eller någon annanstans. Det är en logisk defekt hos sionismen, en politisk-sekulär rörelse, att åberopa en
teologisk-skriftlig mystik som, till sanningens ära, inte kan undertecknas” (…) ”Det skulle vara skandalöst att årtusenden av uppenbarelse,
kallelser till lidande, att Abrahams och Isaks vånda, från berget Moria och Auschwitz, skulle ha som slutresultat, skapandet av en
nationalstat beväpnad till tänderna, ett land för spekulanter och gangsters… som alla andra”.

Han fortsätter i andra överraskande stycken: ”Vi är alla livets gäster […] vi är inbjudna till denna lilla planet och vi har visat oss vara
vandaliska och utrotande gäster […] däggdjur som kan nå höga nivåer av etisk förståelse och kreativitet, även om de är ihärdigt territoriella,
aggressiva mot sina rivaler, benägna att smitta av kollektivt hat, för hjordens mordreflexer, är de kallade att utforma institutioner för
hövlighet och altruistiskt samarbete i staden, i den mångfaldiga staden av människor […] konstiga tvåbenta som förstör för nöjet att
förstöra”.

Som en preliminär slutsats: att vara jude anspelar inte på en biologisk beslutsamhet eller psykologisk egenart. Det finns inget sådant som en
judisk ”själ” eller ”essens”. Att vara jude är ett ”fragment” av ett sanningsförfarande, en ”fakta” som får det att ”framträda” på detta sätt
i andras alltid politiska rum. Det är möjligt att de flesta judar inte är riktigt ”utmärkande” för judendomen. Det är inte mindre sant att de
skulle bli avvisade för sin inavlade, klassfrämjande och rasistiska ortodoxi. Det judiska tillståndet är mycket olika, judarna är ett blandat
folk. Att vara jude i diasporan, även som ett existentiellt ”paria” tillstånd, motsvarar inte nödvändigtvis att tillhöra ett ”folk”. I det
yttersta, inte ens till ett historiskt ”vi”.

Diasporajudar bär på ett känslomässigt minne. Minne, eftersom det är summan av alla berättelser, multipla och fragmentariska, omöjliga att
reducera till ett enda motto, att representera i ett enda ansikte. Men denna olikhet och heterogenisering av det judiska tillståndet lämnar
oss inte oskadda och den smygande tystnaden blir obekväm. Ärliga judar, vare sig de är ”ren blodiga”, eller i deras fall ”goy”, ”uppkomlingar”
eller ”paria” (i uttryck av Max Weber, George Simmel och Hannah Arendt), judendomens mestiser eller bastarder, lider vi av samma vi sår.

Den omänskliga monstrositet med vilken USA-staten Israel duon agerar, inför den ”objektiva sorgen” hos den stora delen av världens åskådare,
har varit skoningslös mot ”de fattigaste barnen” i det palestinska landet och utan instinkter uppvisat läskiga spädbarnsoffer (höjdpunkten
till geopolitisk arrogans och olycksbådande krigsskötsel). Vi har sjunkit ner i impotens, skam och vanära. Vi har drabbats av en radikal
regression.

Den värsta katastrofen är att vi blivit vana med skräcken och axiomatisk förlust av kritiskt medvetande. Omöjligt att undvika uttalandet.
Detta faktum begränsar oss till intim och konstant sorg.