Mohammad Aaquib – Middle East Eye

 

I Indien har den hinduiska högern bemästrat konsten att omvandla kulturell symbolik till sociopolitisk krigföring; förvandlat det som en gång var festivaler av ljus, färg och hängivenhet till skrämsel spektakel.

I en miljö byggd på en annan dimension av muslimer har många framstående hinduiska festivaler blivit årliga föreställningar av dominans, där trons språk sömlöst har ersatts av hatets retorik.

Denna omvandling, kultiverad genom åratal av ideologiskt arbete, har förvandlat den indiska majoritetens religion till en teater av förbittring.

Årets Diwali-säsong avslöjade den globala räckvidden av denna hatdrivna fantasi. På indiska sociala medier firade otaliga högerextrema inte själva festivalen, utan en grotesk metafor som jämförde Diwali-fyrverkerier med bombningarna i Gaza.

Berättelsen var enkel och grym och drog en parallell mellan bomberna som lyste upp Gazas himmel och de festliga fyrverkerierna i Delhi. Normaliseringen av sådana bilder är ingen slump: de härrör från en djup ideologisk allians mellan hindutva och sionism, rörelser byggda på exkludering baserad på överlägsenhet, ockupation och demonisering av muslimer.

Indiska offentliga personer har anslutit sig till denna nedstigning i moraliskt mörker. Filmskaparen Ram Gopal Varma, en gång hyllad för sin filmiska djärvhet, publicerade på X (tidigare Twitter): ”I Indien är det bara en dag Diwali och i Gaza är det varje dag Diwali.”

Uttalandet, som delades brett, sammanfattade förfallet i en politisk kultur där masslakt blir poängen för en festival hälsning. Över hela internet ekade liknande budskap, där Gazas förstörelse behandlades som något att håna; dess tragedi ett spektakel att fira.

 

Islamofobisk allians

Det är ingen slump att sådant språkbruk kommer från ett land där islamofobi algoritmiskt har tillverkats till den allmänna opinionen. En oproportionerligt stor del av globalt islamofobiskt innehåll kommer från indiska nätverk, koordinerat genom arméer av online-troll och propaganda sidor som blandar religiös stolthet med politiskt gift.

Att indiska högerröster åberopar Gaza avslöjar också en djupare psykologisk funktion. Den hindunationalistiska ser i Gaza inte bara en avlägsen krigszon, utan en spegel för sin egen föreställda seger över den muslimska ”inkräktaren”.

Anpassningen till Israels militariserade nationalism är ideologisk: både hindutva och sionism framställer sig själva som belägrade civilisationer som kämpar för överlevnad, båda rättfärdigar sitt våld som självförsvar och båda framställer muslimer som en existentiell fiende.

När indiska berättelser alltså likställer Diwalis ljus med Gaza i brand, är de inte bara smaklösa – de bekräftar en transnationell solidaritet av överhöghet.

Kommunaliseringen av festivaler har nu blivit så djupt rotad att våld eller spänningar nästan är förväntade. Under Holi täcks moskéer med presenningar för att förhindra att de stänks med färg – ett tyst erkännande av hur långt landet har drivit från sin egen uttalade harmoni.

Ram Navami-processioner övergår rutinmässigt i upplopp, då beväpnade män på motorcyklar hissar slagord som är utformade för att provocera, ofta riktade mot muslimska områden ostraffat.

Särskilt lömskt är hur sociala medier har utvidgat dessa ritualer till den digitala världen. Festivalen slutar inte längre på gatan; den fortsätter på skärmar, via hashtags och WhatsApp-grupper. Diwali-memes som hånar Gaza, Holi-videor av muslimska kvinnor som blir överfallna och Ram Navami-rullar som hyllar gatuvåld – dessa är de nya kulturella produktionerna av ett samhälle berusat av hat.

Att delta i detta virtuella våld är att hävda lojalitet mot den hinduiska nationen. Att avvisa det är att riskera att bli stämplad som anti-nationell, pro-muslimsk eller värre.

 

Kollektiv bestraffning

Detta kulturprojekt fyller en politisk funktion. Det omvandlar kollektiv fromhet till kollektiv bestraffning. Det binder samman miljontals människor med en gemensam fantasi om dominans, där religion rättfärdigar grymhet och empati omdefinieras som svek.

Det säkerställer att muslimer – oavsett om de är i Indien, Gaza eller någon annanstans – för evigt kastas som fienden, utan att förtjäna sorg eller solidaritet. När Diwali-fyrverkerier jämförs med folkmords bombningar är det inte bara en grym handling, utan en ideologisk deklaration: vår glädje är oskiljaktig från er förintelse.

I en sådan miljö upphör festivaler att handla om firande. De blir cykliska bekräftelser av överhöghet, där våld – symboliskt eller verkligt – helgas som hängivenhet.

Den moraliska korrosionen är djup. Varje år, när diyas tänds och himlen exploderar i färg, bär luften inte bara rök från fyrverkerier, utan stanken av trångsynthet i en nation som misstar hat för arv.

Det samtida Indiens tragedi ligger inte bara i dess politik, utan i dess psyke – ett psyke som har lärt sig att finna njutning i smärta, ljus i destruktiv eld och mening i grymhet.

När ett samhälle firar bombningar som ett gudomligt skådespel, när dess festivaler ekar av hatiska slagord och när dess artister hånar de döda, signalerar det något mycket djupare än politiskt förfall. Det avslöjar en civilisations sjukdom – en där trons helgd har ersatts av maktens spänning.

Muslimer i Indien har länge visat djup solidaritet med palestinierna i Gaza och sett i deras lidande inte bara en gemensam tro, utan en återspegling av sin egen marginalisering. Denna empati, grundad i moraliskt medvetande snarare än ren religiositet, oroar den hinduiska högern. För att mentalt trakassera indiska muslimer förvandlas Gaza till en symbol för hån.

Sådan grymhet tjänar ett syfte: att förlöjliga både offren utomlands och de som sörjer dem hemma. Genom att förvandla Gazas förstörelse till en metafor för firande har den hinduiska högern beväpnat tron ​​för att provocera Indiens muslimer och förvandlat deras solidaritet och medkänsla till verktyg för offentligt hån och angrepp.

 

 

Original text: Mocking Gaza has become another way to threaten Indian Muslims