Fiqh hos muslimska minoriteter förnekas av vissa människor, medan andra tar det bortom sina gränser. Således är detta
ett område där man behöver söka måttlighet samt fastställa dess grundvalar. Grunden för fiqh hos muslimska minoriteter
kan delas in i mål och regler.

Målen är:

För det första ett allmänt mål, vilket är att bevara det religiösa livet i den muslimska minoriteten på både individ
och samhällsnivå.

För det andra att sprida islam bland majoriteten av befolkningen.

För det tredje att fastställa grunden för relationen med andra mitt i den kulturella och internationella nuvarande
situation för att hitta ett tillstånd av ömsesidigt förtroende och acceptans, en fråga som inte kan begränsas till de
muslimska minoriteterna på grund av den internationella situationen.

För det fjärde, inrättandet av en kommunal fiqh i de muslimska minoriteters liv, d.v.s. att gå från den individuella
planen till den kollektiva.

När det gäller reglerna:

För det första är det inte tänkt att uppfinna nya rättsvetenskapliga eller juridiska regler. Detta innebär snarare
att fokusera, samtidigt som vi söker bland reglerna som finns i vårt rättsvetenskapliga och juridiska arv, på de som
ligger närmare den specifika minoritetens nuvarande situation för att ompröva dem och upptäcka möjligheterna att
hantera minoriteternas situation.

Liksom andra grenar av fiqh, hänvisar fiqh för muslimska minoriteter till sharias två källor, nämligen Koranen och
Sunna. Men när det gäller detaljerna hänvisar det till sharias universalitet som kräver avlägsnande av svårigheter,
tillämpning av nödvändighets regler, att ta hänsyn till de olika många fall av både dyrkan och handlingar, att ta
hänsyn till plats och tids skillnader, att motverka det onda, att välja den mindre av två onda ting – som vissa
människor kallar fiqhs balans – och beaktandet av de stora offentliga intressen, som är inte obetydlig.

”Sharia baseras på visdom föratt kunna lyckas med att hantera folks intressen i denna värld och i den andra” som Ibn
al-Qayyim sade i Ilam al-Muwaqqieen.

Sharia har styrkt grunden av dessa universella principer i otaliga texter.

För det andra refererar de muslimska minoriteternas fiqh till vissa texter som används till frågor som finns i de
minoriteternas länder och delas av de muslimska majoriteterna.

För det tredje refererar de muslimska minoriteternas fiqh till en viss princip som antagits av vissa forskare som
anser att den nuvarande situation för muslimer som bor i icke-muslimska länder är ett skäl i sig att inte använda
några av Sharias bestämmelser. Detta är känt som frågan om ”boningen”, som vi kallar ”platsens avgörande”. Denna
position redovisas på Amr ibn al-Ass auktoritet, ett av profetens (fvmh)
följeslagare, och vissa forskare auktoritet som al-Nakhiy, al-Thawry, Abu Hanifah, Muhammad, Ahmad, enligt en
berättelse och Abd al-Malik ibn Habeeb, en forskare från maliki skolan.

Detta baseras på vissa hadither såsom förbudet att verkställa straffåtgärder i icke-muslimska länder. Abu Dawoud,
At-Tirmidhi och Ahmad rapporterade med en stark kedja av berättare ”Händer skall inte skäras av när man är på resande
fot.”

Baserat på dessa principer, på universella och särskilda bevis, samt yttranden från kunniga, strävar ijtihad att ge
en övervikt antingen på selektiv eller på innovativ bas. Personligen föredrar jag den första, på selektiv bas, och
vågar inte anta det andra utom på grundval av en förgrening från en tidigare vetenskaplig åsikt, eftersom i det först
nämnda väljer man bland yttrandena från lärda för att uppnå ett intresse som ställer krav på att göra ett val eller
för att hålla undan ett ont ting som kan resultera av tillämpningen av de övergivna andra uppfattningarna.

För att vara mer exakt, det finns tre slag ijtihad här:

1. Ny ijtihad, för att åstadkomma nytt yttrande om nya frågor genom att använda analogi processen med de regler som
anges i Koranen och Sunna.

2. Det finns också ijtihad som handlar om en korrekt tillämpning av bestämmelserna i ett specifikt fall. Denna typ av
ijtihad upphör aldrig, som Ash-Shatibi sade, eftersom det handlar om tillämpningen av en överenskommen regel till en
ny situation. Denna typ är inte som den första som endast mujtahidun (utövare av ijtihad) kan utföra. Snarare både
mujtahid och muqalled (imitatören) är lika i detta avseende.

3. Vad gäller den tredje slag, är det ijtihad som ger övervikt till en specifik juridisk position. Denna position kan
vara icke-dominerande någon gång på grund av dess svaghet men inte pga. icke-existensen av dess grunder. Således
väljer forskare det för ett specifikt intresse som kräver detta specifika val. Detta är vad som kallas av malikiterna
för den ”löpande praxis”.

Därför bör hanteringen av dessa tre typer av ijtihad vara i fokus på de tre aspekter som styr fatwa processen,
nämligen den nuvarande situationen för de muslimska minoriteterna, den universella bevis och den särskilda bevis.

Av allt detta kommer fram fatwan genom en diskussion, interrelation, integration och interaktion som resulterar i en
avvägning mellan bevis och den nuvarande situation som gör det möjligt för juristen att reglera fatwan och se
bestämmelsen genom rangordning av behov, bevis och utfärdandet av domen och också genom en balans mellan det
universella och det specifika. Detta är en subtil form av behandling där ingen av dem skulle kunna försummas,
istället bör var och en av dem beaktas när man utformar bestämmelsen Därför har malikiterna något de kallar ”den
förmedlande regeln” enligt vilken när det finns en fråga som har två aspekter, två olika avgöranden bör ges på grund
av närvaron av två bevis.

Man kan se dessa typer av ijtihad genom att observera situationen för muslimska minoriteter med avseende på deras
äktenskap, finansiella transaktioner, mat och klädvanor, i sin relation med människor, när de gratulerar i tider av
glädje och ger kondoleanser i tider av sorg, i deras deltagande i politiska partier, nomineringar, val etc.

Muslimska minoriteter möter envisa utmaningar på individnivå genom att leva i en miljö som har en materiell filosofi
där det inte finns utrymme för religiösa motiv och på familjenivån när de försöker hålla ihop i ett samhälle där
familjeband är brutna och relationen mellan två makar och mellan föräldrar och deras barn grundas inte längre på en
positiv förmyndarskap. När det gäller de mindre muslimska samfundets nivå som lever bland dessa samhällen, de är
spridda, oreglerad och oförenade. Utmaningarna finns också i bekännelsen i meningen att vara muslim som tror på
Allah, Hans änglar, Hans böcker, Hans budbärare, oavsett inriktning, ashariter, salafister, mutazilites eller
liknandetolknings metoder som förvirrar lekmän.

Kanske trosartikeln skriven av Muhammad ibn Abu Zayd al-Qayrawaniy i inledningen av sin avhandling, som refererar
till texterna i Koranen och Sunna som är bortom kontroverser, är det bästa muslimer bör lära sig i de länder till
vilka de migrerar på grund av sin enkelhet och för att den är fritt från argumentation och förvirring.

Detta gäller även för dyrkans praxis som kräver bildandet av muslimska grupper och islamiska institutioner som
moskéer, skolor och centra. Det gäller även förhållandet med den andra och hur man hittar ett sätt för samexistens
som håller muslimerna borta från att smälta bort i den andra kulturen och samtidigt skydda dem mot isolering och
avskildhet för att bli en aktiv medlem i samhället och följa i profeten Josefs (fvmh) fotspår när han sade till
Egyptens farao,
(12:55)

Allt detta kräver en juridisk fallenhet för att balansera mellan bevis och situationen med fromhet som är fri från
tvekan och att vara kortfattad men fri från djärvhet.

Anteckningar

Sheikh Abdallah bin Bayyah är en stor mauretansk lärd i fiqh och Sharia. Han är vice ordförande i International Union
of Muslim Scholars i Beirut, chef för Global Center for Renewal & Guidance i Storbritannien och en medlem av det
europeiska forskning och Fatwa rådet i Irland.