Ingen stad i världen är så eftertraktad och helig av mer än hälften av världens befolkning som Jerusalem, som åtnjuter en privilegierad
plats bland anhängarna av de tre monoteistiska religionerna. Utöver sin religiösa status har Jerusalem en mycket gammal historia som går
tillbaka tusentals år före Kristus. Långt innan Abrahams tillkomst var staden bebodd av jevuseerna. På denna punkt, oavsett den religiösa
äktheten av det gudomliga löfte som gavs till Abraham att testamentera landet Kanaan till sina ättlingar, så rättfärdigar det inte
orättvisa, ockupation och kränkning av folkens naturliga rättigheter att leva i fred och säkerhet i deras hemland.

Jerusalems arabers lidande, kristna och muslimer, har pågått alltför länge. 1967 vräktes arabiska invånare i de marockanska kvarteren
(Harat al-Maghariba, ett historiskt kvarter i Gamla stan, reds. anm.) från sina hem innan israeliska styrkor fullständigt raserade området.
Samma historia verkar upprepa sig sedan, med de senaste händelserna vid Bab al-Amoud (Damaskusporten), Silwan och Sheikh Jarrah.

Att förbli tyst inför grova brott mot internationell rätt har allvarliga återverkningar

När Israel den 27 juni 1967 genom dekret utvidgade tillämpningsområdet för sina lagar och administration till Gamla stan och andra
omgivande områden, handlade det i direkt överträdelse av artikel 43 i Haagkonventionen 1907 som ålägger en ockupationsmakt att ”respektera,
om det inte är absolut förbjudet, gällande lagar i landet”.

Varje opartisk granskning av israeliska åtgärder, administrativa eller på annat sätt, som vidtas med avseende på Jerusalem skulle tydligt
visa på kränkningen av artikel 43, såväl som artiklarna 56 och 46 i Haagkonventionen. Enligt den första kommer ”kommunernas egendom,
anläggningar som ägnar sig åt gudstjänst, välgörenhet och utbildning, konst och vetenskap, även tillhörande staten, att behandlas som
privat egendom”, och enligt den andra, ” familjens heder och rättigheter, individers liv och privat egendom, såväl som religiös övertygelse
och utövande av gudstjänst måste respekteras. Privat egendom kan inte förverkas”.

Flera bevis visar att hus och byggnader som tillhör araber och ligger i utkanten av staden har rivits eller förstörts. Detta utöver den
påtvingade exproprieringen av mark och egendom för icke-militära ändamål, det vill säga i det enda syftet att tillgodose israelernas
bostadsbehov. Dessa åtgärder destabiliserar i stor skala Jerusalems demografiska balans.

När expropriation innebär förverkande är det troligt att det strider mot artikel 46 som föreskriver att ”privat egendom ska respekteras”
och ”inte kan förverkas”. Rivningarna bryter tydligt mot artikel 53 som förbjuder förstörelse av egendom i de ockuperade områdena. Vidare,
när de antas som straffåtgärder, utgör rivning eller förverkande uppenbarligen kollektiv bestraffning, ett brott enligt internationell rätt
och ett brott mot bestämmelserna i internationell humanitär rätt och principerna i internationell sedvanerätt.

Att förbli tyst inför dessa flagranta kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell rätt har allvarliga återverkningar.
Internationell fred och säkerhet är nära kopplade till FN:s medlemsländers åtagande att upprätthålla resolutioner som kriminaliserar
koloniseringshandlingar, kontroll av territorier med våld och förfalskning av sanningar på plats. Annekteringen av de ockuperade områdena
och konfiskeringen av egendom utgör ett allvarligt brott mot Förenta nationernas stadga och Genèvekonventionerna.

Livskraften för en palestinsk stat under ständigt hot

Annektering är ett uppenbart brott mot internationell rätt som utesluter, även betraktar som ett brott, all form av diskriminering eller
förtryck av ett folk eller en etnisk grupp framför en annan. När det gäller situationen på Västbanken har detta beskrivits av FN, B’Tselem
och andra aktörer som beståndsdelar i apartheid. Bland de katastrofala konsekvenserna av annekteringen är den demografiska obalans som
uppstår på den ockuperade Västbanken. Många palestinier kommer inte att lämna sitt land eller sina hem av egen fri vilja och inte heller
överge dem utan motstånd.

Om inte annekteringen stoppas kommer en palestinsk stats livskraft att fortsätta att vara hotad. De återstående territorierna på
Västbanken, som inte annekteras av Israel, kommer inte att tillåta palestinierna att etablera sin självständiga stat. Koloniseringen
förvandlar Västbanken till ett ”palestinskt Bantustan” som består av separata territorier, helt omgivet av staten Israels länder och
berövad all koppling till omvärlden. Detta faktum förvandlar alla internationella ansträngningar, och även de från vissa israeliska
politiska krafter, som syftar till att tillämpa tvåstatslösningen till en sorts chimär eftersom de politiska och konstitutionella systemen
inte tillåter deklarationen av en stat vars landområden är förskjutna. och isolerade från varandra.

Enbart upphörandet av fientligheterna kan inte uppnå fred

När ilska, frustration, förtvivlan, decennier av förnedring och diskriminering tar överhanden kan det bara leda till våldshandlingar. Våld
kan dock aldrig vara ett svar på andras våld, även när det våldet utövas ostraffat. Palestina är den sorgliga historien om ett allt mer
ensamt folk som plågas av nästan evig orättvisa, vars stunder av hopp ofta krossas av krigslysten och hänsynslös politik. De senaste
dagarnas siffror, den felaktiga dödssiffran, sinnena som drabbats av trauma, unga människors krossade framtid, distanserar ytterligare
ickevåldsmöjligheter till förändring.

Regionen upplever för närvarande en situation med aldrig tidigare skådad spänning. Fred och att leva tillsammans har placerats längst ner
på prioriteringslistan. Internationella påtryckningar är avgörande för att få slut på våldet på båda sidor, enbart upphörandet av
fientligheterna kan inte uppnå fred. Det finns både ett akut behov av att nya kommunikationsformer dyker upp, liksom en konkret vision som
erbjuder kraftfulla och omedelbara bevis på hur fredens utdelning skulle se ut. Parollen om säkerhet i utbyte mot fred måste antas, men den
behöver anhängare som är knutna till den och arbetar för att dess mål kan förverkligas.

Status quo är inte längre acceptabelt

Ömsesidig respekt och fredlig samexistens är förutsättningarna för en rättvis, varaktig och omfattande fred som vi kan uppnå genom
utvecklingen av en större mottaglighet: ”Jag blir mig själv enligt vad jag har i den andre.”

Vi måste komma ihåg varför vi bryr oss så mycket om Jerusalem så att det återigen kan firas som fredens stad. Jerusalem är en delad gåva,
inte den exklusiva egendomen för någon regering eller folk. Den heliga stadens framtid angår oss alla. Det är därför vi måste garantera
likabehandling och välstånd för alla dess invånare. Allt som händer i Jerusalem vittnar om styrkan eller svagheten i förhållandet mellan de
abrahamitiska religionerna och förhållandet mellan våra samhällen och våra kulturer.

Dödläget måste brytas. Status quo är inte längre acceptabelt.