Reuven Snir – Källa: Rebelión
Att förena den arabiska och judiska identitet verkar omöjligt med tanke på den nuvarande situationen i Mellanöstern. Men denna förening var verklig som bevisades av de arabisktalande judiska författarna. I sin långa essä, undersöker Reuven Snir de arabiska judarnas komplexa historia.
Mina föräldrar var födda i Bagdad. De utvandrade till Israel 1951 utan större entusiasm. Jag föddes två år senare. Som en sabra (en jude född i Israel) och utbildad av det sionistiska israeliska system, lärde jag mig att ”det arabiska” och judendomen är ömsesidigt exkluderande.
I mina försök att integrera mig som barn i den dominerande Ashkenazi sionismens regler, som de flesta om inte alla barn med samma ursprung, skämdes jag av mina föräldrars arabiska ursprung. För mina föräldrar var jag en agent skickat av det israeliska sionistiska systemet för att förtrycka dem och efter att ha gått igenom en perfekt utbildning i fiendens territorium (min familj), fullgjorde jag mitt uppdrag på ett sätt som bara barn kan göra med sina älskade föräldrar, jag förbjöd mina föräldrar att tala arabiska bland folk och att lyssna på musik som har arabiskt ursprung i det egna hemmet.
Men det var inte bara arabismen som var problemet, min far var även aktiv i kommunistpartiet i en tid när att vara kommunist i Israel var densamma som att tillhöra en terroristorganisation.
Jag minns tydligt att min far var en stor älskare av poesi, arabisk poesi och citerade alltid verser som jag kunde ha nytta av. Jag är inte säker på att jag kan komma ihåg något av dem nu. Jag kommer bara ihåg att han insisterade på att recitera dem och på grund av min sionistiska utbildning vägrade jag lyssna på dem.
Men antagligen eftersom jag var så dum och var tvungen att recitera dem om och om igen tror jag att jag lyckades, många år senare, återskapa en vers. Jag minns att det hade något att göra med vatten och kameler eftersom jag har en vis musikalisk sinne, och kamil är det arabiska melodi metriska system. Det är en vers tillskriven den blinda medeltida poeten Abu al ’Ala ’al Ma’arri (973-1058) vilket enligt olika versioner påverkade Dante Alighieri (1265-1321) i Den gudomliga komedin. Min version visade sig vara en tragedi, inte alls gudomlig.
Som kamelerna i öknen som lider av törst, medan vattnet finns bakom deras rygg.
En djup känsla av sorg
När jag började forska om de judarnas av arabiskt ursprungs historia, med särskild uppmärksamhet på de judiska irakiska arabers djupa rötter, plågade mig djup versen jag nämnde tidigare. Denna tortyr var outhärdlig när jag först läste den palestinska poeten Mahmoud Darwish (1941-2008) dikt ”Ana Yusuf Ya Abi” (Oh, Fader, jag är Josef) i Ward Aqall (Några rosor) och när jag hörde musikern Marcel Khlife Marcel (1940) sjunga det.
Josefs upprepade frågor fa madha fa’ltu ana ya abi? (Vad har jag gjort fader?) och hal janaytu ’ala ahadin? (Har jag kränkt någon?) fick mig att känna och det gör det fortfarande djupa känslor av sorg. Den sista frågan är nästan alltid desamma som i den andra delen av versen av Abu al ’Ala, som ville att den skulle skrivas på hans grav, ”Min far förolämpade mig på detta sätt, men jag har aldrig förolämpat någon.”
På grund av sin asketiska tendens, vilket förargade hans far för att han föddes, al Ma’arri avhöll sig från alla möjliga sexuella relationer så att han inte fick några egna barn. Men naturligtvis, i mitt fall kände jag att jag skulle tolka versen på följande sätt:
”Jag förolämpade min far, men han har aldrig förolämpat någon.”
Även när jag började läsa arabiska i skolan och sedan vid universitetet, såg jag det arabiska språket utifrån Israels säkerhets behov under parollen da ’et ha-oyev! (Känn fienden). ”En man kan leda en häst till vatten” säger Christina Rossetti (1830-1894) i Goblin Market, ”men tjugo män kan inte få den att dricka.”
Upptäckten av de arabiska judars identitet
Min tawba, min ånger, var mycket långsam och gradvis. I In Bab al Tawba från al Risala al Qushayriyya står det att den viktigaste komponenten i någons ånger är klagan (Nadam). Den började (eller kanske är det en av dessa inbillade traditioner som utgör min nuvarande identitet) den 14 december 1984, fem år efter min fars död, han arbetade då i Voice of Israels nyhetsavdelning, i de arabiska nyheters sektion.
Jag talade flytande arabiska och arbetade som nyhetsredaktör och i mitt akademiska arbete forskade jag om Zuhdi (mystiker) och sufi texter som en del av mina studier vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem, men de judarnas av arabiskt ursprung kultur i modern tid och faktiskt vilken fråga som helst om det moderna arabiska var inte direkt bland mina favoritfrågor. Inställningen vid den tid på Hebreiska Universitet (och vissa hävdar att det gäller fortfarande idag) var att dagens araber var som en ”död nation” (umma ba’ida), en nation med en ärorik förfluten men utan något värde i nutid.
En hemsk vinterdag i december vår korrespondent hade precis rapporterat Anwar Sha’uls död. Han var poet (1904-1984) och bodde i Kiron, nära Tel Aviv. Vi spred nyheten med en kort biografi. Jag hoppade över våra interna rutiner och ringde nyhetsredaktören för den hebreiska delen. Jag tyckte att det var viktigt, trots min stränga sionistiska uppfostran, att informera det israeliska folket om den sista stora arabisk-judiska poetens död.
”Anwar vad?” hörde jag honom skrika. Jag förklarade kort. Ze lo me’anyen et ha ma’zinim shelanu (sånt intresserar inte våra lyssnare), sade han. Jag försökte inte övertyga, men två år senare, 1986, dog en annan arabisk-judisk poet, Murad Michael (1906-1986).
Under de följande åren dog andra poeter av samma ursprung, i fullständig anonymitet; Shalom Darwish (1913-1997), David Semah (1933-1997), Ya’qub Balbul (1920-2003), Isaq Bar-Moshe (1927-2003), och Samir Naqqash (1938-2004) som jag anser vara en av de stora arabiska författare i vår generation, och jag säger arabisk och inte jude av arabiskt ursprung och uppmanar dem som tror att min uppskattning är överdrivet att framföra sina åsikter först efter att ha läst hans roman Nzula wa Khay al Shayan, (Hyresgäster och spindelväv), publicerad 1986.
När han dog hade Samir Naqqash inte ens de mest grundläggande medel för att överleva med värdighet. ”Jag existerar inte för detta land (Israel)” sade han ett par år före hans för tidiga död, ”varken som författare, eller medborgare, inte ens som en människa. Jag känner inte att jag hör hemma någonstans, inte sedan mina rötter slets ur jorden i (Bagdad).” Efter Samir Naqqashs död, dog två andra kända judiska författare med arabiskt ursprung: Mir Bari (1910-2006) i London och Ibrahim Ovadia (1924-2006) i Haifa.
Dessutom de judar av arabiskt ursprung som flyttade till Israel efter dess upprättande överlämnades till den hegemoniska judiska sionistiska regimen som tvingade sin egen tolkning av gällande normer till de andra kulturella grupper under skyddet av den liberala vänster som samtidigt föraktade och skrämde de som hade en orientalisk kultur. Politiken för att förvandla de judar av arabiskt ursprung identitet till en kopia av Ashkenazi judars kulturella identitet skiljde inte sig från den politik som Storbritannien drev i Indien och som definierades av Thomas Babington Macaulay i ett tal som framfördes 1834 till den Allmänna Utskott för Offentlig Utbildning.
Med hänvisning till britternas pedagogiska mål i Indien, uppmanade han till skapandet av en ny typ av person som skulle vara ”indier i blod och färg, men engelsk i smaken, sina åsikter, moral och tänkande.” Den sionistiska rörelsen var framgångsrik där den brittiska misslyckades, i skapandet av en israelisk modell som är orientalisk i blodet och färg men sionistisk Ashkenazi i hans smak och åsikter. Israels utbildningssystem tvingade också de ättlingar till judiska familjer med arabiskt ursprung att acceptera Förintelsen som sin egen (ibland, lägger jag, som sin enda tecken), som en del av deras historia och deras identitets stämpel.
Ifrågasättandet av den västerländska identitet
Förespråkarna för den västerländska kulturella identiteten även beklagade sig om de ”risker med orientalismen och släpp” av det israeliska samhället. Journalisten Arye Gelblum skrev i tidningen Haaretz den 22 april 1949: ”Vi arbetar med människor vars primitivism är på topp, kunskapsnivån är obefintlig, fullständig okunnighet och det som är ännu värre, att de har väldigt lite talang för intellektuell förståelse.”
En av de personer som Gelblum menade som med ”liten talang för någon intellektuell förståelse” var Nissim Rejwan, som under 40-talen var en regelbunden kolumnist i Bagdad i den engelska tidningen Irak Times, han var specialiserad på just engelsk litteratur. Trots det efter hans invandring till Israel ofta ansågs han, även när han skrev på engelska för Jerusalem Post, sakna de intellektuella färdigheter som krävdes för att skriva om frågor som inte var relaterade till arabiska teman. Idag tvekar Rejwan inte om att säga:
”Det är den dominerande sionistiska kultur och politik vars ledare och kulturella representanter (som kom främst från byar och getton i Ryssland och den ryska Polen förkläda som framgångsrika ”västerlänningar”), som tvingade de orientaliska invandrarna att genomgå en systematisk process av kulturell avveckling, en kulturell rensning som resulterade i övergivandet av deras kultur, språk och sätt att leva. På detta sätt styrde Israel förlusten av den enda alternativ med vilket de skulle ha kunnat integrera sig i området, att acceptera och accepteras av grannländerna, i stället för att dyka upp som en märklig byggnad i hjärtat av det område där det skapades.”
Jag förkastar också legenden som så omsorgsfullt skapades av de sionistiska ledare om att Iraks judar var i en farlig situation från vilken de räddades i en lysande räddningsoperation. Utan att tona ner attackerna mot judarna, det är ett faktum att de vägrade att emigrera fram till början av 50-talet, när regeringen antog en lag som gav judarna som ville utvandra till Israel rätten att ge upp sitt irakiska medborgarskap. Denna möjlighet gällde bara i ett år och responsen var inte stor förrän bomber började explodera i synagogor och andra judiska institutioner.
Vem kastade bomber i Bagdad? Jag vet inte, faktum är att kanske är det ingen som vet det i dag, men jag kan lugnt säga att många irakiska judar hade inga tvivlar om vilka gärningsmännen var och som skaffade sig enorma förmåner när mer än hundra tusen irakiska judar snabbt emigrerade till Israel.
För att avsluta den ovanstående historiska studie sammanflätade med mina personliga minnen, finns det ingen tvekan om att vi bevittnar i dag nedläggningen av den judiska arabiska kulturen och identitet. Fram till 1900-talet, var den viktigaste faktorn för ”den arabiska judiska muslimska kreativa symbios”, ett begrepp myntat av Shlomo Dov Goitein (1900-1985), att den stora majoriteten av judarna under muslimska regimer antagit det arabiska språket som sitt. Denna symbios existerar inte idag eftersom arabiska är ett språk som judarna inte längre behärskar.
Om man hittar idag en jude i Israel som har flytande kunskaper i arabiska kan man vara säker på att han var född i ett arabiskt land (vars antal ständigt minskar) uppenbarligen, eller arbetar han eller hon i armén eller i säkerhetstjänsten (vars antal ökar) . Den ortodoxa judiska israeliska eliten ser inte det arabiska språket och kulturen som något med intellektuell värde. Inom litteraturen finns det inte idag en enda judisk författare född efter 1948 som skriver på arabiska.
Reuven Snir, Fikrun wa Fann, Goethe-institutet 2009
Reuven Snir är professor i arabiska språket vid Haifa universitetet. Under 2004 och 2005 var han stipendiat vid Wissenschaftskolleg Berlin (Institute for Advanced Study, Berlin).
