Pepe Escobar – Rebelion

 

Medan den Arabiska Våren förvandlas till sommaren det är kontrarevolutionen som vinner terräng. Tyranner men inte system har fallit i Tunisien och Egypten. Den libyska ”revolution” är en fördold bluff. NATOs luft krig, spioner och västvärldens specialstyrkor hjälper misstänkta desertörer på marken. I Bahrain, Jemen och Syrien har folket blivit slagna.

När det gäller Washington och några utvalda europeiska huvudstäder, det är ”stabiliteten” som råder med Israel och Saudiarabien som pelare nu när Egypten har snubblat, och Persiska vikens kontrarevolutionära club som badar i olja, också känd som Persiska vikens staters samarbetsråd (GCC) är stabil som en klippa i Himalaya. Revisionism tillåts inte alls. ”Demokrati”, ja, men inte om det är ett hot mot ”västerländska intressen”.

Och ändå, det som lurar i skuggorna berättar mer om vad som komma skall. Kalla det för Arabiens hemliga liv.

 

Inte redo för giljotinen, än

Ta Qatar för att börja med som nu har exponerats, igen, eftersom andra källor än FIFA: s (den myndighet som kontrollerar fotbollen) svär att emiratet köpte 2022 VM. Dock har Doha mer brådskande bollar att sparka, som den qatariska emirens besök till den algeriska president Abdelaziz Bouteflika för att be honom artigt att sluta stödja överste Muammar Khaddafi i Libyen med många stridsvagnar och pansarfordon.

Det beror på vem som verkligen bestämmer i Algeriet, Bouteflika eller ”kriminella” vapenhandlare som frestas av Khaddafis oljefonder, och en 1100 kilometer lång gräns i öken, perfekt för smuggling.

GCC är eniga, Khaddafi ska gå. Qatar är GCC ansikte i Libyen. Det finns qatariska bombplan i Natos attack flott. Det finns qatariska rådgivare i Misrata tillsammans med ”rebellerna”. Qatar också manövrerar med sin mjuka makt mot Assad i Syrien, Damaskus, rasande, har precis avbokat mer än 6400 miljarder dollar i qatariska projekt i Syrien.

Och detta samtidigt som antalet dödade syrier av president Bashir Assads förtrycks maskin överstiger nu antalet egyptierna som dödades av Hosni Mubaraks förtrycks maskin. Enligt lagen om beräkning av offren som avgör skillnaden mellan ”brottslings” regimer och ”våra” egna jävlar, ska Assad vara redo för giljotinen. Problemet är att det engelsk-fransk-amerikanska konsortiet inte funnit ett ”acceptabel” alternativ till Assad (det finns inga), så den mjuka straff och förmån för tvivel fortsätter.

Samtidigt försöker Qatar övertyga GCC att öppna en Mellanösterns utvecklingsbank inspirerad av Europeiska Banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) främst för att stödja de länder som har gått igenom den arabiska våren med tiotals miljarder dollar per år. Inga av GCC:s ledare noterar ironin att banken själv inte tar itu med GCC, som inte alls är demokratisk.

Saud huset är nu lugn och behärskad, övertygad om att snart den kommer att njuta fullt ut av avtalet på 60 000 miljoner dollar i vapen med Washington, medan Storbritannien tränar redan den saudiska National Guard, som med maximal förtryck effekt gick in i angränsande Bahrain.

Enligt det brittiska försvarsdepartementet, deras uppdrag är att ”utbilda i vapen, militär förmåga och allmänna militära färdigheter samt incidenthantering, desarmering och lokalisering av bomber, återställande av den allmänna ordning och prickskytt utbildning.” Allt detta mycket användbart i Bahrain.

Saudiarabiens kung Abdullah hatar säkert Khaddafi, men när det gäller Assad i Syrien, oavsett antalet döda, rör han sig långsamt från sanddyn till sanddyn, lekande med utsikten om en Syrien dominerad av det Muslimska brödraskapet. I Libyen, saudierna kan inte annat än glädjas åt den starka kontingent av islamister i ”rebellernas” övergångsråd som för övrigt vägrar avslöja identiteten på majoriteten av dess ledamöter.

Saud huset gick direkt till Pakistan, Malaysia, Indonesien och till flera ”stan” i Centralasien för att få diplomatiskt stöd och kanske några vapen, för att krossa de demokratiska protesterna i Bahrain. Hur skulle vi kunna värdera de dystra utsikterna med de hårdföra wahhabiterna argumenterande med sina goda vänner från den pakistanska underrättelsetjänst direktoratet, Inter-Services Intelligence om hur man går över från att kontrollera folkmassor till kidnappningar och ett och annat selektivt mord?

Men kanske den mest intressanta delen är USA: s reaktion på detta oändliga, extremt reaktionära saudisk-pakistanska allians med Washingtons önska att ”vägleda upproret” till en ”demokratisk slut.” Vem lurar vem?

 

En trojansk häst i ditt hus

Det syriska upproret är minst 80 % en ungdomsrörelse, mest sekulära, med en slogan som skulle kunna sammanfattas som ”alla tillsammans, utan att visa parti, religiösa eller etniska symboler.” Det härskande ryktet i Damaskus är att allt man hör är bara rykten.

Vad som är säkert är att dessa ungdomar skjuts av Assads repressiva maskineri, Alawiterna är dödsrädda, de regeringsvänliga miliserna uppmuntrat kaoset genom attacker mot armén och polisen, och medelklassen i Damaskus och Aleppo är ännu inte med, kanske förstår de att det är en lång process.

I Bahrain, yrkesverksamma kvinnor, många av dem drygt 20 år gamla, greps på sina arbetsplatser. Många har försvunnit i militär liknande fängelser. De få som har släppts hårt klagat över sexuella trakasserier och till och med tortyr.

Bahrain är medlem i GCC som använder tortyr på sina kvinnor för att krossa en demokratirörelse. Det är en certifierad förbättring på Saudiarabiens beskrivning som världens största kvinnofängelse.

Saud huset är också upptagen i Egypten nu när det egyptiska militära rådet fått 4000 miljoner dollar från Riyadh. Det är lärorikt att veta att marshalen Tantawi, ”övergångsråd” starka man var egyptisk militärattaché i Pakistan under 1980-talets afghanska jihad.

Så Tantawi är en av den pakistanska ISI:s älsklingar och även en av den saudiska prins Bandars favoriter. Med Tantawi som Saud husets trojanska häst, Egypten satsar mycket mer på det Muslimska brödraskapet än på en sekulär Tahrir Square.

Detta passar perfekt i Tantawis brinnande önskan (inte så hemligt) om en pakistansk modell för Egypten, med armén i bakgrunden och en civil regering ledd av islamiska partier som vinner i valurnorna som fasad. Men denna islamiska regim skulle bli acceptabel bara om den hyllar nyliberalismen och Camp Davids överenskommelser med Israel.

Saud huset stöder detta projekt av en enkel anledning. De vet att deras eventuella hegemoni i den arabiska världen kommer att existera bara så länge Egypten är utan politisk betydelse. Och det bästa sättet att lyckas med det är genom en islamisering (den wahhabitiska vägen) av staten och politik som helhet. Tahrir Square, förhoppningsvis, kommer att kämpa till slutet mot dem. Det finns åtminstone några skäl att förvänta sig att nästa Arabiska Sommar inte blir förgäves.

 

Redaktion:

Pepe Escobar är författare till ”Globalistan: How the Globalized World is Dissolving into Liquid War” (Nimble Books, 2007) och ”Red Zone Blues: a snapshot of Baghdad during the surge.” Hans senaste bok är ”Obama does Globalistan” (Nimble Books, 2009).